Vill vara den som är smalast.
Det känns som att jag aldrig har haft ett normalt förhållande till mat, att min relation till ätande har varit konstig så länge jag kan minnas.
En bra dag för mig är när jag har ätit mindre än planerat, ätit mindre än igår eller när jag inte har ätit något alls.
Den mat jag får i mig känns som ett misslyckande och det blir svårare och svårare att acceptera att man överhuvudtaget behöver äta. Äter jag blir jag tjock, ful, äcklig och oren, är magen tom känner jag mig stark, har jag mat i magen är det ett misslyckande. Att äta för mig kan både vara ett straff och en belöning, antingen är jag värdelös som äter eller duktig som låter bli.
Jag har ingen realistisk uppfattning om hur lite jag äter på en dag, tror jag ibland överskattar den mängd jag har ätit, både för att ögat ljuger och för att jag vill vara på den säkra sidan. Jag känner mig stolt och duktig när jag står emot hungern. Känslan av stolthet ger till en början en kick, en stor tillfredsställelse av att jag lyckas låta bli att ge efter hungern. Genom att vara smal visar jag att jag är duktig och har kontroll. Jag vill vara den som är smalast, jag vill visa att jag är den som mår sämst.
Det blir väldigt tydligt när vi anorektiker ska äta tillsammans, på en avdelning eller på matstödet, man vill visa att jag är den som mår sämst och visa att jag är duktigast på att ha kontroll för man vill ju verkligen inte vara den som äter mest eller den som mår bäst!
När man har anorexi vill man inte ge upp det man har kämpat för under så lång tid, och framför allt inte om man inte vet vad som kommer att hända om man gör det!
När jag läste detta inlägg var det som att läsa om mig själv, så som jag tänkte för några år sedan! Även om du inte har viljan att släppa anorexin just nu, så kommer du att kunna det en dag!
Jag lovar att du en dag kommer känna: nu är det nog, att anorexin har tagit för många år av ditt liv!
Om jag kunde, så kan du!!!
Du kanske måste tänka konstant på alla nackdelar med att ha anorexi, tvinga dig att tänka på det så kanske anorexitankarna inte får lika stor plats!
Tänker på dig!
Det som händer om du ger upp det som du kämpat för så länge, är att du får livet tillbaka - inte bums -men hela tiden. Inget av det som du upplevt/upplever behöver vara förgäves. Du ÄR inte din ätstörning! det är bara tankar och handlingar som just nu tar stor plats i din livsföring. Om du just nu inte orkar leva/må bra för dig själv kan du göra det för dina närmaste, alla som bryr sig för att du är du! Så värdefull även när det inte finns ätstörning. Krossa anorexi-helvetet bit för bit, det är riktigt allvarligt. Du är aldrig ensam. Desto mindre ensam när du gör framsteg för dig själv åt "frisk-hållet". Följer dina skriverier och förväntar mig en härlig framtid. mod är att göra det du är rädd för och övervinna rädslan!
