Det krävs mod - mycket mod.

Ätstörningen har hittills inneburit en viss trygghet - falsk visserligen, men som ändå har skyddat mig från överraskningar. Att våga ta steget till att så småningom bli frisk kräver mycket mod, och det är viktigt att jag ser mig själv som modig! Periodvis kommer jag att må dåligt av min nya situation. Den är ovan, oviss, osäker och oförutsägbar. Det kan till och med bli så att jag mår sämre när jag börjar äta (eller på andra sätt förändrar min situation) än när jag kände mig stark och duktig varje gång jag trotsade kroppen, eller avstod från något.
Men ibland känner jag mig inte så modig. Att ge upp den trygghet jag ändå har för något som man inte vet kommer att fungera känns skrämmande, hopplöst och inte alls modigt. Jag är ibland rädd för att bli frisk av den anledningen att jag tror att jag skulle få mindre uppmärksamhet från familj och vänner än tidigare. Det här resonemanget är en typisk tankefälla, en irrationell tanke som inte är förankrad i verkligheten.
Även fast jag ibland tänker så så har jag ändå svårt att tro att min familj eller mina vänner bryr sig mindre om mig som har haft det besvärligt, när jag väl har påbörjat den långa vandringen mot att bli frisk. Alla känner till att det efter en sjukdom krävs en tid av återhämtning, och därefter en tid av återanpassning, innan jag kommer att kunna säga att jag är frisk. Att återhämta sig efter en ätstörning utgör inget undantag, och återanpassningen till livet utanför kräver både stöd och uppmärksamhet. En friskförklaring ligger med andra ord en bit fram i tiden.
En annan tankefälla som kan stå i vägen för att jag ska bli frisk är att när jag är mager mår jag själsligen bra. Man kan vara smal och må bra, men knappast vara mager och må fysiskt och psykiskt bra. Det vittnar alla tankar på mat om, som kommer så fort jag har ätit för lite.
Det är alltså en hel mängd saker jag behöver acceptera, och det viktigaste är att alla (jag, anhöriga, vänner) inser att det kommer att ta tid att bli frisk. Framför allt ska jag kunna acceptera att jag både kan och får må bra, men att det krävs tålamod. Tålamod krävs det också för att kunna se att vissa sanningar inte är sanningar utan bara tankefällor. När jag väl har påbörjat min väg mot ett friskare liv, måste jag också acceptera att när andra pratar om mat, vikt, träning och nyttigheter, får jag själv slå dövörat till.

På radio lyssnar jag på olika kanaler när det gäller musik, men när det gäller det som sägs eller skrivs om mat, träning och nyttigheter, då lyssnar jag bara på en kanal. Varför?


Kommentarer
Postat av: Charlotta

Ingen kommer att bry sig mindre om dig om du blir frisk. Det kan jag lova!

2010-02-11 @ 22:38:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0