Rädslan att äta

Jag är väldigt mån om hur andra människor mår. Jag mår jättedåligt när jag ser någon annan som inte mår bra.

Jag tror att det till stor del beror på att jag mått så dåligt själv. Jag vill inte att någon annan ska behöva känna samma sak som jag så många gånger känt, smärta.

Det betyder så mycket för mig när jag får en annan människa att le, eller ännu bättre, när dom skrattar riktigt ordentligt åt något jag säger eller gör. Det hjälper mig att hjälpa andra. Samtidigt så tror jag ibland att jag kan rädda världen, jag vill verkligen hjälpa alla vilket oftast bara leder till att jag känner mig totalt misslyckad för det är helt omöjligt för mig att rädda en hel värld.

Som ni vet så är den här bloggen ett försök till att hjälpa andra människor som mår psykiskt dåligt. Mest dom som lider av ätstörningar. Jag hoppas verkligen att jag, genom att dela med mig av mina egna problem, kan få andra människor som mår dåligt att inte ge upp. Det kan bli bättre, hur jävligt och hopplöst det än känns. Jag är långt ifrån frisk, vet inte om jag någonsin kommer att bli det, men jag mår bättre nu än vad jag gjorde för något år sedan, och det är värt extremt mycket.

När jag var som sjukast försökte folk trösta mig genom att säga " du är inte ensam om att känna och må så här, det kommer att bli bättre ". Som om det skulle hjälpa mig att veta att den fanns andra som mådde lika dåligt. Det gjorde ju allt bara värre, jag önskar ingen annan de helvete jag gått/går igenom. Men jag delar med mig av min historia som ett bevis på att det kan bli bättre.