Rädslan att äta

Dagarna kretsar bara runt mat. Innan jag går och lägger mig skriker hungern i magen. Jag planerar vad jag ska äta nästa dag för att inte få i mig för mycket. Sen planerar jag vad jag ska göra för att bli av med det jag ätit.

Jag får ju inte träna. Men jag kan ju alltid gå och spänna musklerna när ingen ser. Smygträna.
Är rädd för att bli ensam. Den är min vän. Den gör mig lugn.
Utan anorexian, vem är jag då? Det skulle vara som att ta favoritnallen från ett barn. Ta inte min nalle från mig. Ta inte min trygghet.

Rädd för ångesten. Den är vidrig. Är rädd för att bli lämnad, att bli ensam, att utan skyddsnät sväva omkring som i rymden. Rädd att inte duga, att inte räcka till.
Läkaren säger att det inte gör något att jag har ångest. Då ska jag lägga mig ner och känna den. Till och med förstärka den. Jag utmanar den då vänligt med öppen famn.
Hur jävla lätt är det då?!
Jag kan inte andas när jag får ångest, tror hon då att det är så lätt att motivera sig till att framkalla skiten?
Det kryper i hela kroppen. Jag vill inte vara i min äckliga kropp.

Jag har pratat med mina vänner, min familj, men ingen förstår. Ingen fattar någonting. Ändå får jag så dåligt samvete över att jag inte orkar finnas för min familj och vänner. Men jag orkar inte.

Det känns som att jag står utanför mig själv.
Jag styr inte över mitt beetende och mina känslor. Vet att jag måste äta men gör det inte.
Kan inte styra tankarna. Jag är så rädd för mina inre starka krafter.