Rädslan att äta

Jag vet att mina vänner och min familj bara brydde sig, men kommentarer som "det är hans förlust", "du är för bra för honom", "sånt här händer, det är bara att bita ihop och försöka gå vidare", eller den bästa "det är bara att glömma honom", hjälpte inte.

Jag ville inte glömma. Han var det finaste som hänt mig och jag ville inte spela stark.

Jag tycker inte att man ska glömma. Man ska spara det fina i en liten ask längst in i djupet av hjärtegropen och när man mår dåligt, riktigt dåligt, så ska man få ta fram det igen och minnas. Allt som var bra. För då mår man kanske lite bättre. Dom säger till mig att komma över - glömma - just för att de är mina vänner. Dom vill att jag ska må bra. Men det tar ett tag innan man är stark nog att lägga det bra i en liten ask.

Samhället har en sådan förvriden syn på hur dess medborgare ska vara. Precis som i Japan så ska man hålla tyst om man mår dåligt, man ska le, buga, nicka även fast det känns som om man slits sönder inombords av ångest och smärta. Ibland önskar jag att jag kunde "spela" gladare då jag egentligen mår motsatsen, det skulle underlätta. Men det ska verkligen inte behöva vara så.

Man måste få må dåligt. Det är enda sättet att kunna må bra senare. Utan att först sörja kan man inte gå vidare. Man får ligga sömnlös och gråta, det hör till.