Rädslan att äta

Sover bättre nu när jag äter kvällsfika. Mycket lugnare nattsömn. Men fortsätter jag att vänja mig vid så här mycket mat så kommer jag att bli proppmätt.
Så fort någon mår dåligt tror jag att det beror på mig. Känns alltid som att jag gör fel, som att det är mig det är fel på.

Jag undrar varför kvinnor måste spela så mycket på sin personlighet för att räcka till i samhället. Jag tycker synd om unga tjejer som tror att man måste ha stringtrosor och push up-behå och klä sig utmanande, för att de tror att det är det som är det normala. Unga tjejer som dansar har knappt kläder på sig längre och dansar sexigt, medan killar i samma ålder åker skateboard.

Små barn leker med barbie. Är den första förebilden så bra? Skulle hon vara verklig hade hon inte kunnat stå upp, för hon har för smal midja, för stora bröst och för långa ben. Helt sjukt.
Och allt som visas i tv. Vart är vi på väg egentligen? Sänder man allt som säljer? Och till vilket pris?
Jag vill inte döma någon, det var bara en smak av bitterhet som smög sig på. Mina värderingar behöver inte vara andras.

Om jag fokuserar på görandet slipper jag varandet. Jag duger som jag är, jag tycker om mig själv och jag är värd respekt. Så det så.