Rädslan att äta

Ni följer med mig va?

Hur gör man om man vill flytta hela bloggen? Någon som vet?

Den finns alltid där. Följer mig var jag än går. Kommer när jag minst anar det. Plötsligt slår den till, och stannar kvar. Den får mig att gråta, får mig att känna smärta, får mig att vilja fly. Den begränsar mig. Den kommer helt utan syfte, orsak och mening. Smyger sig på, släpper inte taget, tar min energi.

Förstör mitt liv.

Ångesten, vad är det du vill?

Så det blir en nu till frukost.

* Klä mig, dra till ett möte eller vad man ska kalla det klockan 09.00

* Äta någon lunch på stan ( mest troligt en Subwaymacka )

* Sätta mig på en buss till Skellefteå för att umgås med mina tre bästa, äta middag och se idol.

Känns inge bra det här. Ikväll ska jag träffa en kille som jag har pratat med i ungefär en vecka. Vi ska träffas i stan, kanske fika, hyra film och sen dra till mig. Har en massa fjärilar i magen, nej inte fjärilar, är något som är så mycket större som far runt. Jag är inte van, vet inte om jag ska kalla det en date, men jag menar, var länge sedan jag gjorde något sånt här. Vanligtvis har killarna jag umgåtts med kommit söderut ifrån och sen sovit hos mig, tycker inte att det är lika jävligt av någon konstig anledning. Det här är annorlunda, det krävs liksom planering. Det som är bra med det här är väl att jag kan skicka hem honom om det inte klickar.

Sju timmar kvar. Måste fördriva tiden på något sätt, kan inte bara sitta ner, då funderar jag för mycket. Plocka undan lite, kanske se ett avsnitt av någon serie, äta middag, duscha, dra en borste genom håret och hitta passande kläder, inte för snyggt och inte för fult, det är vad jag ska hinna med. Sen pallra sig till stan på darrande ben.

Förstår inte varför jag utsätter mig för det här, men jag måste ju nästan, speciellt när jag har hamnat i en ny stad där jag måste försöka lära känna nya människor. Kan inte bara klamra mig fast vid mina tre bästa vänner i Skellefteå, och aldrig träffa någon ny. Han vill ju verkligen träffa mig. För något år sedan skulle jag aldrig någonsin göra det här, men nu vågar jag iallafall ta steget.

Ska försöka ta död på dom stora sakerna i min mage med en dusch, en kopp te och ett avsnitt av min favoritserie.

Vad är mest mättande? Ska på någon kurs som räcker två timmar tidigt på morgonen, ett rum fullt med tysta människor, förutom han som pratar då, så magen får inte låta, tycker det är sjukt pinsamt av många anledningar. Har hänt många gånger att jag har fått blickar när min mage har låtit, blickar som för mig känns dömande och förnedrande. När magen låter på en som är normalviktig kanske man skrattar, frågar om den är hungrig eller så bryr man sig inte alls, men om magen låter på en underviktig så får man dom där blickarna. Kanske bara är något jag inbillar mig. Obekvämt är det iallafall.

Nej imorgon får inte magen låta. Jättestort problem tänker ni, men för mig är det det.

Läser runt på lite bloggar. Någon hade skrivit att man kan bli påverkad av att det är fullmåne. Vad menas? Någon som kan hjälpa mig att förstå?

Jag vet att mina vänner och min familj bara brydde sig, men kommentarer som "det är hans förlust", "du är för bra för honom", "sånt här händer, det är bara att bita ihop och försöka gå vidare", eller den bästa "det är bara att glömma honom", hjälpte inte.

Jag ville inte glömma. Han var det finaste som hänt mig och jag ville inte spela stark.

Jag tycker inte att man ska glömma. Man ska spara det fina i en liten ask längst in i djupet av hjärtegropen och när man mår dåligt, riktigt dåligt, så ska man få ta fram det igen och minnas. Allt som var bra. För då mår man kanske lite bättre. Dom säger till mig att komma över - glömma - just för att de är mina vänner. Dom vill att jag ska må bra. Men det tar ett tag innan man är stark nog att lägga det bra i en liten ask.

Samhället har en sådan förvriden syn på hur dess medborgare ska vara. Precis som i Japan så ska man hålla tyst om man mår dåligt, man ska le, buga, nicka även fast det känns som om man slits sönder inombords av ångest och smärta. Ibland önskar jag att jag kunde "spela" gladare då jag egentligen mår motsatsen, det skulle underlätta. Men det ska verkligen inte behöva vara så.

Man måste få må dåligt. Det är enda sättet att kunna må bra senare. Utan att först sörja kan man inte gå vidare. Man får ligga sömnlös och gråta, det hör till.

Min läkare i Skellefteå skickar en remiss till sjukhuset i Umeå. Vägning och ska börja på matstöd igen.

Blir att äta och väga mig på ett helt nytt ställe. Äta med helt nya tjejer och träffa helt nya behandlare. Kommer min nya psykolog vara lika underbar som min gamla? Eller så hemsk som min första? Kommer tjejerna jag ska äta med vara lika gulliga som dom jag lärde känna i Skellefteå? Jag kommer att bli uttittad av dom nya tjejerna, jag vet det. Vet själv hur man var när en ny tjej kom in i gruppen, man tittade och inspekterade henne, fel men kunde inte hjälpa det. Vad kommer dom att tycka om mig? Kommer allt att bli en tävling mellan oss eller kommer vi att stötta varandra? Gillade den lilla "familjen" i Skellefteå, och nu ska jag byta, och nu är det jag som är helt ny.

Alla kanske är jättefina. Jag kanske till och med hittar en ny vän. En vän som vet precis vad jag går igenom.

Hur ska jag ens hitta på det enorma sjukhuset?

Jag gör den inte enligt måtten på kakaopaketet, jag gör den mycket starkare.

2 msk kakao ( 2 tsk enligt paketet )

Ska egentligen vara socker i också men det skippar jag.

Hur gör man för att stå ut med den? Jag tycket det är riktigt obehagligt att ta på min mage, jag låter aldrig någon annan göra det heller, förutom på läkarkontroller då det är ett måste. Hur tror ni att det kändes när jag hade den jättestora cystan på äggstocken, när magen såg väldigt gravid ut? Jag motionerade mer, åt mindre, gjorde situps, försökte trycka in den med en kudde men den blev inte mindre, bara större. Kan inte beskriva ångesten och paniken jag hade då, tills jag fick veta vad det egentligen var som gjorde min mage så stor.

Tillbaka till det jag skrev om mättnad. Det jag brukar göra när jag känner ångesten efter jag har ätit är att starta en av mina dvd-boxar, lägga mig och lyssna på musik, fara till en kompis, vila/sova en stund, sitta och skaka på benen brukar funka också, så att man slipper att känna av det och tänka på det.

En läsare länkade den här låten till mig. Tårarna bara rann.

Du anar inte hur mycket det här betydde för mig.

Det ska vara lätt och gå snabbt att laga. Det får inte heller vara så "farligt" för då lagar jag det inte.

( Skrivet för några år sedan )

Usch, tänkte just på vad jag och min syster brukade äta när vi var mindre. Hårdmackor (tror det var Husmans) ost på och sen in i micron, så den blev lite mjuk, sen på med ketchup och någon krydda, kan det ha varit oregano?

Men om man tänker efter så låter det riktigt.

Men nu är han raderad. Isbjörnen jag fick av honom slängde jag och alla smsen är borttagna. Ringen jag fick har jag fortfarande på mig, jag gillar den och den påminner mig om hur mycket han hjälpte mig. Med han kunde jag visa känslor, har haft stora problem med det, innan jag träffade honom kunde jag knappt ge någon annan en kram utan att känna obehag. Han kommer aldrig att raderas helt från mitt minne, min största kärlek.

När jag mådde som sämst så blev jag så otroligt glad när min psykolog eller läkare sa " du har gått ner i vikt ".

Dom sex orden betydde så mycket mer än " jag älskar dig ".

Så kallt och vad det blåser! Man måste ju trampa i nedförsbacke för att ta sig framåt.

Jag vill känna doften av nyklippt gräs, känna solens värmande strålar. Sitta vid vattnet och äta på en Twister.

Jag vill sitta ute på altanen med mina vänner till sent på kvällen utan att behöva frysa. Jag vill sitta på en filt på gräsmattan och äta glass och jordgubbar. Jag vill bära söta sommarklänningar och snygga jeansshorts.

Jag vill springa på stranden utan strumpor och skor. Jag vill ha brunbrända ben till vit kjol. Jag vill sitta vid älven med mina vänner och äta en Subwaymacka. Jag vill ligga ute och sola på landet och lyssna på musik med min familj.

Jag vill ta cykeln till stranden och doppa mig. Jag vill ha sol och 25 plusgrader.

Jag har inte varit på Klockarberget på länge nu. Ska dit den 18e för samtal och för att kolla vikten.

En anledning till varför jag mår bättre nu är för att jag kan kontrollera min vikt, vad jag äter och när jag äter.

Jag mår bra av att få röra mig och för att jag kan välja vad jag ska äta.

Jag har gått ner en del sen jag blev utskriven och slutade på matstödet men det är under kontroll.

Jag vet vad ni tänker, att det är ätstörningen som styr det hela men är det så, så skitsamma. Jag mår bättre nu än vad jag har gjort på mycket länge.

Dricker cola och ser One Tree Hill (chockerande?) i mitt nya place. Mysfaktor hög.

Detta är vad jag vill ha den 19e november när jag fyller 24 år. Ett par Dr Martens.

Dom kostar kring 1400, lite mycket att bara slänga upp så där, så ett litet bidrag på min födelsedag skulle sitta finfint. Vet att mamma läser så här har du ett tips!

Jag menar, hur snygga är dom inte?

Imorgon flyttar jag, YAAY!

Är pirrigt just nu, kan inte fatta att jag är Umebo från och med imorgon!

Kommer att ha fullt upp hela dagen men skriver så fort jag får lite tid över.

Jag hatar hur jag betedde mig mot mina vänner och min dåvarande pojkvän när jag åt som minst.

Jag blev så otroligt grinig och lättirriterad, jag visste knappt vad jag sa. Jag var som i en dimma, och allting bara snurrade. Jag var som ett monster. Helt sjukt. Jag blev en annan människa och jag visste om det. Jag blev arg för minsta lilla skitsak, men ändå gjorde jag det till världens största problem.

Jag hatar att jag var så elak mot dom som betyder allt för mig. Jag bara skrek och ville vara ifred.