Rädslan att äta

Jag vet att jag bloggar mindre än förut. Det är bara det att det inte händer så mycket i mitt liv just nu, förutom att jag kämpar på med maten. Kanske inte är så intressant för er att läsa.

Och jag tänker inte skriva bara för att skriva, speciellt inte inlägg som "ååhh jag har bloggtorka just nu, vad ska jag skriva om?!"
Då väntar jag hellre tills jag har något intressant att skriva, något som ni kan läsa utan att gäspa en massa.

Jag läser inte andra anorexi-bloggar för jag vet hur mycket dom trigger mig.

Men ibland så kommer jag in på pro-ana-bloggar av misstag. Det är en sorglig syn.
Jag blir så ledsen, ser ni inte hur sjuka ni är?

Samtidigt får det mig att förstå hur extremt långt jag har kommit!
Om jag kunde så skulle jag klappa mig själv på axeln.

Idag gjorde jag det. Jag köpte ett par converse! Ett par svarta 35:or, och jag är supernöjd!
Så länge som jag har trånat, men nu har jag äntligen ett par på fötterna.
Vet att hela Skellefteå har ett par men det gör inget. Jag känner mig som ett barn som har fått en ny leksak.

Åt också en hel halva på Subway. Det har aldrig hänt tidigare! Har alltid bara ätit en halv halva och sen inte orkat mer.
Det var stort för mig.

En kompis köpte även ett av dom roligaste spel jag har spelat, kanske till och med det roligaste. Heavy Rain till Playstation 3. Jag spelade lite mer än en timme, sen var jag helt fast! Det är typ som The Sims fast mycket deppigare med mord och sånt. Helt i min stil!

Det här har varit en bra dag!

Jag förstod att jag inte var överviktig. Men ändå kändes det som att jag var det. Jag vägde under 40 kilo, men jag hade aldrig känt mig så tjock som jag gjorde då. Inte ens när jag vägde 10 kilo mer.

Jag var arg på mig själv för att jag inte kunde sluta räkna kalorier. Det var ett så konstigt beetende.

Jag ville bli frisk, jag ville slippa sjukdomens demoner. Men samtidigt var det jag önskade mest av allt, att slippa äta.
Mat för mig, det var ett nödvändigt ont. Något som jag behövde för att bli frisk.
Men jag visste att om jag inte åt så skulle jag dö.

Jag visste inte vad hunger var, jag kunde inte känna den så starkt längre.
Ibland fick jag otroligt starka behov, det var väl ungefär som hunger. Det var som att hela kroppen skrek efter mat, den krävde att få äta. Jag ville kunna äta vad som helst utan skuldkänslor och utan ångest.

Jag kommer ihåg att jag såg en dokumentär på tv om anorexi. Det var då jag började förstå att jag hade problem.
Tjejen var lika lång som mig och vägde ungefär lika lite. Jag såg ju att hon var sjuk och funderade på alla sakerna hon gjorde, alla knep för att slippa äta. Jag insåg att jag var precis likadan! Jag VAR sjuk även om jag inte tyckte det själv. Och vad jag än gjorde, hur mycket jag än kompromissade med sjukdomen så skulle den aldrig bli nöjd. Den skulle alltid kräva mer, den skulle aldrig bli nöjd förrän den dagen jag var död. Så var det!

Ju mer jag kompromissade för att undvika ångesten, ju mindre jag åt, desto starkare blev sjukdomen och desto mer ångest fick jag.

Det första steget är att kontrollera allt jag gör, utifrån väldigt fasta mönster.
De första månaderna kommer att handla om att lära min kropp nya rutiner. Eftersom jag har vant mig av med hunger- och mättnadskänslor är jag tvungen att styra mitt ätande utifrån klockan. Jag har börjat äta på fasta tider.
Frukost halv nio, lunch halv tolv, middag halv fem, sen kvällsfika halv åtta. Normalportioner, absolut inget mer.

Rutinerna har för mig varit en livlina. Måltiderna, promenaderna, träningen. Jag behöver en ny sorts kontroll för att ersätta den destruktiva kontrollmani jag levt under så många år.

Nästa steg är att släppa taget.

Jag har funderat kring det här med laxeringsmedel. Många anorektiker har använt det. Inte jag.

Men vad är egentligen meningen med det?
Jag har hört många tjejer som har missbrukat det. Men varför? Man går ju egentligen inte när i vikt av det.

Jag kan förstå tjusningen med att känna sig "tom", tro mig. Jag har många gånger tyckt att det är en underbar känsla. Att använda laxeringsmedel är en genväg till det, men gå ner i vikt "på riktigt" gör man väl inte?
Eller? Har jag fel?

För kroppen har väl redan tagit upp alla näringsämnen innan laxeringsmedlet ger någon effekt?

Jag har alltid tyckt att det har varit lättare att äta på morgonen än på kvällen. Jag behövde energi för dagen och jag visste att jag skulle bränna bort det.

Andra anorektiker tycker att det är lättare att äta på kvällen, dom svälter på dagarna och äter på kvällarna.

Men sen blev jag som en blandning av dessa två. Jag åt frukost för att orka med dagen, och jag åt något för att kunna somna på kvällen. Men jag hade väldigt stora problem med att somna mätt, och det har jag fortfarande, men inte lika mycket. Men kan känna stor ångest om jag har ätit mycket en kväll. Med mycket menar jag något mer än mitt kvällsfika som består av två mjukmackor.

Hur fungerar ni? Har ni lättast att äta på morgonen eller kvällen?

Idag ska jag äta lunch med mamma på stan. Skönt att inte behöva komma på något att äta.
Jag läser runt på olika bloggar och folk har så bra matinspiration!

Jag gillar att kolla på matrecept men jag lagar aldrig maten. Det brukar alltid sluta med att jag äter köttbullar, eller om jag känner mig avancerad så kan det bli wok. Jag vet, jag är verkligen tråkig när det gäller mat, men det är inte alls enkelt att hitta något som duger åt mig när jag är så kräsen. Men jag måste börja försöka laga roligare mat, dels för att få i mig mer vitaminer men också för att utmana mig själv till att äta det sedan.

En anorektiker är duktig på att ljuga när syftet är att slippa äta.
Här är fyra väldigt vanliga ursäkter. Alla är hämtade från en pro-ana-sida på internet. Läste sånna sidor förut, tills jag insåg vad dom gjorde mot mig.

För er som inte vet vad pro-ana (pro-anorexia) är så ska jag förklara lite kort. Pro-ana är en fruktansvärd och skrämmande rörelse, där de som är positiva till anorexi förenas. De ser inte anorexi som den livshotande sjukdom det är, utan hyllar självsvälten som en livsstil. På sajterna ger anorektikerna varandra tips om hur det ska ljuga för att undvika att äta när andra bjuder, tjatar och bönar.

Hittade dom här fyra ursäkterna i boken Jätten i spegeln.
Här är replikerna du bör reagera på:

" Tack, men jag har redan ätit på jobbet ( i skolan, hemma hos en kompis, på vägen hem etc. ).

" Jag har inte mått riktigt bra idag. Min mage har varit lite orolig. Jag tar nog bara lite varmt te och ser om den lugnar ner sig. "

" Jag har en fruktansvärd huvudvärk. Jag tar bara ett stort glas vatten och en värktablett, om det är okej... "

" Jag har ätit en enorm frukost ( lunch, mellanmål eller vad som helst ), och jag är fortfarande mätt efter det... kanske lite senare. "

Jag erkänner att jag själv har använt mig av dom här ursäkterna.

Anorexia är att sitta en hel kväll och pröva ett par jeans i storlek 23, och gråta för att man tycker att man är tjock.

Anorexia är att få sådan ångest efter några tuggor mat att man måste ut och gå i flera timmar.

Anoreixa är inte glamouröst.

Har haft så kul med mina underbara vänner ikväll. Tack för att ni får mig att må bra. Tack för att ni får mig att skratta en hel kväll. Tack för att ni får mig att tänka på annat.

Om ni bara visste hur mycket ni betyder för mig!

För att jag ska bli frisk så måste jag lämna det jag älskat mest av allt under alla dom här åren.
Jag har aldrig varit redo att lämna min sjukdom, min trygghet, förrän nu. Jag har varit för rädd. Men nu är jag redo att se var det nya, friska livet tar mig.

Men sådär totalt hel och ren och färdig kommer jag nog aldrig att bli, även då jag har nått en hälsosam vikt och när jag anser mig vara frisk. Jag kommer att få slåss med mina demoner hela livet, och jag vet att jag inte är ensam om att göra det.
De finns överallt, de små djävlarna som gör sitt för att tvinga oss att förstöra våra liv. De finns till och med på bussen om man ser efter.

Jag slutade äta för att hitta något att kontrollera i ett liv som var bortom min kontroll, det har varit min drog.
Det första steget tillbaka till ett riktigt liv är att börja äta. Det andra steget är att förstå vad ett bra liv är, det tredje är att leva det.

Att bli frisk från en ätstörning är inte som att sluta röka. Under dom här åren är det många som har sagt till mig att jag bara skulle " bestämma mig för att bli frisk " men det fungerar inte så. Innan jag kunde bestämma mig för att bli frisk var jag tvungen att förstå vad som var sjukt. Vad var det i mig, i världen omkring mig, som fick mig att göra mig själv så illa?

Vägen bort från sjukdomen inleds när jag accepterar den.

Jag har en viktig fråga till er. Jag själv är helt övertygad om att en ätstörning har psykologiska orsaker.
Vad tror ni?

Tror ni att:

Ätstörningar kommer ifrån bantning/överdriven träning?

eller

Ätstörningar kommer av psykologiska orsaker, såsom familjeförhållanden?

Skriv precis vad ni tycker!

Får många mail där folk undrar om det är jag på bilderna. Ja, några av bilderna jag lägger upp är på mig, men inte alla.
En kompis skickade för några veckor sen bilder på mig som hon hade tagit för något år sedan, bilder som jag hade glömt bort. Hon var otroligt duktig med kameran så det blev fina bilder. Jag var mycket friskare då också.
Jag var även väldigt blond, men kameran gjorde visst att man blev ljusare.

Är många som funderar över dom två bilderna som hör till inlägget 20.41, eftersom att ansiktet syns så mycket på en av bilderna. Fram till för ungefär en timme sen så trodde jag att det var jag, eftersom att hon som tog bilderna var så säker. Jag tyckte inte att det var så likt mig. Men hon var skrämmande säker på att det var jag.
Men skickade ett sms till henne ikväll och bad hon kolla en extra gång, och då visade det sig att hon hade fel. Alla bilder som hon skickade var på mig, förutom dom två.
Jag tänkte väl det, jag borde ju känna igen mig själv. Så där har ni svaret ni som undrade. Nej det är inte jag på just dom två bilderna.

Om det är fler bilder ni undrar över så är det bara att fråga!

Sen den dagen jag blev utskriven så har jag verkligen försökt äta varierat, men det är så svårt. Köttbullar, pytt i panna, soppa, lax, fiskpinnar, så kan matlistan för en vecka se ut och sen börjar jag om på köttbullar igen. Det här är typ det enda jag äter.

Jag är kräsen när det gäller mat också, vilket gör det hela ännu svårare. Hade funnits betydligt mer att välja mellan om jag inte hade varit lika kräsen. Jag är inte heller en som gillar att stå länge vid spisen, inte när jag bara lagar mat åt mig själv. Det ska helst gå fort att laga och inte vara så avancerat heller.

Att skriva matlista hjälper mig väldigt mycket. Jag slipper springa runt länge på affären och fundera vad jag ska äta.
Nu ser jag på matlistan på morgonen och handlar det som står, punkt slut.

Men det är inte kul när matlistan ser likadan ut varje vecka, så har ni några tips på något annat jag kan laga?
Något som går fort och något som är rätt så enkelt att göra. Får inte heller vara något som kräver en ugn.

Skulle bli väldigt tacksam om ni hjälper mig!

Ni vet, när man går ner i vikt och man känner sig svimfärdig och illamående för att man inte har ätit, den känslan?
Varför får man den ibland när man har börjat äta?

Kan det vara för att förbränningen hoppar igång? Att det är den gör en snurrig?
Det låter kanske inte så sannolikt, men kan det verkligen vara så?

Vilket är priset för allt det här?
Är det värt att leva mitt liv i ett fängelse? Är det värt att inte kunna träffa sina vänner för att det kanske bjuds på fika? Jag känner mig utanför om jag aldrig umgås som de gör.

Jag är väl inte en bättre människa för att jag står emot allt som är gott?
Priset jag får betala för att äta med kontroll är att jag fortsätter skada min kropp och själ. Priset är att jag blir nedstämd, instängd, inte kan medverka på jobb och inte göra mitt bästa för att jag måste äta min mat, på mina villkor.

Morgonpromenader har jag helt raderat ur mitt liv. Det är inte bra att föda mina sjuka tankar med en promenad före frukost.

Nej det är det inte. Det är verkligen inte värt det.

De här är dom godaste yoghurtarna som finns, nämligen Safari yoghurt.
När man ser förpackningen så kan man tro att det här är något för mindre barn, men dessa yoghurtar måste verkligen alla tycka om!
Krämig yoghurt som är lagom söt, och det bästa av allt, dom är fri från fruktbitar.
Smaken är bara så god! Den finns i flera olika varianter.

Spring till affären och köp!

Det är torsdag idag vilket betyder att jag har varit och vägt mig nu på morgonen. Jag har gått ner 4 hekto.
Det kom inte som en överraskning direkt. Har rört mig mycket under den här veckan, mycket mer än vad jag borde.
Men när det är så här fint väder så klarar jag inte att bara sitta inne, men jag kanske inte behöver gå en timmes promenad varje dag, det blir för mycket. Då går jag ner i vikt. Gör situps ibland också, men det känns som att det är promenaderna som orsakar min viktnedgång.

För att stoppa viktnedgången så har jag två alternativ, minska på motionen eller äta lite mer. Eftersom att det är helt omöjligt för mig att äta mer, så måste jag försöka motionera mindre. En timmes promenad varannan dag kanske är lämpligare. För jag måste få motionera av många anledningar. Vardagsmotion behöver alla människor, även vi som är ätstörda.

Strunta i vad andra äter och hur de ser ut.
Att jag känner mig tjock innebär inte att jag är det.
Låt oss kvinnor vara som vi är. Inte som ni vill att vi ska se ut.
Se inte mina misslyckanden som mönster, utan som enskilda händelser. Så behöver jag inte vara rädd att de ska upprepas.
Andra människors brister är deras problem.
Sluta upprepa för mig själv hur hemskt allt är. Vad är bra i mitt liv? Upprepa det istället.
Känn känslor - det är inte farligt att vara ledsen.
Se helheten - förstora inte en negativ detalj till en helhet.
Det sjuka idealet ska inte bestämma hur jag ska se ut för att duga.
Kolla inte på tv-program eller tidningar som får mig att må dåligt.

Har det här skrivet på ett papper också. Läser det nästan varje kväll innan jag går och lägger mig för att avsluta dagen med positiva tankar.

Hur kan man klanka ner på någons utseende? Det är något som jag inte förstår.
Jag förstår verkligen inte poängen med det?

Hur kan man säga till någon att den personen är ful? Vad får man ut av det?
Det är så elakt.
Jag hatar när folk kommenterar andras utseende. Alla får väl se ut som dom vill?
Det har ingen annan med att göra.

Jag mår illa av sådana personer.

Såg en artikel idag som gjorde mig lite arg, därav detta inlägg.

Jag låg och tänkte på en sak innan jag somnade igår.

Hur många gånger jag har fått höra mina kompisar säga " åh jag ska bli så nyttig " och sen i slutet av dagen så sitter dom med godis i handen och säger " äsch, jag börjar på måndag istället ".

Men vad skulle jag säga?
" Jag gör precis tvärtom! Jag svälter mig själv och lovar att jag ska börja äta på måndag!

Ganska sorgligt när jag ligger och tänker tillbaka på mitt liv.

Varför måste vi ha så sjuka ideal?

Varför är det fint att vara smal?

Jag fick ett tips av en läsare att jag skulle läsa Mia Törnbloms bok. Den hade tydligen hjälpt hennes dotter som också har varit sjuk. Har någon fler läst den? Tycker ni den var bra? Jag vet inte alls mycket om den, så ni som har läst den får jättegärna berätta lite vad den handlar om. 

Om den hjälpte hennes dotter så kanske den kan hjälpa mig också. Alla tips och råd som kan göra min kamp mot det friska lättare, är så välkommet. Jag uppskattar det verkligen!

Jag vet inte hur många gånger jag har gått från psykologens mottagning och tänkt att "nu börjar mitt nya, friska liv".
Tio gånger? Hundra? Men när jag kom hem var jag tillbaka i den där bubblan där allt, precis allt, kretsade kring vad jag åt eller inte åt. Det var någon som sa till mig, minns dock inte vem, att jag skulle försöka äta 90 procent nyttig mat och 10 procent onyttig. Ta en kaka om dagen, kanske lite godis jag gillade. Det var aldrig aktuellt. Jag minns att jag frågade tillbaka vad jag skulle göra om jag hade ätit två godisar en eftermiddag. Skulle jag ta bort lite kolhydrater från middagen då? För att kompensera?
Jag var helt förvirrad, förlamad, ur stånd att fatta egna beslut.

Jag började sen i mitt huvud bestämma mig för att lyssna och samarbeta med min psykolog. Det var ett stort steg för en tjej som gärna ville klara allt själv. Nu stod jag i en värld där människor i min omgivning sa att jag behövde äta pasta, medan alla andra intryck från medier och reklam sa åt mig att pasta var farligt.

Det fanns en tjej jag vände mig till när tjockistankarna satte in. Fick kontakt med henne just innan jag blev inlagd. Hon bad mig analysera tankarna. Varifrån kom tankarna? Varför tänkte jag dom? Var jag ledsen eller arg? Hade jag dåligt samvete?

Nu har jag faktiskt börjat tänka så när dom där tankarna kommer. Det blir lättare att se dom verkliga problemen då, och göra något åt dom. Långsamt börjar maten förvandlas från att vara huvudfiende till något annat. Från att få enorma kickar av att svälta får jag dom nu när jag lyckas besegra min inre djävul. Varje gång jag hittar en egen röst som kan argumentera emot mot "honom" och vinna så blir jag starkare. Det svåra är att inte förtränga tankarna. De måste få säga sitt, men jag behöver inte agera utifrån dem.

Jag låter än en gång den vuxna, trygga Emma bestämma.

I sju år har jag haft ett hål i mitt hjärta, som jag har fyllt med svält. Det har gett mig lyckokickar. Jag får inte dom lika ofta längre, kanske för att jag har börjat äta mer, jag vet inte.

Det är inget stort svart hål längre, det är ett stort ingenting.
Men jag har börjat känna, att mitt hjärta långsamt fylls av kärlek, framtidsdrömmar och frihet. Av lycka helt enkelt.
Jag börjar hitta hoppet igen, som inte har funnits i mitt liv på sju år.

Det finns något som är värre än att känna, och det är att inte känna.

Min läkare gav mig ett bra tips för ganska länge sen. För något år sen fick jag panik av bara tanken på att gå ut genom dörren. Jag satt mycket hellre hemma än att jag gick ut och fick blickar eller att jag hade blivit tvingad att möta folk.

Hon berättade att det här kommer att sluta med att jag bara sitter hemma och inte vågar gå ut alls om jag inte gör något åt det.

Hon gav mig då tipset att gå ut en liten stund varje dag, gå ett varv runt huset, 10 minuter räcker, bara du går ut genom dörren. En gång om dagen räcker.

Det här har faktiskt hjälpt mig, väldigt mycket. Både i anorexin och i torgskräcken. Jag kan fortfarande ha svårt att gå ut men det är inte alls så svårt som det var för något år sen. Nu kan det komma dagar då jag gör vad som helst för att få gå ut, jag kan gå ut direkt jag vaknar och vara ute till kvällen, och bara njuta av det. Men för något år sen gjorde jag verkligen allt för att slippa gå ut genom dörren.

Så ta minst en tio-minuters promenad en gång om dagen. Tro mig, det hjälper.

Det första steget är att samla tillräckligt med energi för att kunna styra mitt eget öde. När jag har tagit det steget, gått upp de där kilona, så börjar den riktiga utmaningen.

Så småningom kommer jag att hitta ett sätt att använda min tävlingsinstinkt som ett vapen. Jag tävlar mot min inre djävul. Jag berömmer mig själv och bekräftar mig för alla småsteg, som när jag för någon vecka sen tog bussen till en kompis istället för att gå. Eller som när jag tog potatisgratäng istället för soppa på matstödet. Jag bestämde mig för att låta den friska, vuxna Emma bestämma vad hon ville göra och vad hon ville äta.

Jag åt en halv kladdmuffins i helgen och lyckades, istället för att bestämma mig för en hel och misslyckas.
Åt jag en halv var det en seger. Jag hade ju inte kunnat äta en smula för två veckor sedan.

Oj vad jag har letat efter den här. Men nu har jag äntligen hittat den, eller min kompis gjorde det, så tack!

Har letat på många festivaler och på många hemsidor men aldrig hittat den. Har en svart redan men den vita är snyggare. Nu kan jag äntligen tänka på något annat nästa festival jag är på, istället för att springa runt och leta överallt och sen bli besviken för att den inte fanns i år heller. Älskar sånna här t-shirts, har flera stycken, men kommer inte att vara nöjd förrän just den här ligger i garderoben.

Tänk vad glad man kan bli av en tröja? Men har man äntligen hittat tröjan jag har letat i flera år så kan man inte göra annat än att gå runt med ett leende hela dagen.

Har varit med mina kompisar hela kvällen så är därför jag inte har bloggat.
Har den otäcka känslan just nu, att jag har ätit för mycket. När jag cyklade hem ikväll så cyklade jag så fort jag kunde för att förbränna så mycket som möjligt innan jag går och lägger mig.
Det har gått bra dom här två veckorna, jag har haft ångest, jag har varit orolig och jag har varit rädd, men det har gått bättre än vad jag trodde, men ikväll kom det. Ikväll blev det värre. Ångesten och behovet av att förbränna.

Ikväll är demonerna på besök, hela familjen. De har party i hela min kropp.

Hatar det här. Hatar den här känslan av att ha ätit alldeles för mycket, att jag måste förbränna allt för att tillåta mig själv att sova.

När kommer det här att försvinna? Det är det här som är det absolut jobbigaste med den här sjukdomen.
Tankarna som aldrig vill lämna mig ifred. Dom blir bara värre när jag försöker kämpa emot. Dom gillar att jävlas med mig, men jag tänker inte ge upp.

Det är ett viktigt ord, något som jag försöker hitta i mitt liv.
Balans mellan att ge och ta.
Balans mellan självuppoffring och egoism.
Mellan generositet och snålhet.
Mellan utåtvänd och inåtvänd.

Enligt mig finns det tre olika sätt att förhålla sig till sig själv och omvärlden:
Allt för andra
Allt för mig själv
Jämnvikt mellan mig själv och andra
Jag försöker hitta ett sätt att vara. Ett sätt där det finns jämnvikt.

Innan jag blev sjuk så ville jag hela tiden ge allt till andra. Jag var väldigt mån om att alla andra mådde bra och var dålig på att ta plats själv. Om min famlj och mina vänner mådde bra och var lyckliga så spelade det ingen roll hur jag mådde. Jag ville ha allas gillande, stod inte ut med tanken på att någon inte tyckte om mig.
Mina egna känslor och behov räknades inte, var ingenting värda.
Men när jag var som sjukast, då kunde jag bara tänka på mig själv. Allt handlade om mig, mig, mig. Hur jag mådde och vad jag kände. Alla andra fanns inte.

Men nu måste jag kunna kombinera det där. Jag måste vara lite egoistisk ibland och säga ifrån om något inte känns bra för mig. Men samtidigt vill jag göra saker för andra människor. Jag måste hitta balans mellan de här bitarna - och just nu känner jag att jag måste rikta blicken utåt, mot andra.

De viktigaste stegen för att bli frisk är att veta hur sjukdomen ser ut. Att identifiera de sjuka tankarna, och låta bli att följa dom. Men det får ske i mig egen takt.

Allt är inte svart eller vitt. Ett friskt liv fungerar inte så. Inte ett sjukt liv heller för den delen.
Långsamt lär jag mig förstå det, jag ifrågasätter alla de myter som det sjuka livet tatuerat in i mitt inre. Varje enskilt litet val är inte till för att bestämma om jag är en bra människa eller inte. Det gäller inte maten, det gäller inte träningen, det gäller inte hur min kropp ser ut.
" Jag duger och älskar mig själv, med mina fel och brister."
En floskel som låter så enkel. Ändå är det där utmaningen finns, och för många av oss är det en självklarhet som vi måste jobba med hela livet.

Jag är fast i andra sanningar, lögnaktiga sanningar som jag nu börjar testa på min omgivning. Jag gör det metodiskt, men helt omedvetet. Är jag okej även om jag är ledsen? Kommer jag att bli accepterad även fast jag inte tränar stenhårt? Kommer jag att bli ifrågasatt och hånad då? Blir jag respekterad även om jag går upp ett kilo? Och kommer jag själv att tycka att det är okej?

Det går inte snabbt, men allt eftersom avslöjar sig alla de där sjuka sanningarna som lögner. Det är okej att vara ledsen, det är okej att låta bli att träna, ingen kommer att håna mig om jag går upp ett kilo.

Det positiva med att vara sjuk är att sjukdomen låter mig slippa alla måsten, att den låter mig slippa vara stark, att den låter mig känna att jag har kontroll.
Det som jag börjar förstå är att jag har rätt till allt det där utan sjukdomen. Jag har rätt att säga nej, att bli respekterad utan att prestera, jag har till och med rätt att vara ledsen.
Anorexi har egentligen inte särskilt mycket med vikten att göra, kilona som försvinner är bara ett yttersta tecken på en sjukdom som förlamar själen.

Jag har gjort en matlista för den här veckan tillsammans med mamma, där jag har skrivit vad jag ska äta till lunch och middag varje dag, för att underlätta mitt handlande och för att jag ska slippa fundera så mycket vad jag kan och får äta, vilket har gjort att jag brukar strunta i att äta för att slippa dom jobbiga besluten.
Får se om matlistan är till någon hjälp för mig, och om jag kommer att hålla den.

Har alltid haft svårt att komma på vad jag ska äta, och jag har haft stora problem med att försöka variera mitt ätande. Det blir oftast något som går fort att laga, och har bara tillåtit mig själv att äta det jag tycker är "ofarligt", och det gör att det inte finns mycket att välja mellan. Men nu ska jag försöka äta lite mer varierat, så gott det går utan ugn.

Idag har det sett ut så här:

Frukost: En limpmacka med ost och te. Ska ju egentligen äta en filtallrik med musli också men jag steg upp så tidigt i morse, så jag orkade inget mer än en macka.

Lunch: 3 dl spagetti och 2/5 dl köttfärssås, ett glas mjölk.

Eftermiddagsfika: En limpmacka med ost och ett glas juice.

Middag: Soppa. Vet inte hur många dl en normalportion är men på matstödet så brukar vi ta upp till kanten ungefär på tallriken. En limpmacka med ost och ett glas vatten.

Kvällsfika: Två limpmackor med ost och te.

Sitter som vanligt med dl-måttet varje lunch och middag för att få exakt rätt mängd.

Come here rude boy, boy, can you get it up?
Come here rude boy, boy, is you big enough?
Take it, take it, baby, baby
Take it, take it, love me, love me...

Lite den har fastnat i huvudet. Efter att jag hade kommit ungefär halvvägs på min promenad så hakade mp3n upp sig, och den fastnade på den här låten. Det gick inte att byta, och när låten tog slut så började den om. Älskade den här låten innan jag gick ut men efter att ha varit tvungen att höra den 20 gånger i streck så blev den inte lika bra längre, konstigt nog. Jag hade ju kunnat stänga av den men promenad utan mp3 går ju bara inte. Jag valde att bli hjärntvättad av Rihanna istället.

Come here rude boy...

Har varit och vägt mig nu på morgonen hos min psykolog. Det ger faktiskt resultat det jag äter, fast inte så mycket, men det går iallafall åt rätt håll. Det var blandade känslor att se siffrorna på vågen. Jag är glad att det ger resultat när jag kämpar så mycket som jag gör, men anorexian är inte nöjd. Men om jag fortsätter så här så kommer jag bara att må bättre och jag kommer att få lättare att stå emot det hon i huvudet säger.
Till slut så kommer hon att ge sig. Det kommer att ta lång tid, men den dagen kommer att komma, det vet jag, den dagen då hon lämnar mig för gott.

Jag vet att jag inte får motionera så mycket, men idag måste jag bara få gå ut och gå ett tag. Det är så fint väder och jag är så less på att bara sitta inne. Vet att jag har lätt att gå ner i vikt när jag rör på mig, behövs inte många steg för mig för att det ska bli skillnad på vågen. Jag ska inte gå långt, och ska såklart äta lunch som vanligt när jag kommer tillbaka. Ska fråga min psykolog nästa vecka när jag har tid för vägning igen hur mycket motion som är lämpligt för mig just nu. Har inte fått röra mig på en vecka, men nu måste jag bara ut.

Jag har alltid kjol och strumpbyxor. Jag menar verkligen jämt.
Ni som känner mig kan intyga det.

Jag tycker att det är grymt snyggt med jeans, men när jag tar på mig ett par jeans så får jag verkligen panik! Jag kan inte ha kläder som sitter tajt, speciellt inte byxor. Då känner jag mig som världens största människa, vilket leder till att jag äter ännu mindre.

Min läkare berättade när jag blev utskriven att ångesten kommer att bli mycket värre när jag märker skillnad på min kropp, när kläderna börja sitta tajtare, när jag har gått upp några kilon. Undra hur det kommer att kännas då? Hon sa att det är viktigt att jag söker hjälp då om det blir för jobbigt så jag inte faller tillbaka i dom gamla banorna igen, vilket är väldigt lätt hänt när man börjar märka skillnad på sin kropp, att man vill tappa dom där kilona igen för att slippa den otäcka känslan av att växa.
Märker ingen skillnad på min kropp än, har inte gått upp mycket alls. Har inte behövt känna den riktiga paniken än...

Sitter i köket med solen i ögonen och har våfflor-cravings. Men vi har ingen grädde och det är nästan ett måste till våfflor.

Men då är min fråga, hur många våfflor är en normalportion? Någon som vet? Två låter för lite och tre låter för mycket.
Har aldrig ätit våfflor på matstödet så jag har ingen aning.

Sitter och tänker. Jag har det ganska bra ändå, till skillnad från så många andra.
Jag får jättedåligt samvete. Hur kan jag sitta här och kalla mig sjuk? Hur kan jag tillåta mig själv att må dåligt när det finns så många som har det betydligt värre?

Vi lever i ett land där man inte ska behöva ha den här sjukdomen. Finns hur mycket mat som helst runt omkring oss. Vi ska inte behöva svälta.
Så varför drabbas vi av det här?

Det är många som undrar hur jag kan tycka om att se skräckfilmer efter det jag har varit med om. Jag kan inte svara på den frågan för jag vet inte själv. Jag förstår faktiskt inte hur jag klarar det. Jag brukar försöka undvika filmer som handlar om spöken eller annat övernaturligt. Brukar oftast gå bra att se dom, men det finns filmer jag sett som har gjort mig fruktansvärt rädd, så för säkerhetens skull så brukar jag försöka låta bli just dom filmerna och hålla mig till slasher-filmer istället, en stor kille med mask och kniv skrämmer mig inte lika mycket.

Tänkte berätta för er vad som hände en gång när jag såg en film. Den hette Inside.
Det var för cirka ett år sen. Det var första eller andra gången min pojkvän från Finland kom och hälsade på mig. Jag kände pressen att allt var tvungen att bli lyckat den helgen, eftersom vi träffades så sällan. Allt gick verkligen jättebra men sen dom den där kvällen då vi gick till Hemmakväll för att hyra film. 
Vi gick runt och kollade ett tag som man brukar göra för att hitta den perfekta filmen. Till slut så hittade jag den, jag fastnade för den direkt när jag såg omslaget. Den skulle jag se! Såg redan på omslaget att den här filmen skulle vara otäck men det blev så att vi hyrde den, var jag som fick bestämma, men nu i efterhand önskar jag att han valde film.

När vi gick hem var jag lika taggad som jag alltid brukar vara när jag har hyrt en skräckfilm.
Under filmens gång så började vi prata om hur mycket blod det var, nästan hela tv-rutan var täckt av blod vissa scener. Jag tyckte den var otäck men det var inget mer med det. Jag var helt inne i filmen, tyckte den var jättespännande. Men när filmen var slut så började jag fundera på vad det var jag just hade sett. Det var då allt började. 
Hela kroppen började skaka och Tobias fick ingen kontakt med mig. Jag låg bara på soffan och var helt borta. Han blev jätterädd och visste inte vad han skulle göra. Jag sa något om att jag ville att Micke skulle komma. Tobias hjälpte mig ut till bilen och vi for till Micke. När vi var där så kom jag tillbaka och jag börja må bättre. Vi var där ett tag sen for vi hem till mig igen. Men när vi kom hem började det igen. Jag kände inte igen Tobias, jag visste inte vad han hette och förstog inte vad han gjorde i min lägenhet. Jag frågade han flera gånger vad han gjorde här och vem han var. Jag blev rädd för han och han fick inte röra mig. Det gick inte att prata med mig eller nånting. Vi låg i sängen ett tag och till slut så blev jag bättre och jag kom tillbaka. Han berättade vad som nyss hade hänt och jag förstog ingenting, jag blev rädd för mig själv. Vi sovde inte något den natten. Minns inte exakt allt som hände, det här har Tobias berättat i efterhand.

Filmen handlar om en gravid änka. En kväll försöker en psykotisk kvinna med oklara ambitioner att bryta sig in i hennes hus, och när hon i huset har somnat så tar hon sig in.

Anledningen till varför jag blev så dålig av den här filmen förstog jag inte förrän dagen efter. Den psykotiska kvinnan i filmen såg exakt ut som henne jag såg för några år sen, hon som inte ville att jag skulle leva.
Samma blick, det långa mörka håret, samma onda leende, samma uppgift, att ta en annan människas liv.
Skillnaden är att det där var en film, hon fanns inte på riktigt. Men så var det inte för mig, för mig var hon jag såg verklig, och hon ville ta mitt liv.

Den kvällen sa jag till Tobias för första gången att jag älskade han. Det var då jag förstod vilken underbar kille han var. Tack för att du fortfarande finns i mitt liv efter allt som har hänt. Hur kan just jag ha haft den turen att träffa en sån fantastisk kille? Den frågan ställer jag mig varje dag.

Fick jag en kändis garderob så skulle jag välja Taylor Momsens, tveklöst.
Speciellt kläderna på sista bilden, dom skriker verkligen EMMA.

Jag känner mig lite besviken faktiskt. Jag har många läsare och det ökar för varje dag, men det är bara någon enstaka som kommenterar. När jag till och med ställer frågor till er i mina inlägg så får jag ändå inte många svar.
Det ni inte vet är att jag lägger ner väldigt mycket tid på min blogg, berättar nästan allt för er, jag blottar min dagbok, men vad får jag tillbaka? 1-2 kommentarer på tre inlägg.

Jag vill inte låta arg, jag blir bara lite ledsen när jag inte får någon respons på det jag skriver.
Det spelar ingen roll om jag får negativa eller possitiva kommentarer, bara jag får se att ni verkligen läser och att ni fastnar för något jag skriver, då känns det som att det jag skriver betyder något, annars känns det som att jag skriver och skriver men inget som känns intressant. Det kanske är så, men vad vet jag när nästan ingen skriver vad dom tycker. Klaga på mig, stötta mig, ge mig tips och råd, skäll på mig, gör vad ni vill, bara ni skriver något, jag vill höra vad ni tycker. Så länge jag känner att det är bra för mig att skriva av mig och så länge jag ser att jag hjälper någon så kommer jag att fortsätta skriva.

Men ibland känner jag bara att jag behöver få lite respons på det jag skriver, positiv eller negativ spelar ingen roll.
Blir så glad när jag loggar in och ser att någon har skrivit några ord. Att det jag skriver har fått någon att "haja" till.

Men just nu får jag alldeles för få kommentarer för att jag ska vara nöjd.

Jag börjar kunna se mig mer i spegeln nu. Tycker fortfarande att det är obehagligt, jag undviker det så länge jag kan, men måste jag så klarar jag det. Inte länge, men det är ändå ett framsteg.
Försöker utmana mig själv att bara stå där ett tag, inte i en helkroppspegel, det blir en för stor utmaning just nu, bara i en spegel där ansiktet och lite av överkroppen syns.

När jag har gått upp några kilon, när jag börjar känna mig trygg i min kropp så kommer min helkroppsspegel att komma till användning igen.
Nu är det bara otäckt och skrämmande att ha den i min lägenhet.

Jag skulle ju berätta för er varför jag absolut inte vill tillbaka till avdelningen. Men jag har tänkt på det där.
Om jag skulle berätta hur jag tycker att den där veckan på avdelningen var så kanske jag skrämmer andra tjejer som också lider av det här, att jag får dom att inte våga ta steget till att lägga in sig. Det vill jag verkligen inte göra. För jag vet att det finns unga tjejer som har en ätstörning som läser min blogg.

Även fast jag tyckte att det var otroligt jobbigt och hemskt att vara där så ångrar jag inte att jag tog steget och var där en vecka. Kan själv erkänna att jag borde ha varit där längre. Men jag fick en bra start, jag lärde mig att äta på bestämda tider, och jag började förstå att kroppen behöver mat för att fungera. Det var en väldigt lärorik vecka.
Det absolut jobbigaste var inte att äta, det var att äta och sova just där. Jag trivdes verkligen inte. Men bara för att det var så för mig så betyder det ju inte att det blir så för er. Ni kan ju hamna på en mycket bättre avdelning.
Personalen och dom andra som var inlagda var trevliga men det var just stället som jag inte klarade av.

Jag tänker inte gå in närmare på varför jag tycker som jag gör, varför jag hellre for hem än att vara där och få den hjälp jag behöver, av just den anledningen att jag är så rädd att skrämma tjejer som har tänkt att lägga in sig för att bli frisk, och sen ändrar sig på grund av det jag har skrivit. Det känns redan som att jag har skrivit för mycket.

Det enda jag kan säga är att jag tycker att det är helt sjukt att vi som lider av det här ska behöva vara på samma avdelning som människor som är jättedeprimerade och inte ser någon livsglädje alls. Vi behöver possitiva människor omkring oss. Varför kan inte vi få ligga på en vanlig avdelning? Eller få vara på en avdelning med bara tjejer med liknande problem. Vi har en psykisk sjukdom men det borde gå att ordna på ett annat sätt.
Det var det här som gjorde att jag hade svårt att sova på nätterna, alla var så ledsna då. Hon jag delade rum med grät varje natt. Hur ska man kunna bli friskare och börja må bättre när alla runt omkring mår så fruktansvärt dåligt? Jag led verkligen med dom. Jag började tänka mer på henne jag delade rum med, hur hon mådde, än vad jag tänkte på mig själv. Vi med ätstörningar behöver få vara i en annan miljö. Vi mår så dåligt och är jätteledsna redan när vi kommer dit, och det blir ju inte bättre när vi kommer dit för att bli friska och hitta livsglädjen igen, när alla i vår närhet är så ledsna.
Tycker att det är förjäkligt att det ska vara så här. Tänker ta upp det med min läkare nästa gång jag träffar henne, vet inte om det ens är möjligt att ändra på det här men jag ska iallafall försöka. Hon ska få veta hur fel jag tycker att det är.

Jag hoppas verkligen inte att jag har fått någon tjej att inte våga ta steget att lägga in sig efter det jag nu har skrivit. Även fast jag tycker att det var så här jobbigt så ångrar jag det inte. Att lägga in mig var det bästa beslutet jag har tagit i mitt liv. Jag har fått en bra start till att förändra mitt liv.
Så snälla ni, ta steget, det är värt det, jag lovar! Och stanna gärna längre än vad jag gjorde.

Vet att jag har läsare som har varit inlagda och är friska nu. Berätta gärna hur inläggningen var för er.

Jag är unik som människa, inte som anorektiker.

Jag kan äta samma sorts mat som andra människor.

Jag vågar vara glad.

Identifiera tankarna. Är de nyttiga för mig?
Om inte - kasta bort dem.

Känn känslor.

Gråt. Det är inte fult att gråta. Det är okej att vara svag, att vara ledsen.

Jag ska ta hand om mig.

Vill verkligen ha dom, men är dom värda pengarna?
Jag tycker att dom är ganska så dyra, men dom passar visserligen till allt.
Men dom är ju slutsålda överallt, iallafall dom vita. Populär sko det här.

Snälla ni! Finns det någon där ute som vet om någon lägenhet i Skellefteå? Helst en tvåa men en etta kan också funka. För att jag ska kunna börja ett nytt liv så måste jag flytta från källaren. Klarar inte av att vara hemma ens på grund av att den är så förknippad med sjukdom och en massa ångest. Så fort jag kliver in genom dörren vill jag bara därifrån.

Det är inte ens en riktig lägenhet, den är till för studenter som bor i den på veckorna och far hem på helgerna, en övernattningslägenhet.
För att jag ska kunna bli frisk så måste jag kunna ha möjligheter till att laga mat och variera mitt ätande. Jag har ingen ugn, frysen är så liten så att det bara ryms ett paket fiskpinnar sen är det fullt. Kylen är också väldigt liten.
Jag får inte ens använda tvättstugan som ligger just bredvid min dörr, vilket innebär att jag måste släpa med mig all tvätt till en kompis. Den här lägenheten är inte till för att bo i på heltid.

Jag har bott här i många år under min sjuka tid, men nu orkar jag inte längre. Kommer aldrig att kunna bli frisk så länge jag bor här.
"Just där har jag legat många sömnlösa nätter. Just i det där hörnet har jag suttit med en sån hemsk ångest som gör att jag inte orkar längre. Just i den duschen har jag stått i kokhett vatten och försökt skrubba bort allt fett på min kropp. I just det köket har jag stått och lagat mat och sen slängt allt för att jag tror att jag är alldeles för värdelös för att äta. Klistermärket på kaklet i köket där det står Eat, för att påminna mig själv om att äta"
Finns så många hemska minnen härifrån och dom kommer aldrig att lämna mig så länge jag bor här.

Jag kommer att bo mest hos mina föräldrar tills jag har hittat en ny.

Så snälla, hör av er om ni vet om någon lägenhet som är ledig. Skulle bli så otroligt tacksam!

Dagen jag blev utskriven från avdelningen vägde dom mig på morgonen. Jag hade gått upp 7 hekto på 6 dar.
Blev lite förvånad, trodde jag hade gått upp betydligt mer. Äta 5-6 mål om dagen och ligga i sängen hela dagarna, det måste ju bara innebära att jag iallafall går upp mer än 7 hekto. Min läkare hade som mål att jag skulle gå upp ungefär 1 kilo per vecka på avdelningen. Hon hade som sagt gärna velat att jag skulle vara kvar någon vecka till så att hon kunde se så att vikten går uppåt. Men hon hade som krav att jag skulle komma och väga mig 1 gång i veckan så att dom fick ha lite koll. Går jag ner i vikt måste jag tillbaka.

Nu har jag varit hemma 3 dar och jag har försökt äta precis som på avdelningen, men jag har inte gått upp ett hekto ens. Vägde mig igårkväll, en kvällsvikt brukar vanligtvis vara högre än en morgonvikt, vilket betyder att jag väger mindre på morgonen.
Jag förstår inte varför jag inte går upp. Har ni någon förklaring?
Jag har verkligen ingen aning. Men jag har alltid haft väldigt svårt för att gå upp i vikt, men jag tycker att nu när det är en sån pass stor skillnad på mängden jag äter så borde jag gå upp.
Ska och väga mig på torsdag, så jag ska prata med henne om vad jag behöver lägga till för att gå upp iallafall litegrann. Kanske kan beställa hem näringsdrycker och ta en sån som mellanmål istället för ett äpple.

Men jag försöker kämpa vidare.

Fick en kommentar där en hade frågat varför jag verkligen inte vill tillbaka på avdelningen. Ska berätta det för er senare.

Hur många köttbullar ska man äta? Hur många potatisar?

Här är ett förslag på ungefärliga matmängder som en dietist har tagit fram.
Notera att detta är för en normal aktiv person, även för dom som är sängliggandes hela dagarna.
Ni som tränar mer än två gånger i veckan ska äta mycket mer.

Potatis/Pasta/Ris

3 äggstora potatisar
3 dl pasta
3 dl ris
3 dl potatismos
2 dl potatisgratäng
2 dl stekt potatis
2 dl pommes frites

Kött/Fisk/Korv

7 st köttbullar
2 st pannbiffar
2 st varmkorvar
4 skivor falukorv
4 fiskpinnar
2 st fiskpanneter
7 st fiskbullar
3 skivor kassler
1 st fläskkotlett
1 st kycklingbröst / kycklingfile
1 1/2 dl köttfärssås / chili con carne
1 1/2 dl gryta (tex. kött / fiskgryta, korv / biffstroganoff)

Sås

1/2 dl sås (tex. brunsås, vitsås, bearnaisesås, gräddfilssås mfl.)

Grönsaker

Valfria sorter: sallad, råkost, kokta grönsaker

Jäklar var duktig jag har varit dom här tre dagarna sen jag kom hem! Måste bara få berömma mig själv just nu.

I tisdags åt jag ju lunch på avdelningen innan mamma kom och hämtade mig. Till middag åt jag 3 dl spagetti och 1,5 dl köttfärssås, plus en hårdmacka och ett glas mjölk. Kvällsfika blev det två limpmackor med ost och te.

Igår ställde jag klockan på morgonen för att stiga upp och äta frukost, 3 dl fil, 1 dl musli, en limpmacka med ost och ett glas juice.
Till lunch blev det rester från tisdagens middag. Samma mängd.
Ett äpple klockan 2.
Till middag blev det en kotlett, två äggstora potatisar, en hårdmacka och ett glas mjölk.
Samma kvällsfika som i tisdags.

Idag har jag bara hunnit äta frukost. Fil och musli, limpa och juice.

Äter samma tider som på avdelningen, 8.30 frukost, 11.30 lunch, 14.00 en frukt eller en macka, 16.30 middag och 19.30 kvällsfika. Ska försöka hålla dom här tiderna.

Från att inte äta något på dagarna till att äta fem mål mat om dagen. Jag förtjänar nästan en medalj.

Jag har en lista där det står hur mycket en normalportion är, så jag sitter med dl-måttet varje måltid för att det ska bli rätt. Har tänkt göra det nu i början tills jag är säker på hur mycket jag ska ta. Det ser väldigt mycket ut på tallriken när jag har lagt upp en normalportion, men det är mängden en människa ska äta, så det är bara att bita ihop och kämpa. Jag känner redan nu hur mycket bättre kroppen mår, när den inte längre är inställd på svält.
Jag rekomenderar verkligen alla att äta regelbundet.

Jag skulle kunna skriva upp listan jag har om hur mycket en normalportion är om ni är intresserade.

Det här kommer att bli tufft. Det kommer att komma många motgångar. Det kommer att komma dagar då jag känner att jag vill ge upp, men jag försöker att inte tänka på det nu.

Har man bestämt sig så har man.

Läkaren sa igår när hon skrev ut mig att hon tyckte att jag for hem för tidigt. Hon sa att det alltid kommer att finnas en plats här om jag vill komma tillbaka.

Men jag lovar er, jag ska aldrig mer tillbaka dit!
Bara tanken av att jag kanske måste återvända dit får mig att vilja kämpa ännu hårdare!

Nu är jag hemma. Skriver mer senare, har lite att göra just nu.
Men det känns otroligt skönt!

Jag är så lycklig just nu. Om en halvtimme kommer mamma och hämtar mig. Nu slipper jag det här stället.
Känner mig väldigt taggad till att förändra mitt liv.

Ni kommer såklart att få följa min resa mot ett friskare liv.

Funderar starkt på att lägga ner bloggen för det finns ingen där ute som tror att jag kommer att klara det här, inte ens min syster.
Jag behövde bara en vecka för att komma in i det här. Ångesten finns inte längre.
Vill inte mötas av kommentarer som " Du kommer inte att klara det här " eller " Du for ut alldeles för tidigt ", när jag kommer ut. Hur tror ni det känns?
Jag vill höra att min familj och mina vänner tror på mig.
Jag lovar er, jag skulle aldrig fara hem om jag inte kände att jag var redo!

Ni vet inte hur jag känner det. Jag mår så bra nu. Jag ska äta precis som jag gör nu när jag kommer hem!
Finns inget som stoppar mig den här gången.

Jag är redo!! Fick såklart en kommentar där det stog att jag inte skulle fara hem för tidigt men det gör jag inte! Har aldrig varit så här redo för något förut! Det är inte jobbigt för mig att äta, jag har ingen ångest efter måltiderna, det enda som är jobbigt är att vara just här och äta. Jag vill fara hem till mina föräldrar.

Om ni visste hur bra jag börjar må så skulle ni inte ens tvivla på att jag far hem för tidigt. Jag har fått den start jag behövde för att klara det här själv.
Jag säger det igen, jag är redo att förändra mitt liv! Så snälla, vill inte höra att jag far hem för tidigt, har viljan som behövs för att klara det här på egen hand!

Nu ska jag snart hem! Ska prata med Marja så fort hon har tid. Jag kommer att klara det här själv nu, jag har viljan som krävs. Klarar inte av att vara här längre nu. Larm går mitt i natten och slutar aldrig tjuta, alla här är så ledsna, inget positivt ställe alls. Jag vill hem till min lägenhet och mina vänner.

Alla tjatar om att jag inte ska fara hem för tidigt men det gör jag inte. Jag känner mig redo.

Det går fortfarande bra här, jag har nog gått upp lite, men för första gången på 7 år så är jag glad över det.
Men det gör lite ont i hjärtan när jag ser hur fint väder det är ute och jag måste ligga här inne hela dagarna.

Dagarna går fruktansvärt långsamt, går inte ens beskriva så att ni förstår. Tur jag har datorn och en stor bunt med serie-boxar! Väldigt bra tidsfördriv.
Imorgon kommer mina bästa, bästa vänner hit, och på tisdag får jag permis för att gå på stan med mamma mellan lunch och middag. Något att se framemot.

Jag känner mig verkligen som en 80-åring när jag går i säng 9 på en lördag.

Får förövrigt väldigt många komplimanger för mitt leende och för mina tänder här på avdelningen.
Och att jag ser ut som ett barn.

Det går faktiskt bättre än vad jag trodde. Det som är jobbigast är att vara instängd här.
Vill fara hem snart.

Blir inte så långa inlägg och jag kan inte uppdatera så ofta heller.
Förlåt, hoppas ni har överseende med det.