Dagarna fyllda med ångest.
Tänkte berätta hur en dag med matstöd ser ut. Går upp nån timme innan det är dags att fara, hoppar över frukosten för att jag ska orka lunchen och för att jag tycker att två mål bara på förmiddagen är för mycket. Ångesten och oron börjar komma, hur tungt ska det gå idag? Vad för mat är vi tvungen att äta upp? Är det något med potatis, pasta, mjukt bröd, dressing och såser som är några av mina största rädslor. För att dämpa ångesten så startar jag ett avsnitt, oftast av One Tree Hill, och jag slipper ångesten i 45 minuter. Tar på mig nått bekvämt, nått som inte sitter tajt, absolut inte jeans, då känner jag mig så instängd och känns som jag växer ännu mer när jag sitter där och äter.
Jag börjar gå med tunga steg mot sjukhuset ungefär kvart över 11. Klockan halv 12 ska vi vara där. Vi börjar med att köpa en matbiljett, sen berättar skötarna vad det är för mat, är alltid två rätter vi får välja mellan, och dom vill helst att vi väljer det vi tycker är den största utmaningen, men det är inte ofta jag gör det, men det vet inte dom om, jag väljer det jag tycker är minst farligt, vi får heller inte se maträtterna innan vi väljer, är väl för att vi inte ska stå och tänka så länge. Det som ska finnas på matbrickan är, en hårdmacka, ett litet bregott-paket, och mängden mat beror på vad det är, men en normalportion, sallad, lika mycket som en knytnäve ungefär, ett glas mjölk. Ser likadant ut varje gång förutom då det är soppa, då måste vi ta ett mjukt bröd istället för ett hårt.
Vi väntar tills alla har satt sig innan vi inspekterar varandras tallrikar, se så att allt ser okej ut och att alla har tagit ungefär lika mycket. Efter en halvtimme ska tallriken vara tom, mackan och salladen uppäten och glaset tomt.
Har mycket för mig medans jag äter som skötarna ofta får påpeka, en grej jag gör är att jag så gärna vill lämna lite mat på kanterna av tallriken och lite av mjölken för att försäkra mig om att jag inte har ätit för mycket, det andra är att jag vill ha framme min vänstra axel så att jag kan titta och känna på den för att se så att inte maten jag äter har hamnat där, att jag fortfarande ser nyckelbenet och att axeln är lika benig som då jag satt mig. Men det inte skötarna vet är att jag har så mycket mer som jag kontrollerar och så mycket mer jag mår dåligt över, men har tänkt skriva det nu eftersom att jag ska vara helt ärlig i den här bloggen. Förutom det jag vill lämna på tallriken och axeln så kollar jag även mina lår, att dom inte har växt, känner på magen, kontrollerar att höftbenen fortfarande känns och kollar på handledarna, att dom är lika smala som innan, och sen har jag ju också mitt tvång, att räkna till fem innan jag kan lyfta gaffeln.
Vi bruka vara klara vid kvart över 12, men vi får inte fara hem förrän kl 1 eftersom att dom är rädd att vi ska gå och spy upp maten direkt efter så vi går till en lokal där vi antingen sitter och pratar eller spelar yatzy för att vi ska slippa ha så mycket ångest direkt efter. Sen får vi äntligen gå hem. När jag är hemma lägger jag mig direkt på sängen för att kontrollera axeln, låren, magen, höften och handledarna, känna så att allt är som det ska vara, benigt. Ligger i sängen tills värsta ångesten är över och det kan ta nån timme. Sen är det är dags för middag och jag är alltid för mätt sen lunchen så då kompenserar jag, tänker att eftersom jag åt så mycket till lunch så räcker det med en jätteliten middag och ibland ingen middag alls, och sen efter middagen så börjar proceduren om, axeln, låren, magen höften och handledarna.
Så här är det oftast varje dag det är matstöd, är även så dom andra dagarna när jag bara är hemma men en dag med matstöd innebär ännu mer ångest, ännu mer kontroller och ännu mer spegeltid.
Är ingen som vet hur jobbigt jag egentligen tycker att allt är, inte ens min psykolog, tycker inte om att prata om mina problem så håller dom hellre för mig själv och säger att allt går bra istället, har inte varit ärlig mot henne, inte mot nånon annan heller, är också därför jag hoppar över matstödet så många gånger, men nu vet ni hur jag känner.
Det som får mig att fara dit ändå är dom två andra jag äter med, speciellt en av dom, har fått jättebra kontakt med henne.
Blev ett jättelångt inlägg det här, hoppas att ni har överseende med det!
Jag börjar gå med tunga steg mot sjukhuset ungefär kvart över 11. Klockan halv 12 ska vi vara där. Vi börjar med att köpa en matbiljett, sen berättar skötarna vad det är för mat, är alltid två rätter vi får välja mellan, och dom vill helst att vi väljer det vi tycker är den största utmaningen, men det är inte ofta jag gör det, men det vet inte dom om, jag väljer det jag tycker är minst farligt, vi får heller inte se maträtterna innan vi väljer, är väl för att vi inte ska stå och tänka så länge. Det som ska finnas på matbrickan är, en hårdmacka, ett litet bregott-paket, och mängden mat beror på vad det är, men en normalportion, sallad, lika mycket som en knytnäve ungefär, ett glas mjölk. Ser likadant ut varje gång förutom då det är soppa, då måste vi ta ett mjukt bröd istället för ett hårt.
Vi väntar tills alla har satt sig innan vi inspekterar varandras tallrikar, se så att allt ser okej ut och att alla har tagit ungefär lika mycket. Efter en halvtimme ska tallriken vara tom, mackan och salladen uppäten och glaset tomt.
Har mycket för mig medans jag äter som skötarna ofta får påpeka, en grej jag gör är att jag så gärna vill lämna lite mat på kanterna av tallriken och lite av mjölken för att försäkra mig om att jag inte har ätit för mycket, det andra är att jag vill ha framme min vänstra axel så att jag kan titta och känna på den för att se så att inte maten jag äter har hamnat där, att jag fortfarande ser nyckelbenet och att axeln är lika benig som då jag satt mig. Men det inte skötarna vet är att jag har så mycket mer som jag kontrollerar och så mycket mer jag mår dåligt över, men har tänkt skriva det nu eftersom att jag ska vara helt ärlig i den här bloggen. Förutom det jag vill lämna på tallriken och axeln så kollar jag även mina lår, att dom inte har växt, känner på magen, kontrollerar att höftbenen fortfarande känns och kollar på handledarna, att dom är lika smala som innan, och sen har jag ju också mitt tvång, att räkna till fem innan jag kan lyfta gaffeln.
Vi bruka vara klara vid kvart över 12, men vi får inte fara hem förrän kl 1 eftersom att dom är rädd att vi ska gå och spy upp maten direkt efter så vi går till en lokal där vi antingen sitter och pratar eller spelar yatzy för att vi ska slippa ha så mycket ångest direkt efter. Sen får vi äntligen gå hem. När jag är hemma lägger jag mig direkt på sängen för att kontrollera axeln, låren, magen, höften och handledarna, känna så att allt är som det ska vara, benigt. Ligger i sängen tills värsta ångesten är över och det kan ta nån timme. Sen är det är dags för middag och jag är alltid för mätt sen lunchen så då kompenserar jag, tänker att eftersom jag åt så mycket till lunch så räcker det med en jätteliten middag och ibland ingen middag alls, och sen efter middagen så börjar proceduren om, axeln, låren, magen höften och handledarna.
Så här är det oftast varje dag det är matstöd, är även så dom andra dagarna när jag bara är hemma men en dag med matstöd innebär ännu mer ångest, ännu mer kontroller och ännu mer spegeltid.
Är ingen som vet hur jobbigt jag egentligen tycker att allt är, inte ens min psykolog, tycker inte om att prata om mina problem så håller dom hellre för mig själv och säger att allt går bra istället, har inte varit ärlig mot henne, inte mot nånon annan heller, är också därför jag hoppar över matstödet så många gånger, men nu vet ni hur jag känner.
Det som får mig att fara dit ändå är dom två andra jag äter med, speciellt en av dom, har fått jättebra kontakt med henne.
Blev ett jättelångt inlägg det här, hoppas att ni har överseende med det!
Kommentarer
Postat av: Anonym
Hej Emma, vet precis hur du känner dig men jag vet också att det finns en väg ut ur sjukdomen. Jag har gått den vägen, den är brant, kurvig och lång, men allt eftersom man vågar ta en steg i rätt riktning kommer medvinden efter ett tag. Jag gick också i matstöd i skellefteå för ett år sedan och jag kan bara tacka dem för att de har hjälpt mig jätte mycket. Det jag kan se som ett problem med matstödet är att iaf jag, jämförde mig otroligt mycket med de andra tjejerna. smetade de ut såsen lite mer än mig? osv. om du skulle vilja prata mer och höra hur jag kom ur det är det bara att mejla. annars önskar jag dig all lycka, och sluta inte kämpa för ingen ska behöva lida så mycket som jag vet du gör--- kram
Trackback
