Skolan och oron att vara hemma.
Skolan började gå allt tyngre, jag hade svårt för att koncentrera mig och det hade även min pojkvän som bara oroade sig över hur jag mådde. Jag bad min pojkvän att få stanna hemma från skolan, oftast gick jag dit, ibland inte. Jag satt i skolbänken och låtsades lyssna på vad läraren sa men egentligen satt jag och tänkte på hur stor mina klasskompisar tycker att jag är och på om jag skulle äta middag eller inte. En lärare började se att allt inte var helt okej med mig och började fråga hur jag mådde och jag sa att allt var bra men det syntes att hon inte trodde på mig, kändes alltid som att hon hade ett öga på mig, så jag gjorde allt för att dölja hur jag egentligen mådde.
Kommer inte ihåg exakt när det var för det var så länge sen, men tror det var i slutet av tvåan eller i början av trean som allt blev ännu värre. Jag fortsatte att gå ner i vikt, jag var fortfarande inte nöjd med min kropp, några kilo till skulle jag gå ner. Mamma och pappa började se hur mycket jag hade gått ner och dom tog kontakt med BUP, jag träffade olika psykologer, den ena strängare än den andra. Kommer ihåg vad den första sa till mig när jag hade med mina föräldrar och min pojkvän, hon frågade rakt ut: "Vill du dö? Det du har är en dödlig sjukdom och om du fortsätter så här så kommer livet att bli kort"
Jag började gå på matstöd tre dar i veckan, fick intyg från min läkare som jag skulle lämna till mina lärare att jag skulle gå dit att äta. I början gick jag varje gång, tyckte det var jättejobbigt, tyckte att alla andra var mycket smalare än mig och skötaren som åt med oss var väldigt sträng, det var även hon som var min psykolog. På våra enskilda möten så kunde hon säga elaka saker som " Är du född igår eller? " och " Är du dum i huvudet? " Var tvungen att väga mig varje gång jag var där och jag har väldigt svårt för att visa min kropp, kommer att berätta mer om det sen, men hon tvingade mig att stå där i bara trosor fastän jag grät. Kvällarna innan jag skulle träffa henne hade jag jättesvårt för att sova, tänkte på vad jag kommer att få höra vad hon tycker om mig och jag ringde flera gånger och avbokade, och hon gjorde så att jag till slut hoppade av behandlingen efter nån månad, jag skulle klara det utan henne, med hjälp av mina föräldrar, mina kompisar och min pojkvän.
Men då kom den dagen då jag förstog att jag inte var riktigt frisk. När min vikt var under 40 kilo så började jag se en kvinna med svart långt hår och en vit klänning stå framför mig, oftast på kvällarna, hon var inte en som ville få mig frisk utan tvärtom, hon sa åt mig att jag skulle gå ner mycket mer, att jag var stor och att ingen ville ha mig, hon pekade på knivarna som låg i kökslådan och sa att det var lika bra att jag gjorde illa mig själv och jag lyssnade på henne, jag blev som hypnotiserad, kunde inte kontrollera mig själv, min pojkvän gömde allt vasst man kunde skära sig på. Hon kunde komma när vi var ute och gick, hon sa åt mig att följa henne in i skogen och min pojkvän försökte dra mig därifrån. Hon sa åt mig att jag inte fick somna på nätterna för då skulle nått hända mig eller mina närmaste så vi höll oss vakna natt efter natt och for till skolan gjorde så gott vi kunde. Hon kunde även gå in i mig och jag blev henne, skrev arga ord på papper och visade min pojkvän, var inte min egen handstil utan nån främmande, jag blev en helt annan människa när hon klev in i mig, blev väldigt arg, sa allt jag skulle göra med mig själv, min blick blev helt tom och han kunde märka nån minut innan att nu kommer jag att bli den onda, det här har min pojkvän berättat i efterhand för jag kommer inte ihåg så mycket av det här men hon med det svarta håret kommer jag ihåg och kommer aldrig att glömma henne heller. Jag började skära mig litegrann där det inte syntes, inte ens min pojkvän märkte det. Han spenderade många kvällar i telefon med nån på sjukhuset som sa att jag måste få hjälp direkt! Dom från sjukhuset ringde mig ofta och sa om inte jag kommer in självmant så kommer polisen att hämta mig, det sket jag i, hotade min pojkvän med att lämna han om han tvingade mig att skaffa hjälp men han sa det viktigaste var att jag skulle bli fri från det här och jag började att gå på matstöd där igen.
Det här blev ett långt inlägg, men är svårt att dela upp det.
Kommer inte ihåg exakt när det var för det var så länge sen, men tror det var i slutet av tvåan eller i början av trean som allt blev ännu värre. Jag fortsatte att gå ner i vikt, jag var fortfarande inte nöjd med min kropp, några kilo till skulle jag gå ner. Mamma och pappa började se hur mycket jag hade gått ner och dom tog kontakt med BUP, jag träffade olika psykologer, den ena strängare än den andra. Kommer ihåg vad den första sa till mig när jag hade med mina föräldrar och min pojkvän, hon frågade rakt ut: "Vill du dö? Det du har är en dödlig sjukdom och om du fortsätter så här så kommer livet att bli kort"
Jag började gå på matstöd tre dar i veckan, fick intyg från min läkare som jag skulle lämna till mina lärare att jag skulle gå dit att äta. I början gick jag varje gång, tyckte det var jättejobbigt, tyckte att alla andra var mycket smalare än mig och skötaren som åt med oss var väldigt sträng, det var även hon som var min psykolog. På våra enskilda möten så kunde hon säga elaka saker som " Är du född igår eller? " och " Är du dum i huvudet? " Var tvungen att väga mig varje gång jag var där och jag har väldigt svårt för att visa min kropp, kommer att berätta mer om det sen, men hon tvingade mig att stå där i bara trosor fastän jag grät. Kvällarna innan jag skulle träffa henne hade jag jättesvårt för att sova, tänkte på vad jag kommer att få höra vad hon tycker om mig och jag ringde flera gånger och avbokade, och hon gjorde så att jag till slut hoppade av behandlingen efter nån månad, jag skulle klara det utan henne, med hjälp av mina föräldrar, mina kompisar och min pojkvän.
Men då kom den dagen då jag förstog att jag inte var riktigt frisk. När min vikt var under 40 kilo så började jag se en kvinna med svart långt hår och en vit klänning stå framför mig, oftast på kvällarna, hon var inte en som ville få mig frisk utan tvärtom, hon sa åt mig att jag skulle gå ner mycket mer, att jag var stor och att ingen ville ha mig, hon pekade på knivarna som låg i kökslådan och sa att det var lika bra att jag gjorde illa mig själv och jag lyssnade på henne, jag blev som hypnotiserad, kunde inte kontrollera mig själv, min pojkvän gömde allt vasst man kunde skära sig på. Hon kunde komma när vi var ute och gick, hon sa åt mig att följa henne in i skogen och min pojkvän försökte dra mig därifrån. Hon sa åt mig att jag inte fick somna på nätterna för då skulle nått hända mig eller mina närmaste så vi höll oss vakna natt efter natt och for till skolan gjorde så gott vi kunde. Hon kunde även gå in i mig och jag blev henne, skrev arga ord på papper och visade min pojkvän, var inte min egen handstil utan nån främmande, jag blev en helt annan människa när hon klev in i mig, blev väldigt arg, sa allt jag skulle göra med mig själv, min blick blev helt tom och han kunde märka nån minut innan att nu kommer jag att bli den onda, det här har min pojkvän berättat i efterhand för jag kommer inte ihåg så mycket av det här men hon med det svarta håret kommer jag ihåg och kommer aldrig att glömma henne heller. Jag började skära mig litegrann där det inte syntes, inte ens min pojkvän märkte det. Han spenderade många kvällar i telefon med nån på sjukhuset som sa att jag måste få hjälp direkt! Dom från sjukhuset ringde mig ofta och sa om inte jag kommer in självmant så kommer polisen att hämta mig, det sket jag i, hotade min pojkvän med att lämna han om han tvingade mig att skaffa hjälp men han sa det viktigaste var att jag skulle bli fri från det här och jag började att gå på matstöd där igen.
Det här blev ett långt inlägg, men är svårt att dela upp det.
Kommentarer
Trackback
