Nu jäklar.
Man har bara ett liv och jag håller på att slänga bort mitt!
Jag kommer aldrig att få tillbaka dom här åren, men jag har många, många år kvar!
Jag vill ha ett normalt liv, jag vill kunna vakna utan att direkt börja känna på min kropp, jag vill ha ett normalt förhållande till mat, jag vill slippa min ångest, jag vill kunna sova utan mardrömmar, jag vill kunna titta mig i spegeln och känna mig fin som normalviktig och mest av allt vill jag få ett barn, som är omöjligt för mig i nuläget med min lilla kropp!
Jag har bestämt mig, jag ska inte låta den här jäkla sjukdomen ta ett år till av mitt liv!
Det kommer att bli fruktansvärt svårt, ångesten kommer att bli otroligt jobbig, det kommer att komma motgångar och svackor, det kommer att krävas mod och styrka att stå emot monstret jag har i huvudet, jag kommer att vilja ge upp och gå tillbaka till livet jag har nu när allt verkar hopplöst och jobbigt, och framför allt, det kommer att ta lång tid och det måste mina nära acceptera.
Jag kommer att behöva all stöd och hjälp jag kan få, hjälper ni mig?
Snälla läsare, hjälp mig att bli frisk!
Följ min kamp till ett normalt liv här i bloggen, kommer att uppdatera flera gånger per dag om hur det går, kommer att fortsätta att vara helt ärlig om allt jag skriver!
Jag vet att jag kommer att få väldigt mycket stöd från min familj och mina vänner som gör att jag till slut kommer att klara det här.
Jag vill komma till den dagen då jag äntligen kan säga att jag är frisk och då jag aldrig mer behöver sätta min fot på sjukhuset igen, där jag har spenderat dom sex senaste åren!
Och till sist, för att lyckas måste jag tro på mig själv och det gör jag.
Mina vänner, mina syskon, Tobias, mamma och pappa, nu har jag fått nog, ni kommer att få tillbaka den friska och glada Emma, jag lovar!
Älskar er!
Tror på dig!!
Tusen tack!
Jag vill verkligen hjälpa dig gumman, men jag vet inte hur och det gör mig så oerhört frustrerad! Det gör så ont att se nån man tycker om må dåligt och min reaktion blir då att blunda för problemen och hoppas att de försvinner av sig självt. Jag vet att det inte fungerar, men ändå blundar jag lite hårdare och hoppas.
Jag vet att du kan bli frisk för du är en väldigt stark person (även om du kanske inte känner så själv) och som jag skrev till dig på FB så känner jag mig som världens sämsta kompis som inte ens har frågat hur du har mått. Men den här gången vill jag verkligen hjälpa dig! Vad du än behöver, när du än behöver det så finns jag där för dig! Det hoppas jag att du vet. Klarar du inte det här själv får vi försöka att klara det tillsammans!
Kram
Det här fixar du gumman! Bara att säga till om det är något!
Kära lillasyster! Jag har följt dig i din blogg och många gånger med tårar i ögonen. Vill hjälpa, men hur? Vill egentligen bara skaka om dig och säga att det räcker nu, gå vidare, lev livet, för du får bara ett. Jag blev glad nu för det du skrev. Kämpa på, ge inte upp. Vi finns här. Många kramar från Veronica och Andreas.
Tror på dig Emma! Du klarar det!
Du vet att vi finns och ståller upp för dig!
När som helst, var som helst!
Alltid!
Din kamp är vårat hopp!
Vi vill inget hellre än att du ska bli frisk! <3
Som Challe och Micke säger: Behöver du nåt så är det bara att säga till!
Bättre fråga en gång för mycket än en gång för lite! <3
Jag finns här och vet precis hur det känns att vara där du är nu!
Kommer att stötta dig så mycket jag kan!
Det är svårt att veta hur man ska hjälpa till! Men jag vill också!
Och jag börjar med att be och tro på dig!
Lycka till Emma!
/M
De är med tårarna i ögonen man läser din blogg men den är bra och du är riktigt duktig på att skriva och beskriva.
Och du är stark, du klarar detta!
Du har många bakom dig! Nära vänner som gamla vänner från förr!
