Rädslan att äta

Dagens matdagbok:

* En filtallrik med banan i till frukost.

* Nästan en halv Subway-macka, mörkt bröd och ingen dressing till middag.

* En banan till kvällsfika.

Har för mig att maten på Subway är rätt så nyttig, även om man tar dressing. Bara man tar mörkt bröd istället för ljust och dricker något annat än läsk till. Dessutom så är det väldigt gott, jag tar alltid samma sak, mörkt bröd, kycklingbröst, sallad och ibland dressing, men äter aldrig upp hela halvan, tycker att det blir för mycket. Subway är den enda snabbmatskedjan jag kan gå till, Max och Frasses och sånna där ställen är uteslutet, den maten ger mig bara en stor ångest! Dom få gångerna jag har varit där tar jag alltid det nyttigaste och det minsta som finns där och skippar gärna pommesen, och så äter jag bara någon tugga för jag riktigt känner hur onyttigt det är och att det direkt sätter sig på kroppen! Även fast jag bara tar någon tugga så blir det för mycket och ångrar det jag nyss stoppade i munnen. Jag kan tänka på dom där små tuggorna av hamburgare hela kvällen, så sån mat undviker jag!

Har förresten haft besöksrekord idag, kan inte beskriva med ord hur glad jag blir!
Ni gör min dag!
Kram

Misstänker du att någon i din närhet har anorexi?

Håll dig uppmärksam på tidiga signaler.
Om din familjemedlem eller vän förändrar sitt matmönster, drar ner på allt eller utesluter fett och socker och tackar nej till saker som den tidigare tyckt om. Ett tidigt tecken kan vara ett ökat intresse för matlagning och vanligt kan vara att utesluta kött från kosten. Överdrivande motionerande kan vara ett annat tecken på en begynnande ätstörning.

Konfrontera problemen.
Presentera din oro på ett kärleksfullt sätt. Skuldbelägg ej. Den som är sjuk kanske förnekar problemen eller blir arg. Ta inte ilskan personligt. Varje person som konfronterar personen sår ett frö till förändring.

Visa att du bryr dig.
Fråga hur personen mår och utan att kommentera matintaget, vikten och kroppen.

Kräv inte viktökning eller förändrat ätbeteende.
Kritisera inte din närstående för dess problem utan visa istället att du finns där om hon/han vill berätta om problemen.

Försök inte bli terapeut till din familjemedlem eller kompis.
Hjälp personen till professionell behandling. Kontakta sjukvården där du bor. Se också till att du får hjälp och stöd. Det är viktigt att ha någon utomstående att prata med.

Fråga den som lider hur dom vill ha hjälp av dig.
Vissa tar själva helt ansvar för maten medan andra vill ha stöd vid matsituationen och att någon talar om hur stora portioner de ska ha.

Försök skilja på den genuina person dom är och det som är symptom på sjukdomen.
Uttryck att du älskar personen även om du hatar de anorektiska symptomen.

"Gå ej på tå" för den som är sjuk.
Var så ärlig du kan. Visa dina känslor men anklaga inte personen för att den är sjuk.

Förlåt för att jag är så dålig på att svara på era kommentarer, har bett om att få kommentarer men jag svarar oftast inte på dom, så otroligt dumt gjort av mig!
Handlar ofta om att ni skriver så bra och vettiga kommentarer så jag har så svårt för att svara på dom för min livsbild är inte som den ska vara, vi tänker inte likadant men ni har så rätt!
Men ikväll ska jag sätta mig ner och verkligen försöka svara, även om jag tycker att det är svårt och ibland inte har något bra svar.
Ska verkligen skärpa mig, jag lovar!

Tack för att ni finns och tack för erat stöd!

Tänkte besvara några frågor som jag ofta får, från er läsare, mina vänner och min omgivning.

Tränar du ofta?
Förut gjorde jag det. Då tränade jag spinning flera dar i veckan, gjorde sittups hemma, gick långa promenader. Men efter att jag opererade mig förra året och på grund av det lilla matintaget så orkar jag inte, förutom att gå promenader. Men jag tycker det är väldigt kul med spinning så vill börja med det igen.

Tror du att du kommer att bli frisk?
Ja, jag måste tro det annars så kommer det aldrig att gå, då kommer mitt liv att fortsätta se ut så här. Så ja, jag tror att jag kommer att bli frisk nångång, men det kommer att ta väldigt lång tid.

Vilken mat tycker du är svårast att äta?
Pasta, gratänger, potatis, mjukbröd, finns mycket men det jag har nämnt är det värsta.

Hur många av dina nära känner till din blogg?
Jag tror att ganska många av mina vänner och min familj känner till min blogg, men vet inte hur många av dom som väljer att läsa den. Men har också många jag inte känner som läser och det är jag väldigt tacksam över!

Läser dina föräldrar?
Ja dom läser. Var lite tveksam till att berätta för dom om min blogg eftersom jag skriver så ärligt och inlägg som är väldigt jobbiga för dom att läsa men tror det är viktigt att dom läser så att dom får veta hur jag mår.

Lider du av tvångstankar?
Ja, har lidit av en massa tvångstankar genom åren, nu har jag två väldigt jobbiga som jag har skrivit om i ett tidigare inlägg.

Favoritmaträtt?
Kyckling och tacos.

Hur länge tänker du blogga?
Så länge jag har läsare och jag känner att jag hjälper någon, och så länge som jag mår bra av att skriva. Har tänkt försöka skriva tills jag iallafall är frisk, sen får jag se.

Har du fobier? Isåfall vad?
Är väldigt rädd för björnar och hundar. Har också väldigt stor fobi för mörkt vatten, att inte veta vad som finns under ytan skrämmer mig.

Favoritklädsel?
Har två väldigt olika stilar, den ena är den "gulliga", kjol, tjocka strumpbyxor och nån kofta. Den andra är den lite "tuffare", hängiga, trasiga jeans, en t-shirt, sen gärna en skjorta över som jag köper på herravdelningen.

Gillar du julen?
Ja, jag älskar julen! Stämningen, familjemyset, allt som hör till! Det enda som är lite jobbigt är maten, julen kretsar väldigt mycket kring mat, och det känns som att man äter mer när det är jul.

Hur gammal är du?
Är född 1986, så 23.

Är du nöjd med din kropp?
Nej, om jag hade varit det så hade jag inte hållit på som jag gör. Men det finns dagar då jag kan vara nöjd, när jag t.e.x ser en jättestor människa så kan jag bli väldigt nöjd att jag ser ut som jag gör. Beror mycket på omgivningen hur jag känner mig.

Vad har du vägt som minst/mest?
Tänker inte skriva vad jag vägt som minst av många anledningar men en bit under 40 iallafall, och mest är kring 47.

Läser du andra bloggar?
Ja, jag brukar läsa Kenzas, Blondinbellas, Fokis och Signes, dom vanliga alltså.

Vackraste kvinnan?
Vackrast i Sverige vet ni vem jag tycker, har skrivit det, Noomi Rapace. Vackrast i världen är svårt, men måste säga Adriana Lima.

Vad ser du på TV?
Följer inte så mycket på TV, ser mest på mina dvd-boxar. Men jag brukar se Andra Avenyn, Robinson, Top Model och Gossip Girl. Gillar att se Outsiders också.

Vilka ämnen fick du bäst betyg i skolan?
Svenska, engelska och idrott.

Gör du allt för att bli frisk?
Nej det gör jag inte, har inte motivationen som krävs just nu men ska försöka hitta den.

Räknar du kalorier?
Ja det gör jag, kan inte låta bli.

Ljuger du ofta?
Ja, när det gäller mat och ätande men inte annars, ärlighet varar längst.

Brukar du ha smör på mackorna?
Ja, men väldigt skrapat, ska helst inte smaka något.

Löser du hår?
Ja det gör jag, mest i duschen och när jag borstar håret.

Svarar på resten av frågorna senare!

Är så trött men kommer inte att kunna somna.
Anorexiamonstret är med mig 24 timmar om dygnet.
När jag lägger mig ner och slappnar av så blir tankarna bara värre, vad har jag ätit idag? Blev det för mycket? Hur ska mitt matschema se ut imorgon? Kontrollerna jag gör på min kropp. Det leder till ångest, och det gör så att det blir så svårt att blunda och slappna av, och utslagen jag har gör det inte lättare direkt.
Jag behöver få sova. Är det någon som vet hur man ska göra för att kunna somna? Eller hur man kan slappna av lättare?

Idag på hockeyn blev jag så arg. När matchen var slut så hade jag tre tjejer bakom mig som sa att deras liv var så jobbiga just nu, då börjar man ju undra vad som har hänt och hur dom mår, och sen sa dom anledningen till deras otroligt jobbiga liv, TRÖJAN OCH BYXORNA DOM HADE TÄNKT KÖPA IDAG VAR SLUTSÅLDA!!!
Deras liv verkar cirkulera kring killar, kläder och fest, känner er inte så vill inte döma er helt men det jag hörde gjorde mig så fruktansvärt arg!
Tänk på människor som svälter, på dom i Haiti som inte ens har någonstans att sova, allt hemskt som händer varje dag!
Tänk på mig och andra i min situation, vi kan inte sova, vi kan inte äta och väldigt ofta så orkar jag inte ens gå till stan och kolla på en tröja på grund av mitt lilla matintag och sömnbrist.

Ja, era liv är så jäkla jobbiga just nu. Blir lite trött på det här.

Förlåt för att jag är lite arg men känns bra att få ha skrivit av sig litegrann.

Det ni inte vet, ni som inte känner mig, är att jag är ett stort hockey-freak!
Är på varenda hemmamatch, ser varenda bortamatch på TV, är tillsammans med film mitt största intresse.
Man kan inte bo i Skellefteå och INTE gilla hockey, det går bara inte i den här hockeystaden!
När jag är på hockey lämnar jag mina mattankar hemma.

Så nu är det dags för match, Skellefteå AIK - Luleå!
Hörs sen när jag kommer hem!
Kramar

Det är en stor utmaning att våga bli frisk. Kanske en av dom största utmaningarna jag kommer att få möta i mitt liv, framför allt för att jag inte vet vad som väntar mig, eller hur det känns att äta utan ångest. Hur är det att leva som frisk? När är man frisk? Hur kommer mitt liv att bli? Och när vet man att man är frisk?
Jag har en väldigt kluven inställning till att bli frisk, det tror jag att dom allra flesta med ätstörningar har. Naturligtvis vill jag slippa de fysiska obehagen som alltid följer med en ätstörning och naturligtvis vill jag kunna äta som alla andra utan att behöva tänka på om man går upp i vikt eller inte. Samtidigt finns det en oerhört stark rädsla för att förändra sin situation och bli frisk eftersom jag inte vet vad det egentligen innebär, eller hur jag kommer att reagera.
Det funkar tyvärr inte så att jag vaknar en morgon och upptäcker att jag är frisk, utan jag måste stå ut med vägen dit. Förhoppningsvis så kommer den inte vara fylld med bara obehagliga överraskningar när jag vet lite mer om hur kroppen reagerar och varför. Att bli frisk från en sjukdom medför ofta obehag: värk och smärta, orörlighet efter skador, biverkningar av mediciner med mera. Att bli fri från en ätstörning är inget undantag från den regeln. Är jag beredd på att stå ut med lite obehag? Är jag beredd att offra något för att kunna förändras?
Frågan är om jag egentligen har något alternativ. Hur skulle mitt liv se ut om fem år om jag först måste gå ett visst antal kilometer innan jag får äta?
Det är allt annat än oproblematiskt att bli frisk, eftersom det finns massor av människor som inte gör annat än pratar om mat, vikt, träning och nyttigheter. Personer i min omgivning kommer att kommentera vad jag äter, hur jag äter, hur lite jag äter, hur jag ser ut. Det kommer att bli plågsamt, men jag ser ingen annan utväg än att acceptera det. Det är för min egen skull jag ska bli frisk, det är min livskvalitet som ska höjas, det är jag som ska orka och må bra, mina behov som ska tillfredställas, och det är nått jag inte uppnår om jag blir frisk på andras villkor.

Jag vill börja med att tacka för alla fina kommentarer jag fått till mitt senaste inlägg, betyder så oerhört mycket att jag har erat stöd, för det kommer att bli så tufft, men jag ska göra allt för att klara det den här gången!
Idag ska jag försöka börja mitt nya liv. Ska börja med att duscha och sen ska jag försöka äta en ordentlig frukost, jag brukar bara äta en macka och ett glas juice eller ingenting alls, men idag ska jag få i mig en tallrik fil med bananer i, en macka och te, får se hur det går. Men frukosten har jag inte haft så stora problem med eftersom jag vet att man förbränner den redan under förmiddagen, men har ätit alldeles för lite.

Behöver någon som håller mig i handen under den här långa kampen

Alltså, vad håller jag på med?!
Man har bara ett liv och jag håller på att slänga bort mitt!
Jag kommer aldrig att få tillbaka dom här åren, men jag har många, många år kvar!
Jag vill ha ett normalt liv, jag vill kunna vakna utan att direkt börja känna på min kropp, jag vill ha ett normalt förhållande till mat, jag vill slippa min ångest, jag vill kunna sova utan mardrömmar, jag vill kunna titta mig i spegeln och känna mig fin som normalviktig och mest av allt vill jag få ett barn, som är omöjligt för mig i nuläget med min lilla kropp!

Jag har bestämt mig, jag ska inte låta den här jäkla sjukdomen ta ett år till av mitt liv!
Det kommer att bli fruktansvärt svårt, ångesten kommer att bli otroligt jobbig, det kommer att komma motgångar och svackor, det kommer att krävas mod och styrka att stå emot monstret jag har i huvudet, jag kommer att vilja ge upp och gå tillbaka till livet jag har nu när allt verkar hopplöst och jobbigt, och framför allt, det kommer att ta lång tid och det måste mina nära acceptera.

Jag kommer att behöva all stöd och hjälp jag kan få, hjälper ni mig?
Snälla läsare, hjälp mig att bli frisk!
Följ min kamp till ett normalt liv här i bloggen, kommer att uppdatera flera gånger per dag om hur det går, kommer att fortsätta att vara helt ärlig om allt jag skriver!
Jag vet att jag kommer att få väldigt mycket stöd från min familj och mina vänner som gör att jag till slut kommer att klara det här.
Jag vill komma till den dagen då jag äntligen kan säga att jag är frisk och då jag aldrig mer behöver sätta min fot på sjukhuset igen, där jag har spenderat dom sex senaste åren!
Och till sist, för att lyckas måste jag tro på mig själv och det gör jag.

Mina vänner, mina syskon, Tobias, mamma och pappa, nu har jag fått nog, ni kommer att få tillbaka den friska och glada Emma, jag lovar!
Älskar er!

Nu är jag äntligen hemma! Har varit en lång och jobbig dag.
Började med att väga mig, hade verkligen den känslan att jag hade gått upp i vikt, och jag var så rädd för det!
Men det visade sig att jag hade gått ner, 2 kilo på en vecka! Kan ju erkänna att jag inte blev så ledsen över det, tvärtom! Sen gick vi in på hennes rum och började prata. Hon frågade hur jag tänkte om det att jag hade gått ner i vikt och jag var ärlig och sa att jag blev väldigt glad, hon frågade om det har märkts på min kropp att jag har gått ner, och det har det. Jag berättade att jag har stora sömnproblem, sover bara några timmar per natt, är som en zombie på dagarna. Tankarna blir bara värre och vill bara gå ner ännu mer, och jag vet hur man gör, det är inte svårt.
Sen kollade hon mitt blodtryck. Hon blev ganska orolig för mig, på grund av min viktnedgång, mina stora sömnproblem och mina tankar som bara blir värre, har dessutom utslag på benen, magen och armarna som också kan ha med min vikt att göra. Hon skulle prata med min läkare Marja och höra vad hon säger om allt, för mer hjälp skulle jag få vare sig jag ville det eller inte. Ska träffa psykologen igen på onsdag för att väga mig igen och för att höra vad Marja tycker, tror jag vet vad hon kommer att säga, att jag kommer att bli inlagd.
Matstödet gick inte bättre när jag hade fått veta att jag hade gått ner, trodde ju att jag skulle gå upp dom där 2 kilonen igen när jag åt och det var det sista jag ville så det gick väldigt tungt att få i sig maten.

Går jag ner ett kilo så väger jag något på 30.

Hur mycket styr maten mitt liv? Mina tankar? Mitt umgänge? Hela min vakna tid går åt till att tänka på vad jag ska äta, när jag ska äta, hur mycket jag ska äta, vad jag har ätit och hur jag kan kompensera för det jag åt som inte var planerat. Hjärnan går på högvarv hela dygnet, även på natten, och det är svårt att för en enda sekund låta bli att tänka på mat!
Det känns som att jag aldrig har haft ett normalt förhållande till mat, att min relation till ätande har varit konstig så länge jag kan minnas.
En bra dag för mig är när jag har ätit mindre än planerat, ätit mindre än igår eller när jag inte har ätit något alls.
Den mat jag får i mig känns som ett misslyckande och det blir svårare och svårare att acceptera att man överhuvudtaget behöver äta. Äter jag blir jag tjock, ful, äcklig och oren, är magen tom känner jag mig stark, har jag mat i magen är det ett misslyckande. Att äta för mig kan både vara ett straff och en belöning, antingen är jag värdelös som äter eller duktig som låter bli.
Jag har ingen realistisk uppfattning om hur lite jag äter på en dag, tror jag ibland överskattar den mängd jag har ätit, både för att ögat ljuger och för att jag vill vara på den säkra sidan. Jag känner mig stolt och duktig när jag står emot hungern. Känslan av stolthet ger till en början en kick, en stor tillfredsställelse av att jag lyckas låta bli att ge efter hungern. Genom att vara smal visar jag att jag är duktig och har kontroll. Jag vill vara den som är smalast, jag vill visa att jag är den som mår sämst.
Det blir väldigt tydligt när vi anorektiker ska äta tillsammans, på en avdelning eller på matstödet, man vill visa att jag är den som mår sämst och visa att jag är duktigast på att ha kontroll för man vill ju verkligen inte vara den som äter mest eller den som mår bäst!
När man har anorexi vill man inte ge upp det man har kämpat för under så lång tid, och framför allt inte om man inte vet vad som kommer att hända om man gör det!

Vad kommer hon att säga? Vad kommer vågen att stå på?
Hur stor kommer ångesten att bli?
Och matstödet vet jag att det kommer att bli jobbigt!
Önska mig lycka till!

Har jättestor ångest inför imorgon, hur ska jag kunna sova?
Vad ska psykologen säga nu när hon har läst min blogg? Hur ska matstödet gå? Är alltid jobbigast på fredagar för då ingår en kaka direkt efter maten. Ska väga mig imorgon också, just när man ställer sig på vågen blir man så sjukt nervös, tänk om jag har gått upp ett hekto!

Jag tror att alla har en look-a-like nånstans där ute, jag menar, alla kan ju inte se olika ut, nångång måste ju alla ansikten ha blivit upptagna. Såg en i Stockholm när jag var där senast som var så himla lik mig! Våra blickar möttes när vi gick förbi varandra och hon såg lika rädd ut som jag, jag vände mig om för att inspektera henne igen och det gjorde även hon, vi log mot varandra, det var som att båda tänkte exakt likadant, där går min dubbelgångare. Kroppen var inte så lik, hon var större än vad jag är, men ansiktet var identiskt, ganska häftigt ändå men också lite läskigt. Sen har ju dom flesta en kändis-look-a-like också, har fått höra ett antal gånger, även från två olika tidningar som stoppade mig när jag var på stan, att jag är lik That`70s Show-tjejen Mila Kunis. Har även hört att jag är en mini-kopia av Lena Philipsson och av Amanda Peet, kan inte säga att jag håller med om att jag är lik någon av dom. Och vem ska jag ta som störst komplimang?


Tycker det är väldigt fascinerande att vi alla har nån där ute som ser samma spegelbild som en själv.

Jag drömmer väldigt många mardrömmar som handlar om min kropp och rädslan att gå upp i vikt. Tänkte berätta hur en av drömmarna är, drömmen som kommer nästan varje natt. Den börjar med att jag är instängd i en jättestor pizza, bulle eller en muffins och jag måste gräva mig ur, kan inte andas för all mat som trycks in i munnen, och jag känner riktigt hur jag växer. Muffinsen är verkligen gigantisk så det tar lång tid att få sig ur den och ju längre tid det tar desto mer trycks in i munnen och jag blir bara större. När jag äntligen är ute så ser jag att jag har gått upp flera kilon och jag får sån extrem panik att jag vaknar direkt, tänder lampan och ser efter så att min kropp ser likadan ut som då jag la mig, sen gör jag mina dagliga kontroller, känner på axeln, låren, magen, höften och handledarna så att jag vet att dom är lika beniga som dom ska vara. Får sån stor ångest efter en sån här dröm att jag ibland ligger och skakar, och kan inte somna om på nån timme.
För många så är natten den bästa tiden på dygnet, dom flesta älskar att sova, men inte jag. Ni kanske tänker att natten borde vara bästa tiden på dygnet för en med ätstörningar, vi slipper ångesten, tankarna och rädslan men så är det inte, dom besöker oss även i sömnen, vi är aldrig fria. För mig kan natten vara så jobbig så att jag hellre håller mig vaken.

Skolan var fortfarande lika jobbig, men var så lite tid kvar nu så det var bara att kämpa på, efter studenten kunde jag bara få koncentrera mig på att gå ner ännu mer i vikt. Men jag hade en stor och viktig sak kvar, nationella provet i svenska och det skulle vara muntligt. Kommer inte ihåg vilket ämne vi fick, men funderade väldigt länge på vad jag skulle prata om och till slut kom jag på det, jag berättar om min kamp med anorexin. Började skriva på mitt tal direkt, det här skulle bli det bästa jag hade gjort i skolan, jag skulle känna mig nöjd när jag gick från klassrummet för en gångs skull, och nu fick jag även chansen att berätta för hela klassen varför jag var borta så mycket, varför jag alltid fick gå lite tidigare och varför en del lärare hjälpte mig mer och behandlade mig på ett annat sätt, var bara mina närmaste kompisar som visste allt. Jag låste in mig på hemma på toan och övade på talet varje kväll, det skulle verkligen sitta. Men kvällen innan jag skulle göra mitt tal kom alla tankar, jag kommer att få blackout som så många gånger förr, jag kommer bara att stå och tänka vad min klass tycker om min kropp när jag står där framme, anorexiaspöket kommer att sitta på min axel och berätta hur värdelös och tjock jag är, tror jag verkligen att nån kommer att bry sig om det jag berättar, är ju bara jag. Jag har alltid varit den blygaste i klassen, den som sitter längst bak i klassrummet och hoppas att läraren inte märker att jag är där så att jag slipper svara på någon fråga, sjukanmälde mig dagarna när vi hade muntlig redovisning, har aldrig varit den som tagit kontakt med andra, har någon velat prata så har dom fått komma fram till mig, har alltid varit lite folkskygg, blir lätt väldigt nervös i folksamlingar, kunde t.o.m bli nervös när jag var med min egna släkt. Jag förstod inte riktigt vad jag skulle göra förrän kvällen innan, jag skulle ställa mig framför en hel klass och berätta min historia. Jag skulle utsätta mig själv för en av mina största fobier, att prata inför folk. Jag kom ihåg den dagen då jag skulle göra det som om det vore igår. Hade inte ätit nått på flera, flera timmar, ville ju inte se tjock ut när jag stog där framme. Jag satt och skakade i klassrummet och gick igenom mitt tal om och om i huvudet och tänkte, den här gången ska inte anorexiaspöket få förstöra. Klassen kom med ett önskemål att få hålla sitt tal i små grupper istället och det gick läraren med på, men jag vet inte vad som hände, jag bestämde mig för att berätta för hela klassen iallafall, det fick bära eller brista, kände att jag måste gå framåt i livet någon gång, jag var den enda som tog det beslutet, att berätta för allihopa. När alla hade hållit sitt tal i sina grupper så var det min tur, gick fram med tunga steg, tänkte för en sista gång Emma, du klarar det här och sen började jag berätta och det gick så bra, kan ha varit för att jag valde ämnet själv, när jag pratar om anorexian så känns det som om jag pratar om min bästa vän. Alla verkade så intresserade av det jag berättade, som att dom blev berörda. När min tid var slut så fick jag ett stort leende av min lärare, hon var en av lärarna som visste allt jag gick igenom. När jag gick ur klassrummet så kändes det som att jag svävade på moln, var så stolt över mig själv! Efter alla misslyckanden så klarade jag äntligen något, jag insåg också att jag hade övervunnit min fobi, iallafall för en dag.

Funderar på att kanske tatuera mig, eller jag ska rättare sagt, och då får han i Finland säga vad han vill.
Och det blir ingen random spindel eller en fjäril eller något sånt, det skulle jag aldrig göra, nått obetydelsefullt för då skulle jag bara ångra mig. En kompis till mig hittade ett kinesiskt ordspråk som jag fastnade för direkt, Det högsta är ej att falla utan att resa sig efter varje fall. Den meningen sammanfattar mitt liv. Tänkte tatuera in den på mitten av skuldrorna, just under nacken, och det ska stå på latin. Den tatueringen skulle vara ett bevis på allt jag har gått och går igenom och den skulle verkligen betyda mycket. Om jag nångång blir frisk så kan jag med stolthet visa upp den för då har jag klarat av något som inte många har gjort, besegrat en dödlig sjukdom!

Om ni förstog hur mycket tid jag lägger ner på min anorexi så skulle ni undra hur jag ens har tid att gå utanför dörren, jag vårdar den som mitt egna barn, är den som betyder mest för mig, vet att det låter konstigt men så är det. Vill inte bli frisk, vad skulle jag vara utan den här sjukdomen? Har varit sjuk så länge så kommer inte ihåg vem jag var eller hur det var att vara frisk, det skrämmer mig.
Hur skulle erat liv bli om ni drabbades av anorexia? Ska berätta det för er.

Skulle vara lika bra att ni sa hejdå till era vänner, ni skulle ändå aldrig ses, ni skulle bara vilja sitta hemma själv med eran sjukdom, medans dina vänner är ute och roar sig. Till slut så kommer dom att sluta ringa.

Skaffa aldrig en pojkvän, ingen skulle orka med dina humörsvängningar. Vilken kille skulle vilja ha en flickvän som han aldrig fick röra, pussa eller krama, en som för det mesta är sur, klagar eller är ledsen. Inte många killar skulle orka i längden. Nu hade jag turen att träffa två helt underbara killar som inte brydde sig om det där, dom stannade hos mig ändå, men hur många sånna killar tror ni att det finns, allvarligt? Lika bra att vara själv så man slipper bli sårad så att livet inte blir ännu tyngre.

Det skulle vara lika bra att du hoppade av skolan, du skulle inte klara av den när du hade så svårt med koncentrationen, ditt huvud som bara är fylld med mat, din egen kropp, tvångstankar, du skulle ha svårt att ens skriva ditt namn på ett prov. Och vad har du för framtid ändå om du skulle leva med anorexin? Ingen, så lika bra att hoppa av.

Du skulle såra dina föräldrar om och om igen, du skulle ljuga för dom flera gånger per dag, säga att du har ätit fastän du inte har det, säga att du mår bra även fast det känns som att du håller på att gå under. Dom gör allt för dig men vad får dom tillbaka? Ingenting, bara lögn och svek.

Du skulle aldrig få ett jobb, hela din tid går åt att springa på sjukhuset hela dagarna, eller så blir du inlagd. Och om du skulle få ett jobb så skulle det mest troligt inte bli långvarigt, du skulle inte orka jobba utan mat. Och vem anställer en som alltid har andra tider att passa och en som inte kan ta in information för hjärnan är redan full av annat.

Du skulle inte få en natt med ordentlig sömn, du vaknar flera gånger av mardrömmar, eller att du måste gå på toa flera gånger per natt eller så kan du aldrig somna när du har lagt dig, för det är när du lägger dig ner och ska slappna av som tankarna går igång som mest.

Din mens försvinner, och är jättesvår att få tillbaka.

Du börjar lösa hår, ligger på kudden när du vaknar, lossnar en hel massa när du borstar håret och när du duschar.

Du får jättesvårt med kroppskontakt, att ha sex är helt uteslutet, du hatar din kropp, hur ska då en kille tycka om den?

Tänkte berätta hur en dag med matstöd ser ut. Går upp nån timme innan det är dags att fara, hoppar över frukosten för att jag ska orka lunchen och för att jag tycker att två mål bara på förmiddagen är för mycket. Ångesten och oron börjar komma, hur tungt ska det gå idag? Vad för mat är vi tvungen att äta upp? Är det något med potatis, pasta, mjukt bröd, dressing och såser som är några av mina största rädslor. För att dämpa ångesten så startar jag ett avsnitt, oftast av One Tree Hill, och jag slipper ångesten i 45 minuter. Tar på mig nått bekvämt, nått som inte sitter tajt, absolut inte jeans, då känner jag mig så instängd och känns som jag växer ännu mer när jag sitter där och äter.
Jag börjar gå med tunga steg mot sjukhuset ungefär kvart över 11. Klockan halv 12 ska vi vara där. Vi börjar med att köpa en matbiljett, sen berättar skötarna vad det är för mat, är alltid två rätter vi får välja mellan, och dom vill helst att vi väljer det vi tycker är den största utmaningen, men det är inte ofta jag gör det, men det vet inte dom om, jag väljer det jag tycker är minst farligt, vi får heller inte se maträtterna innan vi väljer, är väl för att vi inte ska stå och tänka så länge. Det som ska finnas på matbrickan är, en hårdmacka, ett litet bregott-paket, och mängden mat beror på vad det är, men en normalportion, sallad, lika mycket som en knytnäve ungefär, ett glas mjölk. Ser likadant ut varje gång förutom då det är soppa, då måste vi ta ett mjukt bröd istället för ett hårt.
Vi väntar tills alla har satt sig innan vi inspekterar varandras tallrikar, se så att allt ser okej ut och att alla har tagit ungefär lika mycket. Efter en halvtimme ska tallriken vara tom, mackan och salladen uppäten och glaset tomt.
Har mycket för mig medans jag äter som skötarna ofta får påpeka, en grej jag gör är att jag så gärna vill lämna lite mat på kanterna av tallriken och lite av mjölken för att försäkra mig om att jag inte har ätit för mycket, det andra är att jag vill ha framme min vänstra axel så att jag kan titta och känna på den för att se så att inte maten jag äter har hamnat där, att jag fortfarande ser nyckelbenet och att axeln är lika benig som då jag satt mig. Men det inte skötarna vet är att jag har så mycket mer som jag kontrollerar och så mycket mer jag mår dåligt över, men har tänkt skriva det nu eftersom att jag ska vara helt ärlig i den här bloggen. Förutom det jag vill lämna på tallriken och axeln så kollar jag även mina lår, att dom inte har växt, känner på magen, kontrollerar att höftbenen fortfarande känns och kollar på handledarna, att dom är lika smala som innan, och sen har jag ju också mitt tvång, att räkna till fem innan jag kan lyfta gaffeln.
Vi bruka vara klara vid kvart över 12, men vi får inte fara hem förrän kl 1 eftersom att dom är rädd att vi ska gå och spy upp maten direkt efter så vi går till en lokal där vi antingen sitter och pratar eller spelar yatzy för att vi ska slippa ha så mycket ångest direkt efter. Sen får vi äntligen gå hem. När jag är hemma lägger jag mig direkt på sängen för att kontrollera axeln, låren, magen, höften och handledarna, känna så att allt är som det ska vara, benigt. Ligger i sängen tills värsta ångesten är över och det kan ta nån timme. Sen är det är dags för middag och jag är alltid för mätt sen lunchen så då kompenserar jag, tänker att eftersom jag åt så mycket till lunch så räcker det med en jätteliten middag och ibland ingen middag alls, och sen efter middagen så börjar proceduren om, axeln, låren, magen höften och handledarna.

Så här är det oftast varje dag det är matstöd, är även så dom andra dagarna när jag bara är hemma men en dag med matstöd innebär ännu mer ångest, ännu mer kontroller och ännu mer spegeltid.
Är ingen som vet hur jobbigt jag egentligen tycker att allt är, inte ens min psykolog, tycker inte om att prata om mina problem så håller dom hellre för mig själv och säger att allt går bra istället, har inte varit ärlig mot henne, inte mot nånon annan heller, är också därför jag hoppar över matstödet så många gånger, men nu vet ni hur jag känner.
Det som får mig att fara dit ändå är dom två andra jag äter med, speciellt en av dom, har fått jättebra kontakt med henne.

Blev ett jättelångt inlägg det här, hoppas att ni har överseende med det!

Klarar jag inte av något annat, kan jag åtminstone bli smalast.

Vägen vi måste gå är allt annat än enkel.

Vet att det är många som anser att anorexia är en "låtsassjukdom", att den bara sitter i huvudet och att vi bara tycker synd om oss själva. Har fått höra väldigt många gånger folk som säger: Men det är ju bara att du äter, det är ju inte svårt, men det är så mycket svårare än vad ni tror. Vi avskyr våra kroppar och våran största rädsla är att gå upp i vikt, att säga åt oss att äta är som att säga åt en person som är extremt höjdrädd att hoppa, skulle ni säga så till den personen?
Anorexi är så mycket mer än viljan att bli smal, hade vi bara velat bli smala så hade vi bantat och sen hade det varit bra, men vi tar steget så mycket längre, det räcker inte att vi går ner några kilon, vi vill bli smalast, och kanske vi tycker lite synd om oss själva som många av er påpekar.
Ofta vill anorektiker kontrollera allt i sin omgivning, är därför jag ibland blir osocial, att jag hellre sitter hemma själv, för jag kan inte kontrollera min omgivning.
Det jag tror är att allt kommer från traumatiska händelser i livet, känslan att inte duga och att vi tar ut det på oss själva, jag vet inte hur det är med andra i samma situation, jag talar för mig själv här, men mitt sätt att hantera det är att misshandla min kropp, att aldrig vara nöjd med min kropp, att alltid vilja gå ner några kilo till.
Anorektiker har oftast lättare att bli deprimerade och vi känner att vi inte förtjänar mat.
Det jag vill säga är att vi INTE har valt att ha den här sjukdomen, vem vill leva med att 90 procent av tiden går åt att tänka på mat, på om maten man senast åt har satt sig på kroppen och isåfall var, att stå och inspektera sig i spegeln och se så att benen på kroppen fortfarande syns, att undvika att vara ute bland folk för man är rädd för vad dom ska tycka om en, att leva med tvångstankar varje dag, att inte kunna sitta och äta med sina kompisar utan att tänka på att för varje tugga jag tar så går jag upp i vikt, och viljan att vara smalast, finns så otroligt mycket nackdelar men kan inte låta bli att tänka, vad skulle jag vara utan den här sjukdomen?
Varje dag är en kamp!
Anorexia går inte att bota med något piller, är bara ens egen vilja och mod som kan ta oss ur den här skiten.

Jag hoppas iallafall att jag har ändrat någons åsikt om att anorexia bara är en löjlig påhittad sjukdom, men vet att det fortfarande finns många där ute som inte tror oss men snälla, det jag ber om är att iallafall försöka visa lite medkänsla, det vi går igenom är ett heltidsjobb.

Ibland önskar jag att jag kunde få bli ett litet barn igen, att få krypa upp i mammas famn så att hon får trösta mig när jag är ledsen. Visst kan man mamma trösta mig nu också och göra så att problemen fösvinner en kort stund men dom kommer tillbaka lika snabbt. När man som barn slår sig, inte får godis på affären eller när ett annat barn tar deras leksaker och dom blir ledsen, då räcker det med att mamma lyfter upp barnet och håller det i sin famn ett tag så är problemen glömda och barnet blir glad och börjar leka igen.
Tänk om det kunde få vara så?
Varför blir livet så mycket svårare som vuxen?

Ser att antalet besökare ökar hela tiden och det gör mig så otroligt glad, betyder oerhört mycket för mig!
Är mest för er jag skriver, att ni ska få ta del av mitt liv.
Fick en kommentar av en läsare som verkligen räddade min dag, stog att jag hjälpte henne så mycket att förstå den här sjukdomen, hur vi tänker och det är också syftet med den här bloggen, och när ni skriver att jag är en sån stark människa som delar med mig av mitt liv, och att ni blir gripen och rörda av det jag skriver, ni anar inte hur glad jag blir, ni gör min dag, ni gör att jag vill uppdatera flera gånger per dag!

Så tack än en gång!

Bara 14 år när anorexian tog hennes liv, så otroligt sorgligt.

Kommer ihåg första gången jag såg dig, var när jag skulle börja första året i gymnasiet. Du satt på en bänk utanför matsalen, och erkänner att jag blev lite rädd för dig då, du var en sån som jag inte brukade umgås med, sånna som jag och mina kompisar brukade gömma sig för men om jag visste vad du skulle göra för mig, hur mycket du skulle komma att betyda för mig och hur mycket du skulle hjälpa mig så hade jag gått fram och gett dig en jättestor kram!

I början var vi inte med varandra, du höll dig till ditt tuffa gäng och jag till mitt, men det du inte visste var att jag hade blivit lite småintresserad av dig, man såg att du var en man kunde lita på, och tyckte du var lite häftig me ditt långa hår. Jag kommer ihåg det första jag sa till dig: Är du också vänsterhänt? och det var där allt började. Du började vara mer och mer med mitt gäng, eller mitt gäng bestod bara av Simon till en början, men sen växte det.
Jag har alltid varit den som har varit blygast i klassen, dragit mig från att ta kontakt med nya människor, men med dig gick det så lätt. Kom ihåg första gången du träffade min mamma, du kom fram och pratade med oss på en hockeymatch, när du gick därifrån så sa jag till mamma att jag gillade dig.
Första gången jag skulle fara och hälsa på dig i Ersmark var jag jättenervös men ändå väldigt glad att få vara med dig själv, utan våra klasskompisar. Du stog och väntade på mig på busshållplatsen och vi började med att gå till din mamma där jag fick träffa din syster som bara var nått år då och sen gick vi vidare till din pappa. Kommer inte ihåg allt vi gjorde men vi låg iallafall i soffan och såg en film och du höll om mig, jag fick ett sms av min syster när jag låg där, där det stog: Vad funderar du på? Han är ju jättefin! Och det tyckte jag att du var, visste bara inte vad du kände för mig. Sen var det dags för mig att fara hem, fick en kram innan jag steg på bussen, satt med ett leende hela vägen hem.
Vår vänskap började utvecklas till något mer och efter en tid så flyttade du då in till mig, och det var från och med då jag förstog vem den underbaraste människan i världen var. Jag har funderat nu i efterhand om du hade fått veta allt som skulle hända mig och allt du fick offra för att hjälpa mig innan du blev tillsammans med mig, hade du blivit det då?

Efter skolan förlovade vi oss efter att vi hade varit tillsammans i nått år, vi flyttade till en gemensam lägenhet, så här ville jag leva resten av mitt liv men så blev det inte, vi bestämde oss för att flytta isär för ungefär 3 år sen. Vet inte vad som hände, blev allt vi gick igenom för mycket?

Idag är du min bästa vän, den första jag ringer till när jag är ledsen, den som betyder mest för mig och den som ligger närmast hjärtat.
Alla gånger du följde mig till sjukhuset, alla nätter du var vaken med mig, alla år du stog ut med mig, allt du offrade.
Det jag ville säga med det här inlägget är att alla har en person som dom inte klarar sig utan, en andra halva, Micke, utan dig är jag inte hel. Förlåt för allt du har fått vara med om på grund av mig, förlåt för att jag sänkte dina betyg i skolan och förlåt att jag var så självisk och för att jag inte var hälften så lika underbar mot dig som du var mot mig.

Kan inte med ord beskriva hur mycket du betyder för mig, om inte du hade funnits och hjälpt mig så mycket som du gjorde så hade jag mest troligt inte levt idag.

Tack för att du finns och för att jag får vara din vän, vill aldrig förlora dig!
Älskar dig.

Jag börjar dagen med att visa Sveriges snyggaste kvinna enligt mig, håller ni inte med?
Hon är jäkligt duktig och en stor förebild för mig, tänk att få vara så stark.

För mig var hon jätteverklig, lika verklig som jag och du. Första gången jag såg henne tänkte jag, hon är här för att hjälpa mig, för att stoppa mig innan allt skulle bli mycket värre, en sorts ängel som bara ville mitt bästa, och det trodde jag dom första gångerna hon visade sig, då stog hon bara där med sitt mörka långa hår och sin vita klänning, inbillade mig att hon kom för att hålla mig sällskap, att visa att jag inte går igenom det här ensam, att hon skulle finnas där när jag behövde prata med någon, och då hade jag sett henne några gånger men hade inte berättat det för min pojkvän, hon skulle bara vara min vän, inte någon annans.
Men hennes snälla leende som jag inbillade mig att hon hade och hennes ögon som såg på mig på ett sätt som ingen annan hade sett på mig, började förändras, hon log inte längre, hon började prata med mig Jag är inte här för att hjälpa dig, tvärtom. Hon började också röra på sig, tidigare stog hon bara bredvid sängen. Första gången hon rörde på sig gick hon direkt till köket, pekade på lådan som innehöll knivar och sa Gör det. Det var då jag berättade för min pojkvän att vi har någon som bor tillsammans med oss, jag tänkte att nu när jag har berättat det så kommer hon inte att visa sig fler gånger eftersom att hon var bara där för att hälsa på mig, men det blev bara värre, hon blev argare och brydde sig inte alls att han visste. Hon ville få han att lämna mig, att han inte skulle orka med mig längre, göra mitt liv ännu jobbigare, men när hon märkte att han inte skulle göra det riktade hon in sig på mig igen.
Hon kunde säga åt mig att vi skulle ut och gå och sen när vi kom på ett enskilt ställe så skulle hon dra in mig i skogen, och jag lyssnade på henne, hon styrde mig så jag ville följa henne men min pojkvän drog mig tillbaka.
Hon kom när vi hade lagt oss och skulle sova och säga Somna inte, för då kommer det att händra något med dig eller nån av dina närmaste, så vi höll oss vakna natt efter natt och jag såg hon oftare ju tröttare jag blev, åt mindre och träffa mina vänner var helt uteslutet. Pojkvännen spenderade många timmar på nätterna med att prata med läkare som sa att jag omedelbart behövde hjälp men jag vägrade, visste att jag skulle bli inlagd om jag ens visade mig och det var det sista jag ville, skolan skulle gå först.
Hon kom oftast sent på kvällarna när vi just hade lagt oss, min pojkvän kunde se på mig när det var dags för henne att komma, jag blev livrädd, han hade bara mig att se på om hon var där eller inte för var ju bara jag som såg henne. Ingen vill ha dig, lika bra du försvinner var nått hon kunde säga, Tror du verkligen att någon bryr sig om dig när du svälter dig själv och ordet som hon använde som skrämde mig mest var Dö. En natt när min pojkvän hade somnat följde jag med henne till köket, öppnade lådan och tog upp en kniv och gick in till sovrummet, vill inte ens tänka på vad som hade hänt om inte min pojkvän hade vaknat. Han gömde allt som man kunde skära sig på och allt man kunde använda för att skada sig själv.
Det var här han fick nog, jag skulle få hjälp, vare sig jag ville det eller inte. Läkarna ringde till mig och sa att kom hit självmant eller så hämtar en polis dig. Jag hade inget val, jag skulle nu få hjälp.

Jag vet att det här kommer att vara jobbigt för mina nära att läsa och var även väldigt jobbigt för mig att skriva det men i den här bloggen kommer jag att skriva det mesta som har hänt, och allt jag skriver är sanning.
Jag vet också att ni som läser det här inlägget kommer att tycka att det låter för overkligt för att vara sant men för mig var hon som vem som helst, förutom att hon ville att mitt liv skulle ta slut.

Har man en ätstörning kretsar tankarna ständigt kring när, vad, hur och var man får äta. Ibland känns det som att hjärnan går på tomgång medan den andra gånger går på högvarv. Och ibland blir jag irriterad när hjärnan bara verkar ha ett enda spår för tankarna. Nya tankar får helt enkelt inte plats, eftersom överlevnadsinstinkten är så stark att det inte går att tänka på annat än mat, jag utnyttjar inte hela min kapacitet, lägg därtill fettbrist som gör att tankeöverföringen går långsammare och järnbrist som gör att koncentrationen blir sämre.

När man svälter brukar humöret bli instabilt, man kastas mellan olika åsikter och känslor. Jag har känt så många gånger att det är enklare att inte alls umgås med andra eftersom de inte förstår hur besvärligt man har det, vilket leder till att jag isolerar mig mer och mer, och så klart är det svårt för min omgivning att förstå hur man mår när man knappt förstår det själv. Man är inte samma person som förut, det är viktigt för både mig och min omgivning känner till att svälten i sig gör att jag blir lättirriterad, och att det oftast inte handlar om en djupgående personlighetsförändring, man måste lära sig att skilja mellan symtom och person.
Har även känt att jag har tappat lite av mitt sinne för humor, när det är så mycket mat i huvudet finns det inte så mycket plats över för annat, hjärnan ställer in sig på att överleva.

Det som också händer när hjärnan svälter är att man får tvångstankar, ett så kallat anorexiamonster som sitter på axeln och viskar i mitt öra vad man får och inte får göra. Får några år sen när allt började så hade jag en massa tvångstankar som ändå gick att leva med, dom tog inte en så stor del av mitt liv, det var nått år senare som dom blev jobbigare och dom lider jag av även idag, och dom tar upp väldigt stor del av mitt liv. Ena tvångstanken är att kuddarna i min säng måste ligga exakt likadant varje natt, annars kan jag inte somna, och det spelar ingen roll i vilken säng jag ligger i, om jag sover hemma eller borta, kuddarna måste ligga på samma sätt!
Den andra tvångstanken är värre och är jättejobbig att leva med, det är att jag måste räkna till fem varje gång jag ska göra nått, det kan vara att sparka en boll, ta mat på gaffeln, tända lysknappen,stiga upp ur sängen, ja det är allt möjligt, och väldigt ofta så kan det bli så att jag bara kan räkna till fyra, det tar stopp, kan inte fortsätta räkna så då måste jag börja om vilket betyder att det kan ta lång tid innan jag får saker gjorda.
Dessa tankar, röster och monster är mycket påfrestande, eftersom det är ständigt närvarande när man svälter. Tvångstankarna ökar också själva känslan av att inte vara som andra, vilket leder till att man vill isolera sig ännu mer. Det känns som att man går i en såpbubbla, en följd av att man har dom här tankarna är att man blir nedstämd.
Jag vet att också att rösterna, monstren och tvångstankarna inte tål mat och att de försvinner när man går upp i vikt.

Blir en dag i soffan framför tvn och ladda inför en ny vecka, sovde bara 4 timmar inatt av nån anledning, kunde bara inte somna. När jag har det som jobbigast med maten, tankarna och min kropp så har jag ett sätt att glömma det och bara drömma mig bort, jag lägger mig och ser mina favoritserier, OC eller One Tree Hill, från då jag trycker på play och tills jag trycker på stop så är jag fri från alla jobbiga tankar som annars är med mig hela dagarna, och det är även anledningen till varför jag har sett alla mina boxar så otroligt många gånger, är en sorts medicin. Även fast jag kan nästan alla repliker så blir jag aldig less.

Sista året började gå mot sitt slut och skolan gick bara tyngre och tyngre. Hade pressen på mig att höja mina betyg, umgås mer med mina vänner, satt mest bara hemma själv. Dom gångerna jag var med mina vänner efter skoltid var krävande, ansträngde mig för att hänga med i diskussionerna, egentligen satt jag bara och tänkte på det jag hade ätit tidigare på dagen, var på kroppen det hade satt sig och på vad mina vänner tänkte på när dom såg mig, men försökte göra allt för att inte visa att jag var i min egen värld.
Det började bli för mycket för mig med skola varje dag, fara varannan dag till sjukhuset och spendera en väldigt jobbig timme i deras matsal, och sen stressa tillbaka till skolan för att hinna till nästa lektion plus att jag hade träffar med psykologen och vägningar flera dar i veckan, det blev bara värre för mig på grund av all stress och den stora pressen jag hade på mig med både vikten och skolan, tiden rann bara iväg och snart var det för sent att ens försöka höja betygen och bättra på närvaron, så jag bestämde mig för att ta en paus från behandlingen, med lite övertalning så gick det bra på tre villkor, att jag åt, att jag for dit och vägde mig en dag i veckan så dom fick ha en liten koll på mig och att jag pratade med sjuksystern på skolan en dag i veckan.

Skolan blev inte lättare som jag hade trott, koncentrationen blev sämre, hade svårt att uppfatta vad lärarna skrev på tavlan. Hade en helt underbar lärare som såg mina problem, hon tog sig tid att träffa mig enskilt och gå igenom det hon nyss hade lärt min klass, hon skrev ner anteckningar åt mig som jag fick ta med mig hem och läsa, hon hjälpte mig så mycket. När det var dags för prov i något ämne satt jag läste allt jag orkade på kvällarna, och det var även en bra anledning till att hoppa över middagen eftersom att jag inte tyckte att hade tid, ork och lust att äta, skulle klara skolan och samtidigt gå ner nått kilo till. Jag var oftast väldigt nöjd efter allt hårdpluggande och kände att den här gången kommer jag att klara provet galant men då kom dagen när det var dags att visa min kunskaper, fick provet framför mig och som så många gånger förr så fick jag blackout, min bild av min kropp dök upp i mitt huvud, hur tjocka jag tyckte mina lår såg ut när jag satt där på stolen, vilken lögn jag ska hitta på nästa gång för att slippa äta, hela huvudet var fyllt med dom tankarna, kunskaperna jag lärde mig kvällen innan var helt borta, jag försökte hitta det men det gick inte. Jag såg mina klasskompisar en efter en lämna in provet och gick ut ur rummet och det gjorde mig ännu mer frustrerad och ledsen.

Hur skulle jag nångång få ett jobb? Skulle jag ha nån framtid och hur skulle den se ut när matspöket tog 90 procent av min tid?

Att ha kontroll medför i allmänhet ganska stora uppoffringar. Kontroll innebär till exempel att inte följa med sina vänner på restaurang eftersom man inte vill riskera att äta mat med okänt innehåll. Att tillåta sig att äta bara om det finns en marginal-det vill säga om man vid en tidigare måltid har ätit mindre än planerat-är ett annat sätt att ha kontroll. Att tänka på fett, socker, kalorier eller kompensation är andra sätt att skapa kontroll eller struktur i tillvaron. Tänk på all energi jag lägger ner på att ha kontroll över mattider, hur mycket den slukar av min vilja och självdiciplin, hur mycket av mitt liv som upptas av skuldkänslor.

* Jag är rädd att förändringen ska gå för fort

* Jag är rädd för att lämna ätstörningen

* Jag är rädd för att känna hunger

*Jag är rädd för att tycka att det är gott

* Jag är rädd för att äta mer än igår

*Jag är rädd för att jag ska vilja ha mer

* Jag är rädd för att bli mätt, för då går jag upp i vikt

* Jag är rädd för att bli frisk för jag vet inte vad det innebär

* Jag är rädd för att vikten kommer att gå upp och upp och upp...

* Jag är rädd för att väga mig

Att ha kontroll är ett sätt att försöka undvika sin ångest, men ångesten kommer ändå trots att jag har kontroll. Till skillnad från rädslan, som för det mesta kommer innan jag ska äta eller göra något ovant, kommer skräcken för att gå upp i vikt - vilket leder till ångest - ofta när jag har avslutat måltiden eller när jag har gjort eller ätit något jag inte brukar göra eller äta. Ett vanligt sätt att kontrollera min ångest brukar för mig och dom flesta med ätstörningar vara att bara äta det man har bestämt i förväg. Man bestämmer sig att en viss mängd mat är lagom, trots att mängden sällan är tillräcklig för kroppens behov. När man sitter där med tallriken växer skräcken för att man ska gå upp i vikt.

Om jag nu ska släppa spärren och inte ha någon kontroll, kommer vikten bara att gå upp i all evighet?

Måste bara tillägga ett inlägg till Finlands stolthet, Nightwish, men sångerskan är svensk!
Var och såg dom live i september och det var helt klart det bästa jag har varit på och sällskapet gjorde det ju inte sämre direkt. Fick ju vara en helg i Helsingfors också och se deras Stockholm. Det började ju inte så bra när han jag var där med släppte av mig på ett väldigt o-Emmigt ställe och sen for och skulle parkera bilen, det gick 45 minuter, ingen Tobias syntes till, han tänka mycket, att han blivit mördad, dragit hem och lämnat mig där eller hittat ett annat ragg att fara på konserten med, men efter lite mer än en timme så kom han, och det var såklart just efter att jag hade lånat nån svensk gubbes mobil och ringt hem till mamma (min mobil funkar inte i Finland) och oroat henne, tackade gubben för lånet och sprang rasande till Tobias, lämna mig aldrig så igen! Men till slut så hittade vi till hotellet så tack Tobias för bästa helgen i mitt liv!

19 september 2009 kommer aldrig att glömmas!

Deras helt klart bästa låt, den betyder så mycket för mig av många anledningar!

Började trean, ett år kvar sen var man fri. Gick fortfarande och åt tre dar i veckan, träffade psykologer, kämpade med det här som var betydligt jobbigare än skolan. Men hade bestämt mig att nu när jag går sista året så ska jag försöka lägga skolan i första hand, hade ett år på mig att förbättra inställningen till skolan och försöka äta för att orka. Min yngre syster började första året och vi bestämde oss för att dela lägenhet, att jag äntligen skulle få lämna min etta på Fältjägarvägen var en jättestor befrielse. Att få flytta till sin första egna lägenhet är för många en väldigt rolig upplevelse, att få känna sig vuxen och få bestämma allt själv, men för mig var det bara jobbigt, den lägenheten var bara förknippad med ångest, hemlängtan och rädsla, inga positiva minnen förutom att jag fick bo med min pojkvän. Har aldrig känts så bra att städa som det gjorde då när vi städade ur den lägenheten, plockade ner knivarna som en gång var farliga för mig att ha i närheten, att få skruva isär sängen där jag hade spenderat många sömnlösa nätter, att plocka ner spegeln i hallen där jag hade stått flera timmar och inspekterat min kropp. När allt var packat och städat och jag äntligen fick stänga och låsa ytterdörren för allra sista gången var den bästa dagen på väldigt länge och jag tänkte att här ska jag lämna alla mina problem, glömma allt och börja om på nytt, men hade ändå en stor oro i kroppen, kommer hon som bodde hos mig mot min vilja att stanna här eller kommer hon att följa mig?

Vi flyttade in i en tvåa på Läkarvägen, jag kände direkt att här kommer jag att trivas, att nästan aldrig behöva vara själv, att sitta och äta med någon, var nog mycket därför allt det här började, att när jag bodde själv så hade jag ingen att äta med och det blev väldigt ofta att jag hoppade över måltider, det var ingen som hade koll på mig, jag kunde själv bestämma om jag behövde äta eller inte. Vi hade ofta våra pojkvänner på besök så det var inte så jätteofta jag och min syster var ensamma men dom gånger vi var det så trivdes jag väldigt bra, sitta och se film och prata med henne.

Gick ju hotell och restaurang där vi lagade väldigt mycket mat och dom gånger vi inte lagade mat så pratade vi om mat och det var en väldigt jobbig utmaning för mig. Maten man lagar ska man ju alltid provsmaka innan man serverar det till gästerna, det är ju ganska självklart, men jag gjorde aldrig det, för jag visste ju hur mycket grädde och annat onyttigt jag hade hellt i grytan eller såsen, en liten droppe av det blir man ju tjock av, det var det jag hade i huvudet, inte om det var gott eller om gästerna skulle klaga på att det var för salt eller för osaltat, men fick aldrig något klagomål så jag måste ju ha lyckats bra ändå.
Blev ganska mycket frånvaro dom veckorna vi var på Skeria och lagade mat, tyckte lektionerna var jobbiga när det bara var mat runt omkring mig och jag och läraren gick inte ihop, jag hade sjukhuset att gå till och jag bokade oftast in psykolog-tider och vägningar på just dom lektionerna så jag hade en anledning att fara därifrån och det reslulterade till slut att jag fick IG i den kursen, men hade inte väntat mig något annat heller, och jag bestämde mig för att aldrig jobba med mat igen!

Kommer ju att skriva om annat också, inte bara om min kamp till ett normalt liv, men kommer att handla mest om det, var min läkares förslag att jag skulle starta en blogg, eftersom att jag helst inte pratar så mycket om det jag går igenom så skriver jag det, för att få ut allt och inte bara hålla det inom mig, så får den som vill läsa, kommer att försöka skriva tills den dagen jag får säga: Yes, jag är frisk! Aldrig mer ångest över det jag äter, bara leva ett normalt liv! Och att en dag få ett barn som är min största önskan, förutom att bli frisk.
Och jag är absolut inte ute efter att folk ska tycka synd om mig, utan bara att få berätta min historia, hur den är och har varit, är många av mina kompisar som inte vet så mycket av det jag har varit med om, så istället för att höra mig berätta allt så får dom läsa istället.

Min berättelse fortsätter imorgon!

Skolan började gå allt tyngre, jag hade svårt för att koncentrera mig och det hade även min pojkvän som bara oroade sig över hur jag mådde. Jag bad min pojkvän att få stanna hemma från skolan, oftast gick jag dit, ibland inte. Jag satt i skolbänken och låtsades lyssna på vad läraren sa men egentligen satt jag och tänkte på hur stor mina klasskompisar tycker att jag är och på om jag skulle äta middag eller inte. En lärare började se att allt inte var helt okej med mig och började fråga hur jag mådde och jag sa att allt var bra men det syntes att hon inte trodde på mig, kändes alltid som att hon hade ett öga på mig, så jag gjorde allt för att dölja hur jag egentligen mådde.

Kommer inte ihåg exakt när det var för det var så länge sen, men tror det var i slutet av tvåan eller i början av trean som allt blev ännu värre. Jag fortsatte att gå ner i vikt, jag var fortfarande inte nöjd med min kropp, några kilo till skulle jag gå ner. Mamma och pappa började se hur mycket jag hade gått ner och dom tog kontakt med BUP, jag träffade olika psykologer, den ena strängare än den andra. Kommer ihåg vad den första sa till mig när jag hade med mina föräldrar och min pojkvän, hon frågade rakt ut: "Vill du dö? Det du har är en dödlig sjukdom och om du fortsätter så här så kommer livet att bli kort"
Jag började gå på matstöd tre dar i veckan, fick intyg från min läkare som jag skulle lämna till mina lärare att jag skulle gå dit att äta. I början gick jag varje gång, tyckte det var jättejobbigt, tyckte att alla andra var mycket smalare än mig och skötaren som åt med oss var väldigt sträng, det var även hon som var min psykolog. På våra enskilda möten så kunde hon säga elaka saker som " Är du född igår eller? " och " Är du dum i huvudet? " Var tvungen att väga mig varje gång jag var där och jag har väldigt svårt för att visa min kropp, kommer att berätta mer om det sen, men hon tvingade mig att stå där i bara trosor fastän jag grät. Kvällarna innan jag skulle träffa henne hade jag jättesvårt för att sova, tänkte på vad jag kommer att få höra vad hon tycker om mig och jag ringde flera gånger och avbokade, och hon gjorde så att jag till slut hoppade av behandlingen efter nån månad, jag skulle klara det utan henne, med hjälp av mina föräldrar, mina kompisar och min pojkvän.

Men då kom den dagen då jag förstog att jag inte var riktigt frisk. När min vikt var under 40 kilo så började jag se en kvinna med svart långt hår och en vit klänning stå framför mig, oftast på kvällarna, hon var inte en som ville få mig frisk utan tvärtom, hon sa åt mig att jag skulle gå ner mycket mer, att jag var stor och att ingen ville ha mig, hon pekade på knivarna som låg i kökslådan och sa att det var lika bra att jag gjorde illa mig själv och jag lyssnade på henne, jag blev som hypnotiserad, kunde inte kontrollera mig själv, min pojkvän gömde allt vasst man kunde skära sig på. Hon kunde komma när vi var ute och gick, hon sa åt mig att följa henne in i skogen och min pojkvän försökte dra mig därifrån. Hon sa åt mig att jag inte fick somna på nätterna för då skulle nått hända mig eller mina närmaste så vi höll oss vakna natt efter natt och for till skolan gjorde så gott vi kunde. Hon kunde även gå in i mig och jag blev henne, skrev arga ord på papper och visade min pojkvän, var inte min egen handstil utan nån främmande, jag blev en helt annan människa när hon klev in i mig, blev väldigt arg, sa allt jag skulle göra med mig själv, min blick blev helt tom och han kunde märka nån minut innan att nu kommer jag att bli den onda, det här har min pojkvän berättat i efterhand för jag kommer inte ihåg så mycket av det här men hon med det svarta håret kommer jag ihåg och kommer aldrig att glömma henne heller. Jag började skära mig litegrann där det inte syntes, inte ens min pojkvän märkte det. Han spenderade många kvällar i telefon med nån på sjukhuset som sa att jag måste få hjälp direkt! Dom från sjukhuset ringde mig ofta och sa om inte jag kommer in självmant så kommer polisen att hämta mig, det sket jag i, hotade min pojkvän med att lämna han om han tvingade mig att skaffa hjälp men han sa det viktigaste var att jag skulle bli fri från det här och jag började att gå på matstöd där igen.
Det här blev ett långt inlägg, men är svårt att dela upp det.

I min blogg får ni följa med på min väg genom ett liv som bara består av vikt, matstöd, sjukhus, tvångstankar, försök till ett normalt liv.

Allt började när jag gick i andra året på gymnasiet, jag började se på min kropp på ett annat sätt, tyckte inte jag dög med mina 47 kilon, jag började hoppa över luncherna, ljög för mina kompisar, sa att jag redan hade ätit eller inte var hungrig fast jag egentligen skakade av hunger.
Jag flyttade till en liten etta och såg framemot att bo själv, bestämma själv vad, när, hur mycket och om jag skulle äta, i början skötte jag det ganska så bra, jag åt frukost och middag för att visa att jag klarade det här, var så glad att jag hade mitt egna lilla hem som jag såg framemot att bo i tills jag iallafall hade gått ut gymnasiet, men det blev inte som jag ville, det var här, i den här lägenheten som det började, helvetet.

Dagarna gick oftast bra, det var på kvällarna jag fick ångest, mörkrädd och saknade mina föräldrar, ringde dom ofta och grät och sa att jag ville flytta hem, men jag gjorde alltid ett nytt försök eftersom mina föräldrar bor en bit bort och orkade inte pendla fram och tillbaka. Jag ville inte bo själv längre, den där lägenheten började kännas hemsk och inte som mitt hem längre, det var då min dåvarande pojkvän flyttade in, vi bodde två stycken på 30 kvm, men det var inget problem, var bara så glad att inte behöva sova själv längre, att inte vara rädd för vad som kommer att hända om jag blundar. Vi gick i samma klass så vi följdes till skolan varje dag och jag började må bättre, men min vikt började gå neråt och neråt, dom gångerna jag var själv i lägenheten när min pojkvän var hemma hos hans föräldrar så hoppade jag över frukost och middag, det var när han var hemma nån vecka i streck som det började på riktigt, och innan jag ens hade hunnit reagera hade jag gått ner 5-6 kilo så jag låg på 42 kilo till mina 1,60 cm, och då var det försent att förhindra allt som jag hade framför mig. Jag kunde stå och inspektera mig i spegeln i en timme på kvällarna för att se så att inte maten jag åt tidigare hade lagt sig på magen eller på låren, jag gick långa promenader, ställde mig framför spegeln igen, gick i säng och kände på mina axlar och på mina höftben och när jag kände att dom stack ut och inte var gömda bakom allt fett så kunde jag somna.