Det kommer att ta tid.

Det kommer att ta lång tid innan jag kan säga att jag är frisk. Det måste dom i min omgivning acceptera, eftersom att det kommer att bli svårt att bryta mina mönster. Men vad innebär det att bli frisk? Jag har haft min ätstörning i flera år, det kommer att ta lång tid innan jag kan avliva myter, införliva realistiska tankar, nya mönster och vanor i min vardag. Dessutom behöver min kropp tid att reparera och bygga upp vävnader, underhålla organ och producera hormoner med mera. Ibland är jag så övertygad att jag har en bakomliggande sjukdom, som säkert många i samma situation också tror, att jag är undantaget, jag kan inte äta som dom andra.
Det kommer också att ta tid för mig att acceptera att jag faktiskt både kan och får lov att må bra. När jag vågar börja fundera över att ta itu med ätstörningen, kommer också tankarna på hur det skulle vara att bli frisk, vilka förväntningar har jag och andra på mig som frisk?
Kommer jag att klara av allt som förväntas av mig när inte ätstörningen finns som skydd? Och hur är det med med kraven som jag kommer att ställa på mig själv för hur jag ska vara och se ut? Finns en rädsla att inte orka med omgivningens verkliga eller inbillade krav. Det känns svårt, nästan omöjligt att bli frisk, och kan därför kännas tryggare att stanna kvar i min sjukdom.
För mig som har haft sjukdomen så länge så har den blivit en del av en livsstil som jag identiferar mig med, och en identitet kan jag inte bara kasta av mig så där. Jag är inte en anorektiker, utan en med anorexi.
Det kommer att bli ett heltidsarbete att bli frisk, och just därför kan jag inte jobba eller studera samtidigt som jag lider av det här, den här sjukdomen tar så mycket tid, kraft och uppmärksamhet. Många i min omgivning har svårt att tro att det ska ta så lång tid att bli fri från den här sjukdomen. Dom kan tycka att nu när du får hjälp borde det väl inte vara så svårt att äta normalt, men är så mycket svårare än så.
Hela situationen kommer att bli mycket skör och jag kommer att behöva mycket stöd för att veta var jag ska kliva och vart jag ska gå.

Anorexi handlar inte om utseendefixering, det går mycket, mycket djupare än så.


Kommentarer
Postat av: Elin

Försök att inte fundera så mycket över framtiden och de krav som kommer när du blir frisk! Att bryta ett invant mönster(vad det än är) är det svåraste en människa kan göra, och det är ju bättre att låta "läkningen" ta längre tid, än att skynda på allt och sen riskera att falla tillbaka!

Försök vara "här och nu" och bara fokusera på att hitta din motivation. Sen när du är frisk kommer framtiden inte kännas lika skrämmande!

En sak som hjälpte mig att hitta min inre styrka och ta upp kampen mot anorexin, var att jag skrev ner på en lapp allt som anorexin hindrat mig från att göra! Sen läste jag lappen varje gång motivationen började tryta!

Du är starkare än anorexin, låt "henne" inte få ta mer av ditt liv!!!

2010-02-01 @ 11:05:00
Postat av: Tobias

Jag har också räknat med att det kommer att ta tid för dig att bli frisk. Och det tror jag alla förstår, så känn ingen tidspress eller så.. Men du måste först bestämma dig för att nu vill jag verkligen bli frisk!! Jag vill komma ur det här.. Hitta motivationen i din kropp och ge inte upp så lätt! Oavsett vad rösten inom dig säger så får du inte lyssna på den! Gör upp dagliga mål vad du ska lyckas med (som du gjort idag) och ställ ribban så högt som du tror du kan klara. Bakom varje steg till framgång finns mängder av motgångar och man måste vara stark nog för att hantera dessa och det är du om du tror på dig själv och det ska du göra nu!! Stigen som du ska gå upp till bergstoppen är lång. Fortsätt kämpa gå några meter om dagen bara du går i rätt riktning.. och du har ingen du kan åka snålskjuts med. Men alla som du känner din familj och vänner står vid sidan och hejar Emma!!! Emma!!! Emma!!! Så Kämpa och ge inte upp för vår skull!!! Kram!!

2010-02-01 @ 17:23:17
Postat av: Charlotta

Det tar den tiden det tar. Huvudsaken är att du blir frisk tillslut.

2010-02-01 @ 18:12:55
Postat av: Anonym

du måste ställa dig frågan om varför du är så rädd för att bli normal? vad kommer du att förlora genom att börja äta? är det rädslan att tappa kontrollen? eller att inte längre kunna identifiera dig som en anorektiker? vad vinner du på att vara smalast?, du har säkert inte många sociala kontakter eftersom de brukar försvinna allt eftersom sjukdomen tar över, vill du inte kunna umgås och ha roligt? sluta tycka synd om dig själv och ta tag i detta, det är ingen som tackar dig eller ser upp till dig bara för att du är smal, du blir inte lyckligare för det, ja vet, har varit där själv och vet hur du tänker, men har insett att det ända som händer när du väl är smal är att du kommer känna dig totalt ensam.!

2010-02-01 @ 18:17:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0