Rädslan att äta

Bland vi anorektiker är det regel snarare än undantag att tänka om jag går upp det minsta lilla i vikt, kommer vikten bara att fortsätta att gå upp och upp i all evighet.
Tror hos de allra flesta med anorexi, men jag talar för mig här, finns en oerhört stark övertygelse om att jag " blir vad jag äter " och det gäller framför allt fett. Äter jag fett blir jag fet. Varje ingrediens måste därför vara urskiljbar på tallriken, det måste vara " rent ". I praktiken innebär det att det ofta blir torrt, för när det är torrt känns det nyttigare. Efter att jag har minskat eller uteslutit fett i alla dess former i till exempel såser, dressing, mjölkprodukter, stekt mat, fet fisk, panering, kött, matfett på och i bröd, återstår det i allmänhet bara spannmål som ger mycket fibrer. Jag väljer alltid nyckelhålsmärkta produkter när jag handlar, såsom grovt bröd, dom få gångerna jag köper pasta så blir det fullkorn, grönsaker och gröna äpplen, fisk och i bästa fall mjölk.
De gröna äpplena blir förresten väldigt viktiga när jag äter så pass lite som jag gör, så viktiga att jag kan gå flera kilometer genom stan för att få tag i just dom gröna äpplena. Har läst vad just det beror på och det är att om man utesluter fett ur maten trubbas smaklökarna mycket snart av. Det medför att kombinationen av syrligt och sött som finns i just gröna äpplen, är den smak man bäst kan känna, samtidigt som det också för oss med anorexia är tillåtet och nyttigt. Ett annat sätt till att gröna äpplen är viktiga för anorektiker är att de stimulerar salivutsöndringen som kan avta när man äter på detta sätt.

Ska berätta senare hur en dag på affären kan se ut för mig.