Mina tankar denna morgon
>
>
Sitter och försöker få i mig en macka men är så många frågor som snurrar runt i mitt huvud just nu så mackan hamnar lite åt sidan. När jag hör Linköping så tänker jag stort, Cloetta och hockey. Har aldrig varit där innan, allt blir verkligen helt nytt för mig! Ny stad, ny lägenhet, till och med han jag ska bo med är ny. Kommer jag att trivas i Sveriges fjärde största stad? Hur kommer jag att trivas i lägenheten? En trea som ligger i Vasastan, 7 minuters promenad till centrum. Kommer jag och han jag ska bo ihop med trivas med varandra? Vi gör något som är väldigt ovanligt. Vi har pratat mycket och länge på msn, men vi har bara träffats tre dagar och nu ska vi flytta ihop. Dom tre dagarna gick allt superbra, vi hade jätteroligt, vi är lika knäppa och båda älskar skräckfilm. Men det är helt annars att bo med varann, det är då man ser vem den andra verkligen är. Vad händer om vi inte trivs med varandra? Ska jag hitta en annan lägenhet i Linköping då eller ska jag flytta hem? Kommer jag ens att få ett jobb? Jag har ingen erfarenhet, har inte jobbat sen jag gick ut skolan, bara varit sjukskriven, och nu ska jag förhoppningsvis ut i arbetslivet, är jag redo för det? Kommer jag att få några vänner? Som jag har berättat tidigare så har jag lite socialfobi, håller mig helst bara till mina tre vänner här i Skellefteå. Gillar inte att lära känna nya människor. Vad kommer dom i storstan att tycka om mig? En liten, blyg tjej som pratar med en dialekt dom inte förstår. Hur lätt är det att komma in ny i ett gäng som har känt varandra så länge?
Hur stor kommer min hemlängtan att vara? Kommer jag att sitta och vara ledsen på kvällarna för att jag vill hem?
Hur kommer det att kännas när min familj och mina tre bästa vänner är nästan 100 mil ifrån mig?
Men den viktigaste frågan, hur kommer jag att må där nere? Kommer jag att äta? Kommer flytten göra så att jag blir friskare eller sjukare? Han jag ska bo med vet om att jag är sjuk, han har läst bloggen och jag har även berättat en del, så han vet vad han ger sig in i. Men hur kommer han att hantera mina dåliga dagar när jag har en massa ångest? Vad kommer han att tänka när jag ligger i sängen och gör mina kroppskontroller? Hur kommer ätandet att gå när han jobbar och jag är ensam hemma? Ska jag ha en våg hemma eller inte? Finns tusen frågor till om just det här men dom kan jag inte ta nu, då skulle det här inlägget aldrig ta slut.
Det är allt det här och mycket mer som snurrar runt i mitt huvud just nu.
Ikväll kommer han. Imorgon mitt på dagen åker vi. 11 timmars bilfärd innan vi når Linköping.
Från och med imorgon så kommer alla mina frågor bli besvarade.
Mitt nya liv i Linköping
Ni anar inte hur mycket som snurrar i mitt huvud just nu. Jag har bott 6 mil ifrån min familj. Jag har vetat att dom bor bara 45 minuter ifrån mig. Jag visste att om det hände något eller om jag mådde jättedåligt så var det bara att fara hem, det behövdes ingen planering. Det har varit en sån stor trygghet att ha mamma och pappa så nära när jag har mått så dåligt.
Micke, Simon och Charlotta, mina tre bästa vänner, som har ställt upp hur dåligt jag än har mått. Hur ska jag klara mig utan er? Hur ska jag klara av att inte få vara med er när jag vill? Jag har bara tagit cykeln och så har jag varit hos er på 15 minuter. Alla kvällar vi har umgåtts, ätit middag, spelat sällskapsspel och tvspel eller bara pratat, mestadels bara en massa strunt. Jag kommer att sakna dom kvällarna så sjukt mycket. Om ni bara visste vilket otroligt stöd ni har varit.
Vet att jag inte kommer att förlora det här, vet bara att det inte kommer att bli som förut. Inte alls lika ofta. Nu kommer det att krävas planering för att jag ska få träffa er. Tid, pengar och möjlighet.
Men såklart så känner jag mycket glädje och lättnad också för vad som händer. Att få lämna min mörka lägenhet som är full med hemska minnen. När jag går in i lägenheten känns det som att jag går in i en vägg, en vägg som aldrig kommer att försvinna. Den dagen jag låser min dörr för sista gången kommer att bli en sån stor lättnad!
Jag kommer äntligen få lämna Skellefteå. Staden som bara är sjukdom och en massa ångest för mig.
Jag lämnar Skellefteås sjukhus, mitt andra hem. Jag kommer att fortsätta gå dit och väga mig när jag kommer hem men det blir inte alls samma sak. Från att ha gått på matstöd, samtal med min psykolog och läkare flera dagar i veckan i snart 9 år, och en inläggning, till att väga mig kanske en gång i månaden nu i början blir en stor skillnad. Kommer det att göra så att jag börjar må bättre? Det får jag se.
Men Daniel, min blivande sambo. Jag vet att vi kommer att ha det jättekul tillsammans! Jag kände att det klickade direkt jag träffade dig. Vi är så lika du och jag. Vet att du också har haft det tufft, vi kommer att hjälpa varandra.
Vi har redan haft motgångar och en massa otur men vi fixade det. Jag tror det här är meningen, annars tror jag att vi hade gett upp för länge sen.
Jag ser verkligen framemot att börja mitt nya liv i Linköping med dig.
20.44
Är det bara jag eller känner någon igen sig?
12.38
Ska hem till föräldrarna och låta dom rå om mig någon dag innan jag flyttar.
Sex dagar kvar!
Dåtid
Hon sitter och granskar varje centimeter av min kropp, dömer, äcklas och hatar.
Varför kan man inte bara få må bra?
(Är nog en himla tur att jag inte bloggade när jag var som sjukast. Hade varit en hemsk och chockerande läsning för mina nära)
23.00
Ska även få en remiss för att ta blodprov, igen. Känns inte som att jag gör något annat än att sitta i den där stolen och kallsvettas. Ni som känner mig och ni som har följt min blogg en längre tid vet hur svårt jag har för det.
Vet inte vad det är, vet bara att när jag sätter mig i den där stolen och dom drar åt den där remmen runt armen så svimmar jag. Och det blir inte lättare när dom har så svårt att hitta någon ven som är tillräckligt stor för att sticka i utan att den ska gå sönder. Dom sticker och sticker men dom går bara sönder, har så sjukt smala armar.
Så frågan är om jag ska tokvägra den här gången. Vet redan att provresultatet kommer visa att jag dricker alldeles för lite. Så varför utsätta mig för det igen?
Löjligt tycker ni, men för mig är det här så mycket värre än vad ni kan tro. Ett vanligt blodprov kan ta en timme för mig. Är man så underviktig som jag är så är man svag. Jag kanske är överkänslig för just blodprov också.
Nej vill inte.
Signe
Jag har också en. En girlcrush. Signe Siemsen.
10.38
Säljer typ halva min garderob på Tradera inför flytten. Nu blir det att springa och posta.
Kärlek
Tack för att ni orkar skicka mail och berätta hur mycket mitt bloggande betyder för er - det betyder så mycket för mig!
<3
Sunday
Trainspotting.
En fundering
Men jag har tänkt på en sak, borde det egentligen inte vara tvärtom? Utseendemässigt. Jag menar, bulimiker har oftast normala kroppar, till skillnad från anorektikern som är grovt underviktig. Anorektikerna ser äckliga ut.
Det jag egentligen tänkte på var hur många det är som ser ner på bulimi, hetsätning osv. Varför skulle man vara äckligare för att man spyr? Blir lite irriterad.
I princip alla anorektiker har någon gång spytt och hetsätit. Så varför skulle det vara något som är sämre med det?
Det här kanske är en liten tankeställare. Alla är lika mycket värda oavsett anorexi, bulimi, hetsätning.
18.35
Verkar ju inte bli så lyckat den här gången heller.
Big Bang Theory, Pretty Little Liars, kanske ett kinderägg, Spotify, slösurfande osv.
Vem är du?
Jag vet att min familj läser den, och jag vet att några av mina vänner läser, men vilka är ni andra?
Jag var bara en liten tjej från Skellefteå som startade en blogg om mitt sjuka liv som terapi för mig själv, men den har blivit så mycket större än vad jag trodde då jag startade den, och det gör mig så sjukt glad.
Men jag skulle så gärna vilja att ni berättade lite om er själva så jag får en liten uppfattning om mina läsare också, skulle vara jättekul för mig.
Har prövat det här förut, men var bara någon som skrev en kommentar så jag testar igen.
Jag blottar verkligen mitt liv här så ni som har läst min blogg en längre tid måste tycka att ni känner mig, även fast ni aldrig träffat mig, och det gör ni. Så skulle betyda jättemycket för mig om ni ville skriva en rad om er själva, så jag får lära känna er, iallafall litegrann, det räcker.
Så kom igen, hjälp mig till en roligare fredag. Vilka är ni?
Dåtid
(Skrivet i mitt block för ungefär 8 år sedan)
Pretty Little Liars
Nu blir det att se första avsnittet, Gossip Girl goes Dexter typ...
22.50
18.36
Jag trodde att sommaren tog slut igår... men icket.
Lite frågor och svar
Är förresten helt ofattbart att jag fortfarande har så många läsare när jag har blivit så dålig på att uppdatera.
Ni är underbara!
Du heter: Emma
Smeknamn: Nej
Låt som när du är ledsen sörjer till: The Drugs Don´t Work - The Verve
Beroende av: Vänner och familj, folk som tycker om mig
Vad tror folk om dig: Blyg, försiktig och att jag är 16-17 år (är 23)
Vad får du oftast komplimanger för: Leendet, och att jag är skum och galen, fast på ett bra sätt, det tar jag som en komplimang.
Hur imponerar man på dig: Att man vågar vara sig själv, utstrålning och att man har humor!
Brukar du skratta för dig själv: Jag skrattar mycket, men sällan högt för mig själv
Vad står det i ditt senast inkomna sms: Japp fixat ;)
Var bor du? Just nu i Skellefteå, om två veckor i Linköping
Trivs du där: Nej inte alls, Skellefteå är bara förknippat med snart 9 år med sjukdom, ångest och depression för mig, och Skellefteås sjukhus. Är enbart mina vänner och min familj som har fått mig att stanna här så länge som jag har gjort
Hur svarar du i mobilen: Beror på vem som ringer, är det någon jag känner så blir det oftast ett "Hej" är det någon jag inte känner blir det "Hej det är Emma"
Vem ringde du senast: Micke
Vad sa den du senast pratade med i telefonen: Mycket, var ett långt samtal
Brukar du komma i tid: Ja, är oftast för tidig
Hur känner du dig nu: Pirrig och glad inför vad som händer om två veckor. Nervös och rädd också för mycket i mitt liv
Vanligaste färgen på dina kläder: Svart, vitt och rött
Vad tycker du om fötter: Inget speciellt, är inte rädd för dom som många verkar vara av någon anledning. Älskar när andra rör mina fötter, är det skönaste som finns
Vad saknar du: Självförtroendet, den friska Emma, och min blivande sambo i Linköping
Hade du en bra kväll igår: Japp, var med hela släkten och firade födelsedagar
Favoritdryck på morgonen: Juice eller te
När brukar du oftast gå och lägga dig: Brukar lägga mig tidigt men somnar sent
Är du blyg: Om jag är! Nästan jobbigt blyg. Men är jag med människor jag tycker om och kan slappna av med så är jag aldrig tyst
Sysslar du med någon idrott: Nej får inte
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Attraktion ja, men kärlek nej
Har du spytt offentligt: Nej inte vad jag minns
Är du nöjd med ditt liv: Dom senaste 8 åren nej, har verkligen inte gillat mitt liv, men nu har jag saker att se framemot som hjälper mig att se lite ljus i allt det jobbiga
Är du bortskämd: Ja jag får höra att jag är bortskämd
Vad gör du imorgon: Äter köttbullar med kompisar, mer vet jag inte
Vad hatar du mest: Hon i mitt huvud som har förstört hela min ungdom
Har du bra vänner och äkta vänskap: Har dom bästa vännerna man kan ha, utan dom skulle jag inte ha varit här idag
Vad är det finaste du fått: Kärlek
Du samlar på: Samlade på leksakerna i kinderäggen förr, men det la jag ner. Nu samlar jag inte på något
Vem ringer du när du är arg/ledsen: Micke och mamma
Vill du gifta dig: Hittar jag den rätta så, men hur vet man att man har hittat den man vill leva resten av livet med?
Vad dricker du helst när du är törstig? Vatten
22.20
Sjukt spännande! Ska bo med en tokskön kille också, kan inte sluta annat än bra.
Hoppas att den sjuka Emma stannar kvar i Skellefteå. En liten del iallafall.
Lovekiller.
Gillar egentligen inte Darin, men den här låten är bara tokfin!
Vi är Ana.
Varför blir det så här? Hur kan det mänskliga psyket bli så förstört? Vi hatar henne mer än allt annat, men utan henne var/är vi ingenting. Vi är Ana, Ana är vi.
Hon är vår tröst, vårt stöd, vårt allt.
Hur blev det så här?
