Rädslan att äta

Anorexi föds i ensamhet, eller en upplevd ensamhet, och jag vet inte om jag kan släppa den.
Under dom här månaderna har jag isolerat mig alltmer. Självcentreringen är sjuk, jag låser in mig i lägenheten och vägrar svara i telefon när vännerna ringer.

Jag har inte velat att någon ska förstå hur dåligt jag har mått, jag skäms och orkar inte visa eller ge av mig själv.

Jag känner hur allt är fett på kroppen, och jag tänker dumma tankar om mig själv när jag har ätit. Framkallar stressen. Jag oroar mig över framtiden, ser bara problemen. Jag är sjuk, jag orkar inte jobba, jag orkar inte ha skoj, jag gråter, jag är värdelös.

Det är som att vara instängd i en för liten kropp, som om det som finns innanför skinnet är större än skinnet.
Jag vill krypa ur min kropp och försvinna. Skrubba den med Svinto invändigt. Rena den. Öppna upp bröstkorgen så jag kan andas och få kontakt mellan kropp och huvud.

Det där är ingen ångest man orkar dela med någon. Så jag sluter mig själv, vänder mig bort från världen. Det är mitt sätt att slippa konfronteras med den där andra världen, den där alla mår bra - och där alla undrar varför jag är så misslyckad.