Rädslan att äta

På natten är det värst. Då härjar tankarna och ensamheten fritt i mörkret.

Sjukdomen bär mig, jag bär inte den. Om jag bär den så bestämmer den själv när jag ska bli fri från den. Och det kommer den aldrig att tillåta. Men om sjukdomen bär mig så bestämmer jag själv när jag ska släppa taget.

Jag har nu tagit det slutgiltiga beslutet. Nu finns det ingen återvändo.
Jag ska bli inlagd. Jag ska få hjälp att bli frisk.

Min psykolog ringde mig igår och sa att jag skulle träffa henne och min läkare på torsdag för en inläggning. Men i helgen kommer en underbar person, en som betyder väldigt mycket. Jag vill gärna vara med han en helg innan inläggningen, annars vet jag inte hur länge det dröjer innan jag får träffa han igen. Han bor i ett annat land.
Plus att det kom så plötsligt, var inte alls beredd på det, jag blev rädd och orolig. Så jag bad om att få skjuta upp det till i allafall efter helgen, så hon skulle återkomma.

Några dagar till i friheten. Det känns verkligen så. Av den information jag har fått så här långt så känns det verkligen som jag kommer att hamna i ett fängelse.

Det här kommer helt klart att bli det jobbigaste jag kommer att göra i mitt liv. Men fortsätter jag så här så kommer jag att dö.

Jag väljer livet.