Rädslan att äta

En kamp

Hoppet är på väg tillbaka.

I sju år har jag haft ett hål i mitt hjärta, som jag har fyllt med svält. Det har gett mig lyckokickar. Jag får inte dom lika ofta längre, kanske för att jag har börjat äta mer, jag vet inte.

Det är inget stort svart hål längre, det är ett stort ingenting.
Men jag har börjat känna, att mitt hjärta långsamt fylls av kärlek, framtidsdrömmar och frihet. Av lycka helt enkelt.
Jag börjar hitta hoppet igen, som inte har funnits i mitt liv på sju år.

Det finns något som är värre än att känna, och det är att inte känna.

Hej vännen! Tänk att få höra dig prata om framtidsdrömmar och hopp,så otroligt skönt. Vi är så lyckliga att se din livsglädje och planering för framtiden och att vi är på väg att få tillbaka vår glada dotter..Många kramar hjärtat...

Ja, ditt hjärta kommer att fyllas med både glädje, kärlek och mycket mycket mer... frihet och framtidsdrömmar precis som du skriver.

Jag tror på dig och en vacker dag kommer du att känna ett fyllt hjärta med bara en massa godsaker.

Tänk nu framåt på allt gott du kan göra i livet... kram

Emma:) Du ska veta att jag tycker att du är så otroligt stark. Jag tänker på dig varje dag och Du är värd den bästa framtiden.