Sitter och tänker tillbaka på när jag var inlagd. Nej jag trivdes verkligen inte, kände mig inte ett dugg bekväm med att dela rum med en okänd tjej, gillade verkligen inte att äta med alla dom andra sjuka och deprimerade, gillade inte att leva efter ett schema och att äta sex mål mat om dagen, gillade inte att ha det i huvudet att om jag inte lyckades äta upp allt som låg på tallriken så blev det näringsdryck eller sond, gillade inte att bli så jäkla mätt efter en tredjedel av portionen, gillade inte den där känslan av att man bara växer och växer när man sitter där på stolen, gillade inte all ost man var tvungen att lägga på kvällsmackorna, gillade inte att när som helst kunde någon ur personalen komma in i mitt rum och kontrollera att jag inte gjorde mina kroppskontroller eller mina situps, och jag gillade verkligen inte nätterna, när man gör allt för att försöka somna men det enda man hör är skrik och gråt. Jag gömde huvudet under kudden, blundade hårt och önskade att jag var någon annanstans.
MEN jag var aldrig ensam. Hur jobbigt det än var, all ångest och all mat, så hade jag alltid människor runt om mig som brydde sig, dygnet runt. Var det något så visste jag att jag hade hjälp bara några meter bort. Det var en sån trygghet. Det fanns en till tjej på avdelningen som också var där för sina ätstörningar som jag kunde prata med, och som jag visste förstod mig fullt ut.
Jag ville verkligen hem, men det var det här som skrämde mig, att komma hem och känna mig ensam. På avdelningen fanns det alltid någon som pushade mig.
Att behöva vara ensam genom det här skrämmer skiten ur mig rent ut sagt.
