Fortsättning del 4.
Efter mitt muntliga prov så kändes det som att jag skulle klara allt. Jag hade ju självmant utsatt mig för en av mina största fobier, och jag klarade det. Nu skulle allt bli bättre, jag hade lyckats med något, jag var inte helt värdelös som jag trodde. Nu skulle jag få en ny bild av mig själv, jag skulle vara som alla andra. Men det blev inte så.
Dagen kom när vi skulle få veta vilket betyg vi fick på det muntliga provet. Jag satt i klassrummet och var så otroligt nervös. Allt jag hade åstadkommit tidigare i mitt liv hade jag sett som ett misslyckande. Men med det här talet så var det annars. Jag hade äntligen fått känna mig nöjd över något jag presterat. Jag öppnade mig själv som jag aldrig trodde att jag skulle göra! Hela min klass fick veta min hemlighet, min kamp och om den sjuka delen av mig som ingen av dom kände. Inget skulle få ta ifrån mig den här känslan att känna mig duktig och stark. Att få ett IG eller bara ett G på provet skulle kännas som en spark i magen, då var det inte så bra som jag trodde och jag skulle inte klara av att få det bakslaget. Till slut var det min tur att gå in till läraren. Jag kommer inte ihåg vad hon sa förutom att det var första gången hon hörde ett sådant tal under alla år som lärare och att jag berörde, inte bara henne utan hela klassen. Det var bland det finaste någon hade sagt till mig. Sen fick jag veta mitt betyg, MVG. Det var inte det första MVG:et jag hade fått men det var betyget som utan tvekan betydde mest för mig. Men var inte betyget jag blev gladast över, utan det var responsen jag fick av både läraren och min klass, kommer aldrig att glömmas!
Tiden gick och jag åt mindre och mindre, isolerade mig ännu mer, var bara med min syster och Micke. Studenten som snart skulle komma var något jag såg framemot, jag skulle äntligen bli fri, jag kunde lägga all min energi på att ge ner mer i vikt. Men studenten var också något jag kände ett stort obehag för. På studentkvällen ska man festa med hela klassen, umgås en sista kväll och ha roligt, det hör ju som till. Men det ville inte jag. Varför kunde jag inte bara få sitta hemma själv? Att umgås med andra var otroligt svårt för mig. Jag började gruva mig för det redan några månader innan. Men studenten var på väg. Hur skulle dagen bli? Rolig eller bara fylld med obehag?
Allt jag ville var att skita i allt, låsa in mig i lägenheten och bara vara med mig själv.
Dagen kom när vi skulle få veta vilket betyg vi fick på det muntliga provet. Jag satt i klassrummet och var så otroligt nervös. Allt jag hade åstadkommit tidigare i mitt liv hade jag sett som ett misslyckande. Men med det här talet så var det annars. Jag hade äntligen fått känna mig nöjd över något jag presterat. Jag öppnade mig själv som jag aldrig trodde att jag skulle göra! Hela min klass fick veta min hemlighet, min kamp och om den sjuka delen av mig som ingen av dom kände. Inget skulle få ta ifrån mig den här känslan att känna mig duktig och stark. Att få ett IG eller bara ett G på provet skulle kännas som en spark i magen, då var det inte så bra som jag trodde och jag skulle inte klara av att få det bakslaget. Till slut var det min tur att gå in till läraren. Jag kommer inte ihåg vad hon sa förutom att det var första gången hon hörde ett sådant tal under alla år som lärare och att jag berörde, inte bara henne utan hela klassen. Det var bland det finaste någon hade sagt till mig. Sen fick jag veta mitt betyg, MVG. Det var inte det första MVG:et jag hade fått men det var betyget som utan tvekan betydde mest för mig. Men var inte betyget jag blev gladast över, utan det var responsen jag fick av både läraren och min klass, kommer aldrig att glömmas!
Tiden gick och jag åt mindre och mindre, isolerade mig ännu mer, var bara med min syster och Micke. Studenten som snart skulle komma var något jag såg framemot, jag skulle äntligen bli fri, jag kunde lägga all min energi på att ge ner mer i vikt. Men studenten var också något jag kände ett stort obehag för. På studentkvällen ska man festa med hela klassen, umgås en sista kväll och ha roligt, det hör ju som till. Men det ville inte jag. Varför kunde jag inte bara få sitta hemma själv? Att umgås med andra var otroligt svårt för mig. Jag började gruva mig för det redan några månader innan. Men studenten var på väg. Hur skulle dagen bli? Rolig eller bara fylld med obehag?
Allt jag ville var att skita i allt, låsa in mig i lägenheten och bara vara med mig själv.
Kommentarer
Trackback
