Rädslan att äta

Jag förstod att jag inte var överviktig. Men ändå kändes det som att jag var det. Jag vägde under 40 kilo, men jag hade aldrig känt mig så tjock som jag gjorde då. Inte ens när jag vägde 10 kilo mer.

Jag var arg på mig själv för att jag inte kunde sluta räkna kalorier. Det var ett så konstigt beetende.

Jag ville bli frisk, jag ville slippa sjukdomens demoner. Men samtidigt var det jag önskade mest av allt, att slippa äta.
Mat för mig, det var ett nödvändigt ont. Något som jag behövde för att bli frisk.
Men jag visste att om jag inte åt så skulle jag dö.

Jag visste inte vad hunger var, jag kunde inte känna den så starkt längre.
Ibland fick jag otroligt starka behov, det var väl ungefär som hunger. Det var som att hela kroppen skrek efter mat, den krävde att få äta. Jag ville kunna äta vad som helst utan skuldkänslor och utan ångest.

Jag kommer ihåg att jag såg en dokumentär på tv om anorexi. Det var då jag började förstå att jag hade problem.
Tjejen var lika lång som mig och vägde ungefär lika lite. Jag såg ju att hon var sjuk och funderade på alla sakerna hon gjorde, alla knep för att slippa äta. Jag insåg att jag var precis likadan! Jag VAR sjuk även om jag inte tyckte det själv. Och vad jag än gjorde, hur mycket jag än kompromissade med sjukdomen så skulle den aldrig bli nöjd. Den skulle alltid kräva mer, den skulle aldrig bli nöjd förrän den dagen jag var död. Så var det!

Ju mer jag kompromissade för att undvika ångesten, ju mindre jag åt, desto starkare blev sjukdomen och desto mer ångest fick jag.