Rädslan att äta

Nu är jag på plats och har precis ätit middag.
Är väldigt många konstiga människor här. Mitt rum ser ut att vara från 1920-talet. Tur jag inte har tänkt bosätta mig här.
Vet inte om jag får användra mitt mobila bredband egentligen, använder det i smyg.
Skriver senare ikväll när alla har gått och lagt sig.

One Tree Hill hjälper mig verkligen med min ångest.

Håller på att packa nu, ska vara där klockan 2.
Jag vet inte ens var jag hamnar, avdelning 1 eller 2, det får jag veta när jag kommer dit.
Jag vet inte så mycket just nu, tycker att jag har fått ganska lite information så här i förväg.
Vet att jag inte får gå ut dom första veckorna. Jag får inte använda min mobil den första tiden. Jag har ingen chans till att motionera. Ska äta sex mål mat om dagen. Vila efter varje måltid. Får ett eget rum om det går, annars får jag dela med några andra. Finns en telefon där som man får användra för att ha kontakt med omvärlden. Får ta emot besök varje dag mellan 13 och 20.

Alltså, vad gör man på dagarna förutom att äta? Tiden kommer ju att stå still.
Vet inte hur det är med datorer. Får man ha med sig sin dator? Ska fråga redan då jag kommer dit, isåfall får någon komma med den. Vill kunna se mina serier på den i allafall, dom hjälper mig så otroligt mycket. Dom får mig att drömma mig bort för en stund, och dom får tiden att gå.

Vet inte hur det är med internet. Jag älskar att blogga och jag älskar er läsare som får mig att le varje dag.
Ska försöka uppdatera så fort jag får tillgång till internet. Att blogga har hjälpt mig så mycket mer än vad jag trodde när jag startade bloggen. Har blivit lite som mitt jobb känns det som. Jag har uträttat något på dagarna. Jag har hjälpt människor att förstå den här sjukdomen, hur vi har det.

Nu ska jag lägga all min energi till att bli frisk. Det kommer att bli fruktansvärt tufft i början men jag känner att det här är det bästa beslutet jag har tagit i mitt liv!

Tack än en gång för att ni finns! Älskar er. Hörs snart igen!

Det finns fördelar med anorexin, saker som jag är rädd att vara utan när jag blir frisk.
Jag är aldrig ensam när jag har sjukdomen, den får mig att känna mindre ångest. Jag slipper vara stark.
Jag är inte stark, jag klarar inte allt. Nu kan jag säga nej till saker och ha en orsak till att göra det:
Sjukdomen.

Mina vänner prövas hela tiden, men jag är rädd för svaret. Vilka finns där? Vilka finns kvar även när jag bara är svag och inte orkar göra annat än att prata om hur jag känner, hur jag mår, om mat och träning.
Vilka orkar?

Jag slipper ta tag i alla problem själv. En kompis brukar säga att allt går, om man bara vill.
Jag vill bara känna att det är okej att tycka att saker och ting är jobbiga.

Det här är bilden jag har av en inläggning, fast lite dystrare.

Imorgon är det dags. Är ganska tom just nu. Måste försöka tänka på något annat för att överhuvudtaget kunna somna.
Har inget vettigt att skriva just nu.

Hörs imorgon.

I maj för snart ett år sedan opererade jag mig.
Jag hade en cysta på en av mina äggstockar. Jag gick runt med en jättestor mage i några månader innan jag fick veta vad som var fel. Det såg allvarligt ut som att jag var gravid. En sån stor mage på min lilla kropp såg inte klokt ut. Jag åt nästan ingenting under den perioden, var så obehagligt att ha den där magen, jag trodde att jag hade ätit för mycket så att magen hade blivit större av den anledningen.

På magnetröntgen såg dom att den var så stor så det inte skulle räcka med en titthålsoperation, som dom vanligtvis gör för att ta ut en cysta, utan dom var tvungen att göra ett 11 centimeters snitt.
Operationen gick bra. Låg kvar på sjukhuset en natt sen for jag hem, men hade nog behövt vara kvar där en natt till. Var kämpigt en vecka efteråt, hade väldigt ont. Men magen var nu lika platt som den hade varit innan cystan kom. Det var för mig det viktigaste. Det var det första jag kontrollerade när jag vaknade ur narkosen. Jag brydde mig inte om hur ont jag hade, bara magen var lika platt som för någon månad sen.

Cystan vägde nästan 2,5 kilo. Dom tog även en av mina äggstockar.
Några veckor senare fick jag provsvaren. Den var inte godartad. Hade jag gått med cystan på äggstocken några veckor till så hade det utvecklats till äggledarcancer.
Ska på återbesök vartannat år för att vara på den säkra sidan så att jag inte får någon på den andra äggstocken.

Det var här allt började gå neråt. Jag tappade nästan 3 kilo under några timmar. 3 kilo på min lilla kropp. Var ju cystan som vägde men ändå, jag märkte en stor skillnad. Jag åt väldigt lite veckan efter operationen. Var inte sugen på mat alls, och jag hade fruktansvärt ont i snittet.

Nu ett år efter operationen har jag inte alls gått upp det jag har tappat, tvärtom, det har bara gått neråt.
Vet inte hur jag skulle ha mått nu om jag inte hade fått den här cystan. Jag hade såklart inte varit frisk men jag kanske inte skulle ha tappat så många kilon som jag har gjort.
Men kan inte tänka så nu. Nu är det som det är.

Sover bättre nu när jag äter kvällsfika. Mycket lugnare nattsömn. Men fortsätter jag att vänja mig vid så här mycket mat så kommer jag att bli proppmätt.
Så fort någon mår dåligt tror jag att det beror på mig. Känns alltid som att jag gör fel, som att det är mig det är fel på.

Jag undrar varför kvinnor måste spela så mycket på sin personlighet för att räcka till i samhället. Jag tycker synd om unga tjejer som tror att man måste ha stringtrosor och push up-behå och klä sig utmanande, för att de tror att det är det som är det normala. Unga tjejer som dansar har knappt kläder på sig längre och dansar sexigt, medan killar i samma ålder åker skateboard.

Små barn leker med barbie. Är den första förebilden så bra? Skulle hon vara verklig hade hon inte kunnat stå upp, för hon har för smal midja, för stora bröst och för långa ben. Helt sjukt.
Och allt som visas i tv. Vart är vi på väg egentligen? Sänder man allt som säljer? Och till vilket pris?
Jag vill inte döma någon, det var bara en smak av bitterhet som smög sig på. Mina värderingar behöver inte vara andras.

Om jag fokuserar på görandet slipper jag varandet. Jag duger som jag är, jag tycker om mig själv och jag är värd respekt. Så det så.

Jag har så otroligt mycket jag vill göra med mitt liv.

Jag insåg precis att min sjukdom står i vägen för mina drömmar. Jag är 23 år och har inte förverkligat någon av mina drömmar. Jag är för upptagen med att må dåligt för att kunna göra något av det jag vill med mitt liv.
Jag har inte uträttat något vettigt alls under dom här åren. Jag har bara gått hemma och hoppats att det här ska lösas av sig själv, att jag bara kan knäppa med fingrarna och sen är det över.

Men nu har jag äntligen tagit steget till att få den hjälp jag behöver för att bli frisk. Skulle ha gjort det för flera år sedan.

Ett nytt liv väntar på mig. Ett liv fyllt med drömmar.

Jag börjar se ett slut på det här. Snart får jag lämna det här livet bakom mig.
På onsdag får jag hjälp. Har aldrig varit så här laddad för något förut.

Jag vill inte ha den här sjukdomen längre. Jag vill kunna leva ett normalt liv.
Jag tror verkligen att jag kommer att få göra det också.

Har sett gamla kort på mig när jag var frisk. Jag vill se ut så där igen. Jag var mycket finare då.

Jag vet att när jag kommer ut så kommer jag ha ett så mycket bättre liv som väntar på mig.

Jag vill kunna vakna en morgon och känna att " idag ska jag äta en jättegod middag " och sen göra det!
Ni anar inte hur mycket jag längtar till den dagen.

Jag vill sluta vara assoial, vill sluta sitta hemma som ett miffo.
Jag är så jävla trött på det här!

Jag har verkligen rätt inställning den här gången. Jag kommer att vara fri från det här i sommar.
Ska göra allt jag kan. Ska kämpa för min skull och för min omgivning som jag vet älskar mig.
Det jag tänker ge tillbaka är en frisk och glad Emma.

Det känns som att stå på kanten av ett stort svart hål,
fyllt av monster, ångest och död.

Klamrar mig fast vid kanten så hårt jag kan,
för där nere är det någonting som lockar och drar

Men jag vill inte dit, aldrig mer. Vill vara kvar här uppe, i solen och värmen
Snälla?!

Ikväll blir det att dricka. Jag vill kunna slappna av. Att en kväll få slippa tänka på den kommande inläggningen.
Alkoholen hjälper.
Har hört att man ska äta innan, men hur mycket? Och hur lång tid innan?

Nu får jag panik. Vet att alkohol innehåller kalorier, måste jag äta då också?

Det finns så mycket smärta i världen. Vi känner det. Och vi hatar det. Och vi tar ut det på maten.

Vet inte om ni håller med mig nu, men det känns som att vi sjuka är mycket känsligare än alla andra.
Vi bryr oss mer, vi är mer godtrogna. Vi blir överlyckliga över något så löjligt som att gå ner i vikt.

Jag syftar på anorektiker, bulimiker och UNSare. Ätstörda iallafall.

Ni kanske inte håller med mig. Var bara en tanke jag fick.

Alltså jag finner inga ord... Jag bara tycker om er så otroligt mycket!
Skulle vilja träffa er och ge er alla en stor kram för att visa hur mycket ni betyder för mig.

Tack mina läsare. Ni får mig att gråta av glädje.

Anorexi är en ensam sjukdom. När man är sjuk i anorexi så känner man sig som världens mest ensamma människa.
Ingen kan förstå hur det känns, ingen kan fatta vad man går igenom. Från början är ensamheten självvald.
Man väljer att vara ensam, vill vara ifred, väljer bort att delta i måltider - allt för att skydda sin hemlighet.

Så småningom blir ensamheten ett utanförskap. Alla i ens omgivning vill att man ska äta. Ingen som inte själv har haft anorexi kan förstå vilken ångest maten ger. Vi sjuka känner oss ensamma och onormala med våra tvångstankar.

Jag beskriver känslan så här:
Alla vill bara vara snälla och jag förmår inte ens att uppskatta det. Jag är faktiskt dum i huvudet som inte bara äter så att folk slipper oroa sig. De borde helt enkelt sätta på mig en tvångströja och hälla ner olja i halsen på mig, för jag kan uppenbarligen inte klara av en sån enkel sak som att äta. Jag är störd, helt enkelt.

Jag sitter och tänker på en sak. Vad säger man när man möter en anorektiker? Efter att ha sagt " Hej "? De vanliga, vänliga inledningsfraserna går ju inte att använda. Man kan inte säga: " Vad pigg du ser ut " eller "Vad fin du är idag"
Även " Vad kul att se dig " går bort eftersom frasen känns falsk. Det är sällan roligt att se en anorektiker - även om det kan vara roligt att träffa människan som råkar vara sjuk.

Så här är det för mig. Jag gör subjektiva, personliga, tolkningar av sådant som jag hör eller ser. Det gäller speciellt om det handlar om mig som person. Eftersom jag själv har låga tankar om mig själv så utgår jag från att alla andra också har det. Allt som andra säger om mig misstolkar jag och blir bevis som bekräftar att jag är värdelös.

Även välmenade komplimanger kan jag vrida och vända på för att försöka hitta ett negativt budskap. Om någon säger till mig: " Vilket bra jobb du har gjort idag " så tänker jag: " Jaha, så igår gjorde jag ett dåligt jobb...Alla är missnöjda med mig, jag är värdelös ".

Jag vill inte att folk kommenterar mitt utseende, tror alla anorektiker känner så. En snäll, spontan och uppmuntrande kommentar " Vad fin du är ", tolkar jag som " Hjälp, nu har jag gått upp i vikt när du säger så där, jag vet att du inte skulle säga att jag var fin om jag var underviktig ". Allt jag hör kan misstolkas. Vet att det kan vara otroligt svårt att prata med en anorektiker, som att gå på ett minfält.

Jag kan också ta på mig skulden för saker som inte alls har med mig att göra. Om en kompis är sur och irriterad, om mina kompisar bråkar med varandra, om någon får dåliga betyg... Allt är mitt fel tänker jag.

Så det jag ville säga är att även en snäll och uppmuntrande komplimang kan misstolkas av en anorektiker och göra oss sjukare.

Jag planerar och planerar, men ändå så går det inte ihop
Jag är en usel vän, dotter, syster och allt vad jag nu är
Jag misslyckas i allt och jag tappar kontrollen
Det jag alltid vet är att jag kan kontrollera maten jag äter. Det är det sista, det enda jag lyckas klamra mig fast vid
Mat är kärlek, och det är jag inte värd
Jag är inte värd mat
Och äter jag maten jag inte är värd blir jag straffad
Jag blir straffad varje dag
Förlåt!
Förlåt att jag äter fast jag inte får
Men jag gör det inte för min skull
Varför låter ni det gå ut över dom jag älskar?!
Är det ännu ett straff?!
Plåga mig, slå mig, skrik åt mig, sparka mig, gör vad fan ni vill!
Men låt mig ta hand om dom jag älskar!
Låt mig göra dom lyckliga!

Allt handlar om kontroll. Jag kan inte kontrollera mitt liv men jag kan kontrollera maten.
Men om någon månad, då jävlar. Då finns inte den här Emma kvar.

Så glad och så blond!
Här hade man ett liv utan problem. Ett liv utan ångest. Mamma kunde trösta mig och sen var smärtan och det jobbiga över.
Det är inte riktigt så nu.

Har fått veta vilken dag det blir inläggning, nästa onsdag.
Undra hur bra jag kommer att sova dom kommande nätterna.

I dagens samhälle så tycker många att man ska vara snyggt smal, så att ens pojkvän kan lyfta en, eller i allafall så ska man vara smalare än honom.

Men jag fick höra av en tjejkompis, att rent fysiskt, så ska det inte vara så. En kvinnokropp ska vara större än mannens!

Men vem vill vara större än sin pojkvän?!
Jag älskar känslan när en kille kan lyfta mig och bära runt mig utan besvär. Helt underbar känsla.

Är så rädd att min familj och vänner ska skämmas för att jag är sjuk. Det är en vidrig sjukdom. Att inte kunna äta som folk. Inget jag är stolt över.

Jag har funderat, och det är ju inte så att jag avskyr smaken av mat, kan faktiskt tycka en del maträtter är riktigt goda. Det finns någon annan anledning till varför jag inte är snäll mot mig själv, inte tycker att jag är värd mat om jag inte presterar eller är duktig på något sätt. Jag tävlar med mig själv ibland. Tycker jag har dålig karaktär om jag äter mer idag än igår.

Jag vet att jag måste gå upp i vikt, men är så fruktansvärt rädd för att göra det. Är inte alls lika rädd för att gå ner i vikt.

Det skulle vara lättare att kämpa om någon sa till mig att det kommer att ta si eller så lång tid för mig att bli frisk om jag gör si eller så. Men när ingen kan säga hur lång tid det tar känns det som att äta utan att veta varför. Jag ser inget slut. Är så van vid att kunna bestämma mig för något och så blir det bara så. Nu är det som att det finns någon ännu starkare kraft än min vilja, som styr mina känslor och mitt mående.

Jag är inte stark. När jag inte har ätit känner jag mig ren. Det gör det ännu jobbigare att äta över huvud taget.
Blir så glad när folk förstår och resperkterar.

Det finns inte mycket här i världen som får mig att skratta just nu. Men det finns fyra personer i min omgivning som kan få mig att skratta riktigt ordentligt. Har jag en skitdag så är det bara att fara och vara med någon av dom. Jag har insett efter att jag fick den här sjukdomen hur viktigt det är att få skratta och ha roligt, så att man kan släppa problemen, i allafall för ett litet tag.

Jag är inte den som skrattar så mycket när jag ser en komedi, jag kanske ler lite på insidan men inte på utsidan. Det är mina vänner som får mig att bli glad. Och stå-upp komikern Johan Glans. Han får mig verkligen att skratta rätt ut.

På natten är det värst. Då härjar tankarna och ensamheten fritt i mörkret.

Sjukdomen bär mig, jag bär inte den. Om jag bär den så bestämmer den själv när jag ska bli fri från den. Och det kommer den aldrig att tillåta. Men om sjukdomen bär mig så bestämmer jag själv när jag ska släppa taget.

Jag har nu tagit det slutgiltiga beslutet. Nu finns det ingen återvändo.
Jag ska bli inlagd. Jag ska få hjälp att bli frisk.

Min psykolog ringde mig igår och sa att jag skulle träffa henne och min läkare på torsdag för en inläggning. Men i helgen kommer en underbar person, en som betyder väldigt mycket. Jag vill gärna vara med han en helg innan inläggningen, annars vet jag inte hur länge det dröjer innan jag får träffa han igen. Han bor i ett annat land.
Plus att det kom så plötsligt, var inte alls beredd på det, jag blev rädd och orolig. Så jag bad om att få skjuta upp det till i allafall efter helgen, så hon skulle återkomma.

Några dagar till i friheten. Det känns verkligen så. Av den information jag har fått så här långt så känns det verkligen som jag kommer att hamna i ett fängelse.

Det här kommer helt klart att bli det jobbigaste jag kommer att göra i mitt liv. Men fortsätter jag så här så kommer jag att dö.

Jag väljer livet.

Förlåt för en väldigt dålig uppdatering idag. Har bara så mycket att tänka på just nu, då får bloggen hamna lite åt sidan. Ska berätta för er imorgon vad jag har fått veta om den kommande inläggningen.

Ska försöka släppa alla tankar för en stund och försöka sova.

Tack för att ni finns.

Jag gillar att göra mat åt andra. Jag gillar att se mina kompisar äta.

Jag älskar att baka. Speciellt något med choklad. Jag kan tycka att det jag har bakat ser jättegott ut och att det skulle vara underbart att få ta en tugga av den nybakta muffinsen. Jag har muffinsen framför mig, tar loss den ur papperet, sen tar det stopp. Det är som om någon trycker ner armen när jag försöker lyfta den mot munnen. Jag ger upp, lägger tillbaka den på plåten, ger bort den till någon annan eller så slänger jag den.

Varför ska det vara så svårt? Varför kan jag inte få smaka och beundra det jag själv har bakat?

Jag har egentligen det perfekta livet. Jag har allt man kan önska sig. Så varför drabbades jag av det här?

Varför gör jag så här mot mig själv? Varför lever just jag ett så tragiskt liv?

Jag vill vara perfekt. Lätt som en fjäder. Vill kunna flyga iväg som en ängel.
Jag kanske skulle bli omtyckt av alla då.

Det skulle kanske döda alla hjärnspöken. Jag vill inte ha dom. Jag hatar er verkligen, men kan ändå inte släppa er.

Det underbara med vänner är hur glada dom kan få mig.

När jag mår som sämst och har en massa ångest, så kan dom få mig att skratta. I allafall för en liten stund.

Jag hoppas verkligen att alla får upptäcka riktig vänskap någon gång.
Den elden kan man leva på länge, mycket längre än hatet som brukar finnas i mitt hjärta.

Varför är det så att jag känner mig mättast på helger?
Jag sover alltid så mycket sämre på helgerna på grund av just den anledningen, en massa mat, godis och chips runt omkring mig.

Jag äter inte mer än vanligt, men kan det vara så att jag blir mätt och äcklad av att se andra äta så mycket?

Har jag varit på ställen där det serveras godis och chips på kvällen så kan jag inte gå och lägga mig direkt jag kommer hem, det går bara inte, måste vara vaken tills allt har förbränts, även fast jag inte har tagit en enda godis. Anledningen till det är för att jag tror att godiset och chipsen som mina kompisar äter också hamnar i min mage och att det även sätter sig på min kropp. Sitter och känner på min kropp varje gång någon stoppar ett chips i munnen.
Så jag måste förbränna allt mina kompisar äter innan jag kan tillåta mig själv att sova.

Det är en sån otäck känsla. Jag kan kontrollera vad jag själv äter men inte min omgivning.

Vet inte hur galen ni tycker att jag är nu, jag vet att det låter helt sjukt, men det är så här det är. I allafall för mig.
Berättar bara för er hur mitt sjuka liv fungerar. Begär inte att ni ska förstå, vill bara att ni ska få en bättre inblick i den här sjukdomen med hjälp av mina inlägg.

Kan ni gissa vad jag ska bjuda på för middag? Inte så jättesvårt att lista ut kanske.

Dom få gångerna jag bjuder mina kompisar på middag hemma hos mig så blir det alltid tacos.
Det är gott och enkelt att göra. Jag brukar ta köttfärs, gurka och tomat på min tallrik, jag skippar det " farliga ", som ost och creme fraiche. Ju torrare desto nyttigare är min tanke.

Men jag lovar er, idag ska jag försöka ta av allt.

Jag gjorde situps i morse. Ganska många. Det dämpar min ångest. I allafall litegrann.

Jag hatar alla matmyter.
Vågar inte åka iväg och äta någonstans, är rädd att inte kunna hitta någon nyttig mat. Försöker tänka att jag ska " äta nästan helt rätt " istället för " exakt fel ". Känner mig fången i mig själv när jag begränsar mig av rädsla för att gå upp i vikt, och det är jag själv som vaktar mitt fängelse.

Får panik. Livet är för kort för att vara instängd och må så här. Om jag bara använder hjärnan så behövs inte alla de där nycklarna jag letar efter för att ta mig ut ur fängelset.

Jag måste sluta äta med bara ögonen, får inte låta ögonen bestämma vad jag blir mätt på.

Jag är så less på alla som pratar om hur mycket mat de tar för sig av, eller hur mycket de får på restaurangen.
" Oj vad mycket mat, det här orkar jag aldrig ". " Nu har jag ätit tre tacos, vad mycket jag äter idag "
Varför allt detta prat om hur mycket eller lite man äter? Varför ber så många tjejer om ursäkt för att de äter mer än en liten portion? Eller för att de äter en påse godis eller en efterrätt? Varför måste de alltid förklara varför de är hungriga?

Jag fick leka sjuksköterska idag åt en kompis som ramlade rejält utanför sjukhuset.
Hon halkade på is med bara strumpbyxor på sig, aj aj aj säger jag bara.

Hon haltade in på toan, hon klädde av sig och det var då vi såg hur mycket hon blödde.
Hon blev lite yr när hon såg allt blod, och det blev faktiskt jag också måste jag erkänna. Jag gjorde rent såret så gott jag kunde och höll samtidigt koll på henne så hon inte skulle svimma.

Som tur var så gick en sköterska förbi som hämtade plåster, så jag behövde inte lämna henne.
Hon blev omplåstrad, sen satt vi där tills hon kände sig redo att ställa sig upp.

Är faktiskt fortfarande lite skakis. Det var betydligt värre än vad det ser ut på bilden. Men tur det gick så pass bra ändå.

Hon bad mig ta en bild också. Stackare.

" Om du inte tvingar i dig mat snart så kommer du att dö! "

Ja, tack du. Jag vet det.

Idag på matstödet gav jag anorexin en käftsmäll som hette duga. Man fick välja mellan att äta soppa eller fläskfile med potatisgratäng. Man ska välja maträtten som är den största utmaningen, men det brukar jag aldrig göra för det blir alldeles för jobbigt men idag gjorde jag det!

Jag valde potatisgratängen. Det var fruktansvärt. Kände hur jag bara växte och växte när jag satt där på stolen.
Men jag gjorde det. För mig är det stort. För mig är det något att vara stolt över.
Men kommer att ta lång tid innan jag vågar igen.

Där fick du ditt helvete!

Blir ni irriterad på mig när jag inte kan äta?

Jag förstår er. Jag blir så förbannad på mig själv som gör så här mot min kropp.
Jag blir så frustrerad att jag vill slå mig själv så hårt så att jag vaknar till.

Vad är problemet? Jag kanske är för svag?

" I morgon börjar jag " tänker jag innan jag somnar. Men jag kan inte. Fan.

Anorexi föds i ensamhet, eller en upplevd ensamhet, och jag vet inte om jag kan släppa den.
Under dom här månaderna har jag isolerat mig alltmer. Självcentreringen är sjuk, jag låser in mig i lägenheten och vägrar svara i telefon när vännerna ringer.

Jag har inte velat att någon ska förstå hur dåligt jag har mått, jag skäms och orkar inte visa eller ge av mig själv.

Jag känner hur allt är fett på kroppen, och jag tänker dumma tankar om mig själv när jag har ätit. Framkallar stressen. Jag oroar mig över framtiden, ser bara problemen. Jag är sjuk, jag orkar inte jobba, jag orkar inte ha skoj, jag gråter, jag är värdelös.

Det är som att vara instängd i en för liten kropp, som om det som finns innanför skinnet är större än skinnet.
Jag vill krypa ur min kropp och försvinna. Skrubba den med Svinto invändigt. Rena den. Öppna upp bröstkorgen så jag kan andas och få kontakt mellan kropp och huvud.

Det där är ingen ångest man orkar dela med någon. Så jag sluter mig själv, vänder mig bort från världen. Det är mitt sätt att slippa konfronteras med den där andra världen, den där alla mår bra - och där alla undrar varför jag är så misslyckad.

Om ni har frågor som ni vill ha svar på, som ni inte vill fråga här i bloggen, så får ni mer än gärna maila mig: [email protected] Eller om ni bara vill skriva av er, lätta era hjärtan, om ni går igenom något tungt så kan vi försöka hjälpa varandra. Ni hjälper mig så mycket så vill ge något tillbaka om jag kan.

Den här bilden får mig att vilja bli lesbisk. Allvarligt. Damn.

Satt och läste igenom hela min blogg igårkväll. Jäklar vilken skillnad det är på mina första inlägg och på mina senaste. Speciellt bilderna. Är bara anorektiska bilder på mina tidigare inlägg.

Nu varierar jag lite. Kanske inte är helt okej att bara lägga upp bilder på beniga tjejer i en sån här blogg, kanske är triggande. Eller vad tycker ni?
Så jag måste tänka på att variera bilderna lite. Inte bara för min skull, utan för eran också.

Har en massa bilder på min hårddisk som inte är anorektiska, pro-ana bilder. Bilder på snygga "normala" tjejer helt enkelt.

Håller ni inte med mig vilken skillnad det är? Ser ju ut som två olika bloggar om man bara ser på bilderna. Innehållet är ju detsamma.

Även jag kan skriva lite oseriösa inlägg bland allt elände?!

När ska jag börja ta det här på allvar?
Jag förstör mig själv, jag förstör för andra, jag förstör allt. Och jag skämtar bort det.

Det här är verkligen ingen lek, jag kan dö. Dom senaste månaderna har det bara gått åt fel håll, eller åt rätt håll, beroende på vem som tänker, jag eller anorexian.

Anorexian är min motståndare. Hur ska jag vinna? Jag har ingen vinnarinställning, var ska jag hitta den?
Börjar jag inte kämpa så kör min motståndare över mig. "Han" tar mitt liv och jag förlorar.

Det här är inte en motståndare som jag kan leka med som en glad hundvalp leker med en boll.
Det är så mycket värre än så.

Har gråtit mig till sömns många nätter.
Har inte orkat kämpa.

Allt bara snurrar. Känner mig otillräcklig. Känns som att jag måste vara allt, orka allt, bara bita ihop.

Jag måste vara den mest ointressanta tjejen i hela den här stan. Alla är så mycket mer. Alla andra är allt.
Snygga, smala, partyprinsessor, vältränade, glada, bra flickvänner; de handlar, lagar mat, tränar, umgås med pojkvän och vänner, arbetar och mår bra.

Jag tänker på mat hela tiden. Är så less på mig själv.

Sover dåligt. Vaknar och svettas. Drömmer mardrömmar.
Varför kan jag inte alltid få ha någon att sova med?
Någon att väcka när jag mår dåligt. Någon som lugnar mig när ångesten kommer.
Någon som är med mig när jag inte får luft, när det känns som att jag har små djävlar som rusar runt i blodådrerna.

Jag vill bara skrika. Vill inte vara fast i min äckliga kropp.

Jag blir så otroligt glad när jag ser att antalet läsare ökar, ni anar inte.
Men snälla, läs HELA bloggen innan ni dömer mig. Finns så mycket som ni inte vet om mig och mitt liv som står i dom tidigare inläggen.

Vet själv när jag hittar en ny blogg som jag gillar, man kan inte bara hoppa in och börja läsa från dom senaste inläggen när bloggen är flera månader gammal.
Man förstår inte en bok om man hoppar in i den mitt i, man måste läsa den från början. Det gäller även bloggar, speciellt dom som skriver om något speciellt. I mitt fall, min sjukdom.

Har läsare som har följt bloggen sen jag skrev mitt första inlägg. Har en känsla av att ni förstår mig så mycket mer än vad jag tror, även fast ni aldrig har träffat mig, men ni läser, min dagbok.
Jag blottar verkligen hela mitt liv här, så på det sättet lär ni känna mig.

Så för att förstå hur mitt liv var och är så måste ni backa tillbaka.
Ni kommer att "lära känna" mig så mycket bättre om ni gör det.

Så jag ber er, läs hela bloggen innan ni påstår att jag bara "låtsas" vara sjuk.

Jag är helt besatt av ådror. Jag älskar när dom syns så tydligt som dom gör på mina armar och händer.
När dom inte syns känner jag mig jättetjock.

Sa till en kompis för några dagar sen att det ser ut som att mina händer och armar tillhör en gammal tant.
" Men det är ju för att du har absolut inget underhudsfett! " fick jag som svar.

Jag skrattade bara och tänkte tack för den kommentaren.

Hur ska jag kunna beskriva för er så att ni förstår att varje morgon jag vaknar så har jag en klump i magen av ångest för att en ny dag innebär mer mat?

Att varje dag jag stiger upp ur sängen är ett framsteg, för jag vill helst av allt bara ligga kvar?

Att varje gång jag handlar mat så blir jag ledsen och arg när jag kommer hem, för att jag hatar att äta och att köpa mat? Att det känns så jäkla onödigt att lägga pengar på mat?

Att jag börjar må dåligt, kallsvettas av bara tanken på mat.

Djävulen i mitt huvud är aldrig nöjd. Tar jag en tugga mat hånskrattar han åt mig.

Men ni kanske har rätt. Jag kanske inte kämpar.

Dagens vill ha.

Har letat som ett tok efter just den här väskan. Vet att den har funnits på Lindex, men den finns varken här, i Umeå eller på deras hemsida.

Så nu frågar jag er, vet ni var det finns någon liknande? Nu när jag har sett väskan så kan jag inte släppa den förrän jag har den på min rygg.

Tack förresten för mailen jag fick inatt. Ni hjälpte mig igenom en jobbig natt.

Jag känner mig jättesvullen och tjock. Det gör mig väldigt grinig.
Jag lyfter upp tröjan framför spegeln för att betrakta magen, och inte ens om jag drar in den allt jag kan ser jag smal ut.
Ser ut som ett biafra-barn.

Min kropp hånskrattar åt mig. Men värst av alla skrattar anorexin.

Mitt bästa köp på länge. Otroligt ljud. Dom är ju fruktansvärt fina också.

Ett litet tips bara.

Jag är verkligen inte normal, tror aldrig jag kommer att bli det heller. Men vem vill vara normal?

Varför är folk rädda för att vara annorlunda?

Jag tycker att det är så otroligt vackert att våga sticka ut, att inte vara som alla andra, att våga vara annorlunda från normen.

Renbäddat i sängen, nyduschad och nytvättad pyjamas, underbart.

Jag och mamma har gjort en deal. När jag blir inlagd så ska hon sluta läsa min blogg.
Skulle bli för plågsamt för henne att läsa. Ångesten kommer att ta över min kropp.
Är för hennes egen skull.

Hoppas att hon håller det bara.

Känner inte för att skriva ett inlägg om mitt liv just nu.

Lägger upp några fina bilder istället. För mig spelar det inte så stor roll vem eller vad som är på bilden, dom kan ändå bli hur vackra som helst.

För snart 7 år sen började en liten djävul dyka upp i mitt huvud. Han började prata med mig om vad som var nyttigt för mig att äta och vad som var onyttigt. Han berömde mig när jag åt det ena, föraktade mig när jag åt det andra.

Min vardag förvandlades snabbt till matematik. Om jag rörde på mig si och så mycket kunde jag bara äta si och så mycket. Annars skulle jag bli tjock, annars skulle jag vara värdelös.

I början kunde jag samtala med djävulen, tala honom tillrätta. Men det dröjde inte länge innan han fick hålla sina monologer i fred, utan mitt motstånd. Jag visste för lite om mat och näring, det enda jag visste var att tjocka tjejer var enligt mig värdelösa.

Jag plockade ihop min egen näringslära, inspirerades av magasin och snappade upp lite här, lite där. GI-index, olika bantningsmetoder, jag svalde allt utan att fundera.
Det var så mycket som jag inte hade brytt mig om innan. Jag hade trott att blodpudding var nyttigt, men det gav massor av viktväktarpoäng. Jag hade alltid gillat att äta pasta, ris, pannkakor, ljust bröd och korv.
Men jag läste i magasinen och förstod att allt det var fel. Vill man gå ner i vikt kan man inte äta vitt mjöl, socker eller potatis - och absolut inte mycket.

Jag körde hårdare styrkepass hemma, långa promenader i högt tempo och flera situps varje kväll.
Samtidigt började jag mäta maten jag stoppade i mig. En deciliter flingor i filen, det fick räcka. En skiva bröd, mörkt förstås.

Jag har aldrig varit stor i maten. Jag har alltid varit underviktigt, har som mest vägt 47 kilo. Men det var så här allt började. Jag började äta på ett nytt sätt. Jag åt med ögonen, inte med magen. Bestämde vad jag borde bli mätt på och åt aldrig mer än så.

Om jag visste hur mitt liv skulle se ut idag, 7 år senare, skulle jag ha gjort något annorlunda? Hade jag kunnat göra något för att stoppa allt? Skulle jag ha dragit mig i kragen och sökt hjälp redan då?

"Cause this is my life, my friend, and this is my time to stand
Cause this is my life, my friend, and I can’t be no one else

I don’t wanna run; I don’t wanna fight
I don’t wanna hide; I just wanna stay free, to be me
I don’t wanna win; I don’t wanna lose
I don’t wanna play; I just wanna remember, oh I’m my name "

Finns det verkligen någon som gillar den?

" hehe tredje kommentaren nu... måste försvara EMMA. E får skriva precis det hon känner och tänker. hur ska någon annars förstå? hur ska störningarna annars blottas i ljuset? Personer som är friska ser att det inte är friskt. De som lätt tar inläggen fel eller vridet eller blir triggade, väljer om de vill läsa eller äta eller vad... Valet gör man själv! Med eller utan störningarnas påverkan. "

Tusen tack.

Besök på avdelning 2 nästa vecka där jag mest troligt blir inlagd. Kan bli avdelning 1 också.

Satsa på att vara hälsosam och lycklig så kommer ni komma mycket längre.

Jag tror att Anna Bergendahl vinner melodifestivalen förövrigt.
Skulle vara trist. Gillar inte henne.

Visste ni att ämnesomsättningen sjunker med 10% om man slutar röka?

Ibland vill jag bara gå fram och krama er och säga förlåt.

" Förlåt för allt jag har gjort mot er, förlåt för att jag har svikit, förlåt för att jag bara är en massa problem, förlåt för att jag sårar och gör er illa "

Och sen säga tack. Tack för att ni finns. Tack för att jag har er.

Älskar er mamma och pappa. Så mycket mer än ni anar.



Längtar till den dagen då jag kan krama om mitt egna barn.

Frukosten idag bestod av en smoothie.

1 dl lättyoughurt naturell
1 dl mjölk
Havregryn
1 dl frysta hallon

Man kan ha i en halv banan också för att få den lite sötare.

En perfekt frukost. Nyttigt och gott!

Det är så här det är.

Det är helt ensamt i det här fängelset. Kroppen är murarna och självkontrollen är cellvakt.
Jag är inte fri att göra det jag mår bra av, inte fri att säga nej, inte fri att äta mig mätt, inte fri att njuta.

Hur tar jag mig ut?

Jag har insett att det är jag själv som har nycklarna, men jag behöver hjälp för att hitta dom - men är det värt det? Kommer jag nångång att hitta ett liv som är värt att leva?

Jag känner att jag bara orkar krafsa lite på muren, det gör ont i naglarna och jag vet för lite om vilken värld som väntar på andra sidan. Innanför murarna är det tryggt, men om jag stannar här kommer jag att svälta ihjäl.

Psykologer, dietister och läkare kan ge mig verktyg att gräva med, men jag är tvungen att sköta grävandet själv.

Det går bara utåt för mig just nu. Det enda som kommer att hjälpa mig över murarna är en inläggning.

Men när kommer jag att våga ta steget att utsätta mig själv för ren tortyr?

Jag dör lite inombords, ge mig kläderna!
Jag blir lite frustrerad när jag ser det här men har ingen aning var dom kommer ifrån.

" Just frukt är tipptopp för energin och en bra räddare ifall blodsockret sjunker. Ät ungefär sex frukter om dagen "

Det där läste jag på någon hemsida om mat och hälsa.

Låter ju helt sjukt. Sex frukter är mycket! Innehåller även mycket kalorier. Speciellt om man också äter vanlig mat.

Har tänkt på en annan sak också. Kaffe, typ latte är ju onyttigt. Men om det är det enda man äter på hela dagen då? Skulle det vara okej då?

Jag har tre stora fobier som jag lider av dagligen. Jag tror alla har med min sjukdom att göra.

Höga ljud.
Är verkligen jättekänslig.

Ljus.
Lampor, sol, stora fönster där det kommer in massa ljus, ljus inredning. Vet inte vad det är som gör att jag mår så dåligt när jag befinner mig där det är ljust, trivs verkligen inte.

Jag bor i en liten etta i en källare med pyttesmå fönster. När jag flyttade in så målade jag väggarna i mörkgrått och köket rött, allt för att få det så mörkt som möjligt. Min inredning går i svart och rött. Har så lite lampor på som möjligt, två små röda lampor i fönstret och en IKEA-lampa som står på golvet. Kommer någon på besök så klagar dom alltid att jag har så mörkt. Tänder dom den starka taklampan så får jag nästan panik.

Älskar när dagen blir till kväll så att det är mörkt överallt.

Speglar.
Tror dom flesta med anorexia har en fobi mot just speglar. Jag undviker speglar så länge som det bara går. Jag gillar inte det jag ser, min spegelbild. Ställer jag mig framför en helkroppsspegel så blir jag så fixerad så att jag kan stå där en väldigt lång tid.

Min spegelfobi har också stor del att göra med att jag såg kvinnan som ville mig illa i den ett antal gånger.
Dom bilderna kommer aldrig att lämna mig.

När kommer jag att bli redo att se mig i spegeln utan att känna en stor rädsla eller utan att bli helt paralyserad av min egna spegelbild?

Tror att många "normala" människor också har problem med speglar. Många drabbas av spegelskräck efter att ha sett för många skräckfilmer där det dyker upp "otrevliga saker".

Det engelska ordet för spegelskräck är Catoptrophobia.

Fick ett mail för någon dag sen där det stog att jag hjälper andra ner i ätstörningsträsket gemom min blogg.
Känner ni så?

Jag kan inte tvinga någon annan att få ätstörningar?! Jag kan inte trigga någon annan, beslutet är ändå ens eget.

Jag tvingar verkligen ingen att gå ner i vikt här, men om ni uppfattar det så ber jag jättemycket om ursäkt, för det är inte meningen med den här bloggen, tvärtom.

Jag skriver inte ofta det lilla jag äter på en dag, för vill inte riskera att det blir triggande för andra. Även när det gäller min vikt.

Och om ni läser det jag skriver noggrant, så kan ju ingen vilja ha det som mig? Är jag verkligen ett ideal?
Hur många av er som läser min blogg ser mig som en förebild?

Jag älskar att skriva.
Tänk att få skriva en bok.

Men just nu så får jag nöja mig med den här lilla dagboken, som jag för övrigt älskar.

Men tänk att gå in i en bokaffär och se sin bok på en av hyllorna, hur underbart skulle inte det vara?
Men skulle vara svårt för en liten obetydelsefull parentes som jag att ge ut en bok, skulle vara en aning lättare om jag hette Victoria Beckham.

Mina lärare har alltid beundrat mig genom åren för min begåvning att skriva och sen dess har jag tyckt att det bor en liten författare i mig och drömmen om att få ge ut en bok har funnits väldigt länge.

Det känns väldigt långt bort, men man kan ju alltid drömma.

Jag känner mig verkligen som en svikare. Jag sviker dom få vänner jag har kvar, jag sviker och sårar min familj som gör allt för mig men vad ger jag tillbaka? Ingenting.

Jag vill inte träffa nya människor, det är bland det värsta jag vet. Jag lovar att jag ska träffa dom men sen drar jag mig ur i sista sekund för att jag inte orkar och för att jag inte vågar. Vill inte låtsas vara glad och lycklig när jag helst av allt vill ligga hemma själv under täcket. Jag orkar inte med skådespeleriet.

Ja, jag är folkskygg. Det har blivit mycket värre dom senaste åren. Det värsta är när mina vänner vill att jag ska träffa deras vänner och familj, dom jag inte känner. Jag vill så gärna göra det för deras skull, men jag kan inte. Vill inte utsätta mig för det.

Tycker till och med att det är jobbigt att umgås med min släkt, på kalas, julafton med mera. Är så rädd vad dom ska tycka om mig. Känner mig väldigt obekväm, även fast jag älskar dom.

Tror egentligen inte att ni förstår hur jobbigt jag tycker att just det här är, att träffa en ny människa. Om ni fick leva mitt liv för en dag skulle ni bli helt förskräckta. Ni skulle ha svårt att förstå att jag ens klarar att gå ut genom dörren.

Jag menar, rädd för min egen släkt? Hur normalt?

Ni andra som läser som också är sjuk, känner ni igen det här?

Okej, nu får det vara nog.

Ifall ni vill gå ner i vikt, ät mindre än vad du gör av med!
Ska det vara så svårt?
Skit i vad ni äter, bara ni får i er mindre kalorier än vad ni gör av med.

Ingen hemlighet direkt. Så sätt igång och verkställ den nu ni som vill!

Förlåt om jag verkar lite arg, blir bara lite less.

Jag får ångest när jag handlar mat.

Det känns så onödigt att lägga pengar på mat.
Det känns som att jag slösar pengar helt i onödan.
Varför lägga ut pengar på min största rädsla?

Jag har bestämt mig att nu i helgen ska jag öppna min Polly-påse som har legat hemma flera månader.
Polly som i det där godiset som man inte kan sluta äta av. Choklad och skum.

Kommer att ha ändrat mig innan helgen men bara att jag sitter här och tänker på det är ett litet framsteg.

Intressant för er att veta? Nej inte direkt.

Om man inte älskar sig själv så kan man inte älska någon annan.

Jag tror att det är sant.

Vad tror ni?

 

Jag gav anorexin en riktigt hård smäll får några dagar sen. Jag åt en skiva vitt bröd.
Men sitter och har jättestor ångest för det nu.

Hur kan man ha så stor ångest för något man åt för flera dagar sen?

 

Jag är inget offer.

Jag har nästan allt man kan begära, underbara vänner, en familj som älskar mig, en bostad, jag har pengar så jag iallafall klarar mig till skillnad från många andra.

Jag är inne på fel spår där jag inte ser någon glädje över något, jag är fast i ett helvete, men var kommer offerbiten in i det hela?

" Se inte dig själv som ett offer..."
Jag är less på att få höra det om och om igen.

Sitter och dricker varm choklad. Det är jäkligt gott alltså.
Jag gör den jättestark. Två msk kakao i två dl mjölk. Man ska nästan bli lite törstig efter, så stark ska den vara. Man ska egentligen ha socker i men jag skippar det.

Det är det bästa med vintern. Sitta i soffan nyduschad med täcket och en kopp varm choklad i handen. Gärna göra en eld i öppna spisen också. Finns inte mycket som slår det.

Väntar på att den bästa Wallander-filmen ska börja, Mastermind. Har alltid gillat svenska deckare. Blev överlycklig när det blev klart att det skulle spelas in nya Wallander och Beck-filmer, men är inte många som håller med mig.

Vad tycker ni? Gillar ni svenska deckare? Och vilken är bäst?

 

Tycker ni verkligen att jag glamouriserar anorexi?

Jag spenderar nästan varje dag på sjukhus. Jag sitter hemma ensam och stirrar in i väggen. Har jättelätt för att svimma. Jag får andra människor att lämna mig. Jag är ledsen varje dag. Jag orkar inte bry mig om något annat än mig själv och min sjukdom, den måste må bra. Jag föraktar mig själv så himla mycket. Jag äcklas av mig själv hela tiden.
Jag äter inte och jag är rädd varje dag för att jag ska dö av den här skiten.

Om jag hade varit lycklig så hade jag glamouriserat anorexi. Men jag är inte lycklig, jag mår inte bra. Inte nånstans.
Så jag förstår verkligen inte hur ni kan tro det?
Vad är det jag skriver som gör att ni tror det?
Verkar jag må bra och vara lycklig som lever så här?

Isåfall så har ni missförstått mig helt.

Är många som önskar att få se bilder på mig. Tänker inte visa hela kroppen av många anledningar. Tycker inte om att se på dom här bilderna, blir äcklad. Ni kan ju gissa om jag blir det för att jag tycker att jag ser smal eller tjock ut. Mår verkligen jättedåligt av att se på dom!
 
Har visat dom här bilderna tidigare, men visar dom igen en sista gång, eftersom att det är så många som frågar efter det. Var några månader sen dom här bilderna togs. Väger mindre nu.

Bland vi anorektiker är det regel snarare än undantag att tänka om jag går upp det minsta lilla i vikt, kommer vikten bara att fortsätta att gå upp och upp i all evighet.
Tror hos de allra flesta med anorexi, men jag talar för mig här, finns en oerhört stark övertygelse om att jag " blir vad jag äter " och det gäller framför allt fett. Äter jag fett blir jag fet. Varje ingrediens måste därför vara urskiljbar på tallriken, det måste vara " rent ". I praktiken innebär det att det ofta blir torrt, för när det är torrt känns det nyttigare. Efter att jag har minskat eller uteslutit fett i alla dess former i till exempel såser, dressing, mjölkprodukter, stekt mat, fet fisk, panering, kött, matfett på och i bröd, återstår det i allmänhet bara spannmål som ger mycket fibrer. Jag väljer alltid nyckelhålsmärkta produkter när jag handlar, såsom grovt bröd, dom få gångerna jag köper pasta så blir det fullkorn, grönsaker och gröna äpplen, fisk och i bästa fall mjölk.
De gröna äpplena blir förresten väldigt viktiga när jag äter så pass lite som jag gör, så viktiga att jag kan gå flera kilometer genom stan för att få tag i just dom gröna äpplena. Har läst vad just det beror på och det är att om man utesluter fett ur maten trubbas smaklökarna mycket snart av. Det medför att kombinationen av syrligt och sött som finns i just gröna äpplen, är den smak man bäst kan känna, samtidigt som det också för oss med anorexia är tillåtet och nyttigt. Ett annat sätt till att gröna äpplen är viktiga för anorektiker är att de stimulerar salivutsöndringen som kan avta när man äter på detta sätt.

Ska berätta senare hur en dag på affären kan se ut för mig.

" Varför är det då värt för dig att fortsätta vara anorektiker när du inte ens har något liv? När du inte ens kan vara ute bland folk och visa att du är jävligt smal, på grund av din isolering? Vad ger det att fortsätta vara ett benrangel när ingen får se hur mycket du lider? Ingen skulle bry sig om du vägde över 40 kg, bara du själv, för dig är det hela världen. Du lider helt i onödan. "

Bli aldrig som mig.

För åtta år sen trodde jag aldrig att jag skulle skriva det här (ni som känner mig vet varför).

Jag gillar alkohol.

Den får mig att känna mig levande. Den gör mig hel. Den får mig att glömma. Den får mig att kunna somna.
Den hjälper mig att stå ut med mig själv.

När jag dricker så brukar jag röra mig mer, hoppar och flänger runt, vilket gör att jag förbränner.
Eftersom att jag är så liten och smal så räcker det med nått enstaka glas för att jag ska bli riktigt onykter, och det går väldigt fort.

Jag går alltid ner i vikt dagen efter att jag har festat eftersom att alkohol är vätskedrivande.
Brukar heller inte äta något dagen efter, mycket på grund av att jag vet att alkohol innehåller kalorier.

När man har anorexia handlar allt om kontroll, dricker jag så tappar jag den - and I love it.

Vill verkligen inte propagera för alkohol med det här inlägget, men är så här jag känner.

Dagarna kretsar bara runt mat. Innan jag går och lägger mig skriker hungern i magen. Jag planerar vad jag ska äta nästa dag för att inte få i mig för mycket. Sen planerar jag vad jag ska göra för att bli av med det jag ätit.

Jag får ju inte träna. Men jag kan ju alltid gå och spänna musklerna när ingen ser. Smygträna.
Är rädd för att bli ensam. Den är min vän. Den gör mig lugn.
Utan anorexian, vem är jag då? Det skulle vara som att ta favoritnallen från ett barn. Ta inte min nalle från mig. Ta inte min trygghet.

Rädd för ångesten. Den är vidrig. Är rädd för att bli lämnad, att bli ensam, att utan skyddsnät sväva omkring som i rymden. Rädd att inte duga, att inte räcka till.
Läkaren säger att det inte gör något att jag har ångest. Då ska jag lägga mig ner och känna den. Till och med förstärka den. Jag utmanar den då vänligt med öppen famn.
Hur jävla lätt är det då?!
Jag kan inte andas när jag får ångest, tror hon då att det är så lätt att motivera sig till att framkalla skiten?
Det kryper i hela kroppen. Jag vill inte vara i min äckliga kropp.

Jag har pratat med mina vänner, min familj, men ingen förstår. Ingen fattar någonting. Ändå får jag så dåligt samvete över att jag inte orkar finnas för min familj och vänner. Men jag orkar inte.

Det känns som att jag står utanför mig själv.
Jag styr inte över mitt beetende och mina känslor. Vet att jag måste äta men gör det inte.
Kan inte styra tankarna. Jag är så rädd för mina inre starka krafter.

Jag lever verkligen ett dubbelliv.

Jag har blivit en expert på att ljuga, på att manipulera min omgivning. Man blir rätt så duktig på det när jag har gjort det snart i sju år.

Jag skulle äga som skådespelerska.

Man lever livet framlänges, men förstår det baklänges.

När jag ser tillbaka på den här tiden, alla dom här sju åren som fortfarande inte har nått ett slut, kan jag se en början på något. Jag kan se små händelser, som verkade obetydliga när dom inträffade men som tillsammans med min cocktail av egenskaper påverkade mig mer än jag trodde. Jag har mitt behov av bekräftelse, min vilja att räcka till, mina stora svårigheter med mat, min anorexia. När flyttar det in i en miljö där det allt mer handlar om att, till varje pris, bli frisk?

Sitter här och vet varken ut eller in. Informationen jag fick från läkaren idag om vad som gäller vid en inläggning var fruktansvärt jobbig. En inläggning kommer att ta död på mig. Men utan inläggning kommer inte mitt liv att bli långvarigt heller.

Är helt tom, vet ingenting. Men jag kommer inte att klara av en inläggning, jag gör verkligen inte det.
Bara ångesten jag fick av att höra henne säga sex mål mat om dagen, ingen motion och viktuppgång.
Kan inte med ord beskriva hur jobbigt det var och hur stor ångest jag fick av att bara sitta och höra all information!

Dom här sju åren har jag gillat hur min kropp lider. Jag har gillat att se hur den mår dåligt. Jag har gillat smärtan, för den tar bort smärtan på insidan.
Vem kommer att ta bort smärtan jag känner på insidan om jag blir inlagd?!
Tror behandlarna att det hjälper mig när dom säger att " jag vet att det är svårt, men det kommer att gå över " när jag just då har sån extremt jobbig ångest att jag bara vill försvinna?
All respekt till mina behandlare, dom gör ett bra jobb men dom har verkligen ingen aning om vilket helvete som pågår i mitt huvud dygnet runt. Det hjälper inte att dom säger att det kommer att gå om, du kommer inte att må så här för alltid, äter du så försvinner hon i huvudet, tankarna och ångesten. Men hur hjälper det mig just då? När ångesten äter upp mig inifrån. Är ju nu jag mår skit. Vill inte veta hur jag kommer att må om något år, det bryr jag mig inte om då, jag vill ha hjälp nu!

Känner att jag behöver avreagera mig på något just nu.

Jag klarar inte det här.

Anorexian lever också av föda, den äter mig!

Hur underbart är det inte att ha sovsällskap? Åh vad jag älskar det.
Varför kan man inte få ha det varje natt?

Ha någon som håller om mig när hon tar över min kropp. Ha någon som lugnar mig när ångesten gör så att jag skakar i hela kroppen. Ha någon som är vaken med mig hela natten när jag inte kan sova. Känna hans varma kropp mot min kalla. Att få känna att man inte är ensam, känna att man har någon som älskar en.

Ni är lyckliga ni där ute som bor med den ni älskar.

Idag ska jag träffa min psykolog och min läkare för att få information om inläggningen. Är lite rädd för vad jag kommer att få höra. Vad innedär en inläggning? Är det som ett fängelse?

För första gången på länge är jag nervös över ett möte. Mycket, mycket nervös.

Nu är jag less. På all snö! Man kan ju inte ens gå ut genom dörren.
Blåser och stormar så att man får näsblod när man går till affären, inte okej!
Känns ju lite som filmen Barnen från Frostmofjället, fattas bara geten.
Det enda positiva med all snö är väl att det förhoppningsvis inte blir mycket regn i sommar, alltid nått, men det har man ju ingen glädje av just nu.
Man kan ju alltid skylla på att man bor i norrland, men dom verka ju ha det tufft i Stockholm också.

Vad tycker ni? Snö, hiss eller diss?

Att ha kontroll är ett sätt att försöka undvika min ångest - men ångesten kommer ändå trots att jag anser mig själv ha kontroll. Till skillnad från rädslan, som kommer innan jag ska äta eller innan jag ska göra något ovant, kommer skräcken för att gå upp i vikt - vilket leder till ångest - ofta när jag har avslutat måltiden eller när jag har gjort eller ätit något som jag inte brukar göra eller äta. Liksom rädslan kan ångesten vara förlamande.

Ett vanligt och förhållandevis tryggt sätt att kontrollera min ångest brukar vara att bara äta det jag har bestämt i förväg. Jag bestämmer att en viss mängd mat är lagom, även om det bara handlar om en tugga. När jag väl sitter där med min tallrik växer skräcken för att gå upp i vikt. Resultatet blir oftast att jag antingen sitter där med en tallrik till hälften fylld med lättfil och fiberrika flingor och äter med tesked i två timmar för att dra ut på det så länge som möjligt. Eller så har jag så stor ångest att jag vill få det överstökat snabbt och äter fort, vilket leder till att magen sväller upp. Detta skapar alltid mer ångest och därmed tankar på att nu blev det för mycket.

Ångesten kan också infinna sig om saker och ting inte går enligt planerna och därför känns det viktigt att ha kontroll så att livet blir förutsägbart. Ingenting får ske spontant eller impulsivt, för då känns det som att jag inte längre har kontroll. Bland annat betyder det att jag inte kan äta ett nytt livsmedel, utan det är bäst att hålla mig till mina säkra kort. Nya livsmedel skapar en osäkerhetskänsla, jag har anammat en ångestundvikande strategi som går ut på att jag aldrig ens tänker tanken att något kan förändras. Allt blir därmed förutbestämt och jag upplever därigenom en trygghet.

Har fått höra flera gånger att när det gäller mat, finns det inte något som heter kontroll. Jag blir oerhört skeptisk och tolkar påståendet som att om jag nu ska släppa spärren och inte ha någon kontroll, kommer vikten bara att gå upp i all evighet.
Jag sorterar bort all information som kan tänkas störa det anorektiska kontrollsystemet. Jag hör bara det jag vill höra. Kontrollen har blivit en stor del av mitt livsmönster.

Sitter och är irriterad på mig själv för att jag börjar skriva så meningslösa inlägg.

Skriver inte alls som förut men har mycket mer att berätta för er, så det kommer. Men tycker att det är viktigt för mig att skriva om något annat också, inte bara om livet med anorexian. Men det kommer dagar då jag inte har någon ork eller lust att skriva om mitt liv, många dagar orkar jag inte ens ta mig upp ur sängen på gund av ångest eller att jag är så ledsen, och då hamnar bloggen åt sidan. Men jag försöker att uppdatera varje dag iallfall, även om det kanske inte är så intressanta inlägg varje gång.

Men som sagt, jag ska bättra mig. Finns kvar väldigt mycket om mitt liv, hur det var och hur det är, som jag inte har berättat för er än. Den här berättelsen kommer aldrig att ta slut.

Yes, jag klarade det! Tack till Micke som följde mig och till sköterskan som var helt underbar. Dom satt och pratade med varandra om utbudet av uteställen här i Skellefteå och jag låg bara och lyssnade, tänkte inte på vad som pågick samtidigt.

Det gick så fort och så bra. Kan inte förstå hur stor skillnad det var på den här gången och förra, som dag och natt. Så nu är det över, iallafall för den här gången!

Sitter och äter frukost bestående av limpa och mjölk. Är ett måste att äta en ordentlig frukost idag för det är nämligen dags för blodprov igen. Kan inte skjuta upp det längre nu. Efter det som hände sist så sitter jag och är väldigt nervös, men idag ska det gå bra. Armen är fortfarande blå, men jag hoppas att dom hittar något att sticka i så att det är över för den här gången. Det finns säkert några där ute som läser det här och tänker att det bara är ett blodprov, skärp dig! Men alla har vi fobier, alla är vi rädda för något, och blodprov är en av mina fobier, eftersom alla gånger jag har tagit har gått så fruktansvärt dåligt. Är så otroligt känslig mot just blodprov, att jag svimmar är nästan en garanti.

Så jag erkänner att jag är väldigt rädd för bara ett blodprov. För er som tycker det är löjligt att känna så här har säkert aldrig haft något problem när ni har tagit blodprov, det har säkert varit över på någon minut, men för mig är det inte så. Ni som har läst mitt förra inlägg om blodprov vet hur jag har det. Det är inte något jag bara går och gör och sen är det över, är så mycket mer än så.
Men idag har jag ätit en för mig ordentlig frukost och ska även ha med mig en kompis, så jag hoppas verkligen att det går vägen, vet inte om jag klarar av en tredje gång.