Rädslan att äta

Jag mår jättedåligt när det i mitt inre ständigt pågår en kamp mellan förnuftet och känslan. Förnuftet inser och accepterar min kropps behov, medans känslan utsätter kroppen för regelrätt tortyr genom att kämpa emot dess behov. Jag slits mellan de båda viljorna - som kan upplevas som två ständigt pågående monologer - med både fysisk och psykisk lidande som följd. Det dåliga samvetet jag får så fort jag har tillgodosett ett minimum av det kroppsliga behovet gör att jag blir rädd: rädd för att förlora kontrollen, rädd för att äta eller dricka på andra tider än de tillåtna, rädd för att sova mer än tillåtet, rädd för att äta mer föregående dag. Jag måste äta mindre än föregående dag, eftersom det visar på att jag fortfarande har kontroll, att jag är kapabel till förändringar.
De flesta med anorexi kämpar för att hålla vikten nere för att visa att det mår dåligt, men det gäller inte för alla, inte för mig. Vi som istället bedyrar för sin omgivning att vi mår bra och att allt är i sin ordning - samtidigt som vi på olika sätt försöker förklara varför vi äter så lite - gör vi förmodligen för att vi vill ha vårat kontrollbeteende kvar, eftersom det representerar den enda trygghet vi känner till.
Varför är jag så rädd att tappa kontrollen? Varför är det så farligt?

Vad ska jag tänka om mig själv om jag börjar äta mer mat eller fett, i synnerhet tillsammans med andra? Vem är jag då? Att jag tänker så visar att hur svårt jag har att göra en förändring, eftersom matvarorna har blivit en etablerad livsstil, en trygghet som även förhindrar dåligt samvete. Jag har helt enkelt vant mig vid vissa trygga livsmedel, vissa trygga mängder, och tror att andra kommer att reagera lika mycket som jag själv om jag lägger till något i matväg. Många gånger tror jag att min omgivning kommer att betrakta mig som frisk enbart för att man äter lite mer, men det fungerar inte så. Jag kan drabbas av panik när någon i min omgivning tycker att jag är duktig som äter mer. Vid sådana tillfällen är det bra att jag kan komma ihåg att en viktuppgång aldrig kan gå fort.
Ibland är jag övertygad om att mina kompisar skulle titta konstigt på mig om jag skulle börja ta pålägg på brödet, mer mat eller mer smör på mackan. Jag brukar vara helt övertygad om att jag är tvungen att bibehålla den bild som jag tror att andra har skapat sig av mig, vilket i sin tur är ett uttryck för att jag inte känner mig som en person med egen identitet. Även fast jag vet att andra inte alls är intresserad vad som finns på min tallrik. Fast jag ibland tittar och konstaterar att de har fett i maten och jag känner mig duktig som inte har det, eller så tänker jag så där mycket fett skulle jag aldrig kunna äta utan att gå upp i vikt. Följden blir att jag hellre håller fast vid det jag har ätit under en lång tid, istället för att - som jag tror - riskera att gå upp i vikt.
Hur mycket jag än vrider och vänder på allting är det ändå alltid vikten det handlar om.