14.04
Nu har jag skrivit klart mitt CV. Hatar det. Låter inte alls trovärdigt det jag skrev. Jag är inte alls framåt, jag trivs inte att jobba i grupp, vill jobba självständigt. Och jag kan verkligen inte arbeta under stress, då funkar jag inte alls. Men hade jag skrivit hur jag egentligen är hade jag nog haft svårt att få komma på någon intervju. Fram med pokerfacet helt enkelt.
Skrev inte att jag har varit sjukskriven sen jag gick ut skolan, det får dom slängt i ansiktet vid ett personligt besök istället. Känns som att om jag hade skrivit det på mitt CV så hade dom lagt det längst ner i högen direkt och aldrig kollat på det igen.
21.45
Jag är väldigt mån om hur andra människor mår. Jag mår jättedåligt när jag ser någon annan som inte mår bra.
Jag tror att det till stor del beror på att jag mått så dåligt själv. Jag vill inte att någon annan ska behöva känna samma sak som jag så många gånger känt, smärta.
Det betyder så mycket för mig när jag får en annan människa att le, eller ännu bättre, när dom skrattar riktigt ordentligt åt något jag säger eller gör. Det hjälper mig att hjälpa andra. Samtidigt så tror jag ibland att jag kan rädda världen, jag vill verkligen hjälpa alla vilket oftast bara leder till att jag känner mig totalt misslyckad för det är helt omöjligt för mig att rädda en hel värld.
Som ni vet så är den här bloggen ett försök till att hjälpa andra människor som mår psykiskt dåligt. Mest dom som lider av ätstörningar. Jag hoppas verkligen att jag, genom att dela med mig av mina egna problem, kan få andra människor som mår dåligt att inte ge upp. Det kan bli bättre, hur jävligt och hopplöst det än känns. Jag är långt ifrån frisk, vet inte om jag någonsin kommer att bli det, men jag mår bättre nu än vad jag gjorde för något år sedan, och det är värt extremt mycket.
När jag var som sjukast försökte folk trösta mig genom att säga " du är inte ensam om att känna och må så här, det kommer att bli bättre ". Som om det skulle hjälpa mig att veta att den fanns andra som mådde lika dåligt. Det gjorde ju allt bara värre, jag önskar ingen annan de helvete jag gått/går igenom. Men jag delar med mig av min historia som ett bevis på att det kan bli bättre.
01.33
Kan inte sova. Ligger och funderar på hur många av mina läsare som känner mig. Är du min vän? Min ovän? En barndomskompis? Hur många av er vet vem tjejen bakom Rädslan att äta är? Hur många av er har träffat mig? Hur många av er har pratat med mig? Hur många är det som inte har någon aning om vem jag är?
Min nattfundering.
18.06
lookbook.nu
Inspiration. Vill ha allt. Dom här kläderna får mig att gilla att det är höst.
11.35
Fick en fråga för någon dag sedan. Hur stoppar man någon från att få anorexi?
Mitt svar är att det är i princip omöjligt att försöka få en nybliven anorektiker till att sluta svälta. För då är allt så underbart och man tänker att man ska sluta svälta bara man går ner dom där extra kilona och trots allas oroliga blickar och kommentarer så skiter man fullständigt i dom. Sen är man fast.
Personen i fråga måste helt enkelt vilja det själv. Ja, man kan tvinga någon att gå upp i vikt och man kan sondmata, men man kan aldrig få personen till att sluta svälta om den inte gör det frivilligt.
Sanningen är att många ändå inte lyckas med att gå ner i vikt så att det blir farligt. Det är många som går ner några kilon och som får uppleva den hemska ångesten som medföljer, men det är inte många som går ner till ett BMI på 13-15.
Man kan inte få någon att sluta svälta genom att säga det till henne/honom över internet. Det är inte min uppgift att hjälpa pro-anas där ute, även fast jag så gärna skulle vilja det, och det är inte heller eran. Det är vänner, familj, pojkvänner och omgivning som ska reagera och göra något. För dom är dom enda anorektikern kommer att lyssna på. Dom som står henne/honom nära.
22.40
I`m vulnerable, I`m vulnerable
I am not a robot
You`re loveable, so loveable
But your `re just troubled
Guess what? I`m not a robot, a robot
Guess what? I`m not a robot, a robot
Sen jag hörde den för första gången på Lindex reklam så blev jag fast. Har hört på den varje dag tror jag.
Blir aldrig trött på den. Den gör mig glad.
13.06
Skulle vi inte alla vilja glömma? Tänk om det fanns ett piller som raderade jobbiga minnen. Det skulle kanske bota ätstörningar, och få en att glömma alla tragiska händelser som har drabbat en.
Men samtidigt, det som har hänt har hänt och det har format oss till den vi är idag.
Vem skulle man vara om man glömmer bort allt man upplevt?
21.42
Jag vill gå i skolan och bära skoluniform. Varför kan inte det införas i Sverige?
Enligt mig är det stilrent och grymt snyggt. Lägger man till ett par strumpbyxor och kanske en kofta så blir det ungefär det jag brukar bära på dagarna. Är bara skolböckerna som fattas.
10.00
" Lycklig är den som inte sörjer över vad han saknar, men som gläds åt vad han har "
Jag är glad över att ha en underbar familj.
Jag är glad över att jag har mina fina vänner.
Jag är glad över att om en vecka börjar ett nytt liv för mig i Umeå.
Jag är glad över att jag hade sån tur att jag har en otroligt fin lägenhet som väntar på mig.
Jag är glad över att idag ska vi börja städa ur min "sjuka" lägenhet, och att jag snart aldrig behöver öppna den där dörren igen.
Jag är glad över att det finns människor där ute som kämpar även när allt verkar hopplöst.
Jag är glad över att jag har förmågan att sakna.
Jag är glad över att jag har överlevt alla år i mörker.
Jag är glad över att jag har den här bloggen. Den hjälper mig och jag vet att den har hjälpt några unga tjejer att inte välja den här vägen.
Det är så mycket lättare att se positiva saker när man skriver ner dom. Pröva det så får ni se.
11.29
Jag slits åt två olika håll just nu, åt det gamla, säkra som gör mig gott, som gör att jag mår bra. Och det nya som innebär ännu mer svält, ångest och problem. Men ändå så dras jag till det nya, så mycket. Kan inte låta bli. Orkar inte stå emot. Hur ska jag göra?
( Skrivet av mig 2003 )
12.21
Älskar den här låten. Den beskriver verkligen min värld, på pricken.
10.47
Älskar att hitta nya serier när man har sett O.C, One Tree Hill och Gossip Girl tusen gånger. Gjorde det igår. Hellcats. Har bara sett ett avsnitt än så länge och det verkar vara väldigt Emmigt. Skola, cheerleading och problem. Tror den här serien kan bli något. Ett tips.
Om ni vet om någon bra serie, i O.C-stil, så får ni jättegärna berätta.
22.28
Blair trycker i sig en hel paj och ser sig sen i spegeln. Blev så äcklad.
Hon har ätstörningar, iallafall i första säsongen. Ingen av mina kompisar la märke till det eftersom det bara handlar väldigt flyktigt om det, men jag gjorde det...
18.40
Jag har alltid varit underviktig, men när jag började gymnasiet så blev allt så mycket värre, gick ner mer och mer och var till slut tvingad att få hjälp. Jag vet inte riktigt hur allt började för mig, vad som gick fel, men så är det väl kanske med alla anorektiker, visste vi orsaken hade det kanske varit lättare att bota, vilket det inte är!
Man blir grundlurad hela tiden, det är anorexin som styr och ställer, inte tvärtom. Man är inte perfekt som anorektiker, man är totalt misslyckad, för det enda man tror att man kan kontrollera är till slut sitt ätande och inte ens det kan vi sköta ordentligt. Det är en destruktiv sjukdom som alla andra missbruk där man tar till svält lika mycket som en alkoholist tar till flaskan för att klara sin vardag.
20.24
MEN jag var aldrig ensam. Hur jobbigt det än var, all ångest och all mat, så hade jag alltid människor runt om mig som brydde sig, dygnet runt. Var det något så visste jag att jag hade hjälp bara några meter bort. Det var en sån trygghet. Det fanns en till tjej på avdelningen som också var där för sina ätstörningar som jag kunde prata med, och som jag visste förstod mig fullt ut.
Jag ville verkligen hem, men det var det här som skrämde mig, att komma hem och känna mig ensam. På avdelningen fanns det alltid någon som pushade mig.
Att behöva vara ensam genom det här skrämmer skiten ur mig rent ut sagt.
10.39
Han är den största anledningen till varför jag sitter och har ett Lost-maraton just nu.
14.12
När man känner att man inte vill svälta varje gång man får en motgång? Hur vet man?
Ibland tror jag att man inte kan bli helt frisk. Snarare att man med tiden lär sig anpassa sin sjukdom till sin vardag, att den blir mer kontrollbar. Man börjar prioritera livet.
Anledningen till varför jag tror så här är för att tankarna och minnena alltid kommer finnas kvar och därför kan det finnas en chans att falla tillbaka. Tror inte att ätstörningen lämnar en helt och hållet.
Hoppas jag har fel.
23.55
(Dom här två bilderna har jag haft som bakgrundsbild på min dator. Det här var alltså det första jag såg när jag loggade in.)
Jag är så trött på ett liv med svält, aggressioner, lögner, ilska, irritation.
Vill bli helt fri från det här livet!
18.48
Tänkte först se en av mina One Tree Hill boxar för typ 100:e gången (och det hemska är, jag överdriver inte) men jag lät bli. Jag vet exakt vad som händer i varje avsnitt, är nästan så att jag kan varenda replik också. Är nästan så att jag måste låsa in boxarna för att få något gjort på dagarna, fastnar så lätt framför dom annars, min medicin som sagt.
För att hålla mig borta från One Tree Hill för en gångs skull så gav jag Gossip Girl en chans till, har försökt se det förut, det är inte alls lika bra. Såg två avsnitt sen laddade jag hem säsong 3 av Lost istället (såg första och andra på nytt för inte så länge sen) Jag älskade den serien när den startade, säsong 1 var ju grym! Men tappade intresset lite när det började spåra, när det dök upp luckor och farlig rök eller moln vad det nu var, så jag slutade följa den. Nu har jag tänkt kämpa mig igenom alla sex eller sju säsonger, hur många det nu är, måste bara få veta hur allt slutar. Har hört blandade åsikter om slutet, måste skaffa mig en egen.
17.13
Jag fick lägenheten! Minipalatset som jag kallar den. Inflyttning 3e oktober.
Glad.
18.57
Jag känner igen mina ätbeetenden hos många som jag ser äter på stan. Jag ser folks blickar, smådetaljer som gör dom till Anas. Jag får liksom kontakt med andra anorektiska tjejer. Ger och får blickar som visar att vi är tillsammans liksom.
Pratade med en killkompis för någon månad sen. Han envisades om att det inte är alla tjejer som har komplex. Jag tror däremot att alla tjejer har någon form av komplex.
Han sa att "aldrig att min tjejkompis har ätstörningar".
Jag vet att hon har komplex för sin kropp utan att veta men jag är helt säker på grund av hennes signaler. Har träffat henne en gång.
Någon dag senare msnade min killkompis med henne och hon skrev "Jag måste gå ner i vikt!"
Jag är nästan övertygad om att det sitter i ögonen. Ögonen hos någon med anorexia är djupa. Och mörka.
23.06
17.01
Har mest troligt en lägenhet i Umeå den första oktober. Bara några papper att skicka sen är den min.
Var och såg på den idag och jag blev såld direkt, den skulle bara bli min. En källarlägenhet på 44 kvm, byggd 2008. Var häftig planlösning på den, svårt att förklara men visar bilder sen. Köket var helt nytt, nya luckor, ny kyl och frys och det bästa av allt, en spis med ugn. Det hjälper mig att variera mitt ätande. Dyr hyra men jag kan bara inte släppa den. Den var så jäkla mysig. Men kan inte riktigt slappna av förrän jag har fått kontraktet och skrivit på, för det är mig det handlar om, med den oturen jag har så får jag väl inte hyra den för att jag är sjukskriven och inte har någon fast inkomst, eller så brinner väl lägenheten upp dagen innan jag ska flytta in eller något. Men som jag har trott så många gånger förut så kommer det här att bli vändningen, någon gång måste jag ju bara få ha rätt.
Ska ut och bekanta mig lite med Umeå nu.
Matilda.
Bloggandet är snart igång igen. Den senaste veckan har bloggen varit det sista jag tänkt på.
På en natt förändrades allt. Det här skulle ha varit min sjunde dag i Linköping. Jag skulle ha haft ett nytt liv nu, ny lägenhet, ny stad och nya människor runt omkring mig, men så blev det inte. Nu står jag på noll igen. Samma hemska lägenhet som jag vägrar sova en natt till i och samma "sjuka" stad. Men som tur är har jag underbara vänner som hjälper mig att ha någonstans att bo. Bor två veckor i Umeå sen får jag se var jag hamnar, hos en kompis i Skellefteå eller hos mina föräldrar. Kommer att bli tufft att fara runt överallt med packning fram och tillbaka men hellre det än att gå in genom dörren till min lägenhet, aldrig igen.
Letar för fullt efter en lägenhet i Umeå. Kan inte berätta varför det inte blev någon flytt. Men kan säga att den här veckan har varit full av oro, stress, tårar, funderingar, misstankar, besvikelse och mycket ilska.
Hörde någon säga att man bara drabbas av så många motgångar som man orkar bära och klarar av, inte mer. Hur ska jag kunna tro på det?
Och när ska det vända?
12.05
Blir ingen flytt, så ni vet.
