Låt mig få ta en tugga.



Jag gillar att göra mat åt andra. Jag gillar att se mina kompisar äta.

Jag älskar att baka. Speciellt något med choklad. Jag kan tycka att det jag har bakat ser jättegott ut och att det skulle vara underbart att få ta en tugga av den nybakta muffinsen. Jag har muffinsen framför mig, tar loss den ur papperet, sen tar det stopp. Det är som om någon trycker ner armen när jag försöker lyfta den mot munnen. Jag ger upp, lägger tillbaka den på plåten, ger bort den till någon annan eller så slänger jag den.

Varför ska det vara så svårt? Varför kan jag inte få smaka och beundra det jag själv har bakat?

Kommentarer
Postat av: en i mängden

du kan välja/tvinga dig själv att äta det som du vill ha. Det värsta som troligen händer är att du får en massa ångest, men det är inte så konstigt. Hjärnan svälter ju. Helt plötsligt får du något serotoninhöjande i dig och det tycker störningen inte om. Bästa vore om du åt av ordentlig mat som du tillagat. Fast det är inte lika attraktivt för kroppen. Hoppas du bara GÖR och sviker ätstörningen gång på gång genom att äta och stå ut med ångest på grund av att kroppen får det den behöver... Bättre skrika att dö av ångest en period, än att SJÄLEN, KROPPEN och alla tankar skriker MAAAAT!? för DIN KAMP. godnatt

2010-03-22 @ 23:05:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0