Rädslan att äta

Känner att jag vill ha en ny start. Börja om på nytt. Flytta till Umeå.
Men vad söker man först? Lägenhet eller jobb?

Jag menar, får man en lägenhet utan inkomst? Får man ett jobb utan boende?
Måste ta tag i mitt liv nu. Känns som att så länge jag bor här så kommer jag aldrig att komma någonstans.

Sjukdomen kommer aldrig att lämna mig.

Varför står jag inte ut att vara mätt?
Hur ska jag göra för att klara av att vara mätt utan att måsta känna på magen eller utan att motionera direkt efter en liten tugga mat?
Kommer jag någon gång att tillåta mig själv vara mätt?

För mig är mättnadskänsla bara ett stort obehag.

Jag har inga problem med att kunna ha kläderna på barnavdelningen, har sån jätteliten överkropp. Ibland kan man verkligen fynda där, speciellt på HM, där finns det mycket fina toppar.
Hittade bland annat den här söta toppen, 79 kr, hur fin som helst. Köpte den även i blått.

Ibland kan det vara bra att vara lika liten som ett barn.

Era kommentarer får mig att må så bra, ni anar inte.
Att det finns människor där ute som inte känner mig men lägger ändå ner tid på att hjälpa och stötta just mig!
Helt ofattbart. Ni är helt underbara.
Jag önskar att jag kunde ge något tillbaka till er.

Är oerhört tacksam att ni tänker på mig. Vet bara inte hur jag ska få er att förstå hur mycket det betyder för mig.
Det jag kan ge tillbaka är att svara på era kommentarer, men det är jag dålig på och jag har så dåligt samvete över det! Jag försöker, men det är så svårt.
Så snälla, vad kan jag göra för er?
Berätta!

Hur kan det vara så att man är så himla bra på att ge råd åt andra men inte åt sig själv?

När det gäller en själv så är man så blind.

Jag vet vad hon går igenom, känner igen den där tomma blicken...

Jag är rädd för att bli lämnad, bli övergiven eller sviken.
Jag har blivit sviken av killar jag har tyckt om.
Dom har inte velat stanna hos mig på grund av min sjukdom, dom har inte orkat.
Har förlorat kompisar som har betytt väldigt mycket för mig.
Jag förstår dom men det gör ändå så ont.

Jag är rädd hela tiden. För att bli ensam.

Har fått ganska så många läsare och det finns inga ord som kan beskriva hur glad jag är över det!

Ni hjälper mig att kämpa och stöttar mig med era kommentarer. Blir så glad varje gång jag loggar in och ser att någon har skrivit en kommentar, spelar ingen roll om det är positiva eller negativa kommentarer, jag tar åt mig allt ni skriver! Vet att jag inte är så bra på att svara men jag försöker. Tusen tack till alla där ute!

Men nu är min fråga till er, hur hittade ni min blogg?
Är bara nyfiken.

Är så less på hysterin kring dom här filmerna, den första var ju inte ens bra. Så jag går emot alla andra och ser inte tvåan. Blir jag hatad nu av alla hysteriska fans?
Nä usch, våga vägra Twilight!

Är så konstigt, ju hungrigare jag blir, desto starkare blir jag. Desto mer jag svälter, desto mer vill jag svälta.
Ju längre ner jag sjunker, desto mer vill jag göra det. Är det som är så sjukt med anorexian.

Fast i ett helvete.

Om jag bara kunde göra en sak så skulle jag radera känslan ångest.
Den får mig att inte vilja stiga upp på morgonen, den får mig att vilja isolera mig hela dagarna, den får mig att känna mig helt värdelös.

Om inte ångesten fanns så tror jag att jag hade större chans att kunna bli frisk.

Ett utmärkt exmpel på att smalast = snyggast!

Kommer jag någonsin få barn?

Kommer jag någonsin att få vara glad och lycklig?

Kommer jag någonsin kunna äta utan ångest?

Kommer jag någonsin att kunna leva ett socialt liv?

Kommer min kropp någonsin att fungera som den ska?

Kommer jag någonsin kunna äta vad jag vill?

Kommer jag någonsin kunna gå upp ett gram utan att få panik?

Kommer jag någonsin bli den Emma jag var för 8 år sedan?

Kommer jag någonsin att bli normal?

Dålig sömn, håravfall och utebliven mens är symtom som är väldigt påtagliga. Det är betydligt värre med de symtom jag inte riktigt vill kännas vid. Jag tänker närmast på när jag orkar mindre och mindre, men anser att jag borde orka betydligt mer. Vet inte hur många gånger jag har tvingat mig till träningen eller promenaden.

Hur många gånger har det hänt att jag har gråtit samtidigt som jag pressat kroppen vidare, trots att den skriker att den inte orkar mer?
För till slut orkar den inte. En tid kan den kompensera med reserver men inte hur länge som helst. Fast det vill jag inte erkänna för mig själv, utan istället fortsätter jag att pressa kroppen.

Många gånger tror jag att fysisk svaghet eller minskad ork beror på brist på kontroll, vilket brukar leda till ännu mer återhållsamhet, och så skapas ytterligare en ond cirkel. De tidigare onda cirklarna har handlat om kontrollerat eller hälsosamt ätande. Genom att hålla fast vid dessa onda cirklar skapas en trygghet med påföljden att mitt liv blir mycket litet och mycket begränsat.

När min kropp inte orkar utföra all träning som krävs av den, ökar min ångest eftersom jag då tror att kroppen inte kommer att kunna förbränna den lilla mat jag äter. I sådana situationer finns bara en enda tanke i huvudet, nämligen att trotsa kroppen för att försöka förbränna maten jag äter. Kroppen svarar genom att försöka påkalla min uppmärksamhet på en rad symtom. För när min kropp hela tiden står på minus - det som förbrukats inte ersätts - måste den kalla in reserver, och då bryts mina muskler och isoleringsmaterial ner för att ge försörjning åt min hjärna. Samtidigt som nedbrytningen av min egna vävnad pågår, måste kroppen prioritera bland de övriga behoven. Det blir ett tillstånd där vissa organ får rätta mun efter magsäcken, eftersom besparingsivern slår hårt mot produktionen i byggarbetsplatsen kroppen.

En logisk följd av att jag bara äter lite mat eller inget alls blir att bara en liten mängd kommer ut. Kroppen har inte mycket att göra sig av med. När toalettbesöken är sällsynta tror jag ofta att om inget kommer ut, kan jag heller inte äta något, för då blir det kvar och lägger sig som fett.
En läkare sa till mig en gång att jag skulle försöka se det på ett annat sätt, att om jag öppnar ett konto på banken och sätter in 150 kronor på det, kan jag inte ta ut 1500 kronor. När jag tänker på att jag borde orka mer fastän jag egentligen orkar mindre, är det precis som exemplet med banken; jag äter lite, men pressar kroppen till att prestera mycket. För att kunna ta ut de 1500 kronorna från banken, trots att jag bara har satt in 150 kronor på kontot, måste jag låna mellanskillnaden från banken, samtidigt som jag också får betala ränta. På samma sätt lånar jag energi från kroppen (bland annat gemon att bryta ner mina muskler) och den ränta jag får betala till kroppen blir i form av svältsymtom.

Kanske blev ett svårt inlägg med jag hoppas ni förstår lite av det iallafall. Är ibland svårt att göra sig förstådd skriftligt.

När ni inte kan sova, vad gör ni då? Stiger ni upp och kollar på tv en stund? Eller läser ni en bok? Eller ligger ni bara och vrider er tills ni somnar?

Det gör inte jag. Jag ligger och stirrar på min kropp.
På armarna, magen, låren, höften och axlarna. Jag gör mina dagliga kontroller.
När jag sen märker att höftbenen och revbenen inte syns så mycket som jag önskar så får jag panik.

Vet ni hur svårt det är att somna efter det?

Varför fick inte vi ha skoluniformer i skolan? Är så himla fint.



Taylor Momsen, ni vet Jenny Humphrey i Gossip Girl, jag bara älskar hennes stil!
Vill ha allt hon har på sig. Hon klär sig både rockigt och sött, det är så mycket jag!
Är mest därför jag ser Gossip Girl, för kläderna, annars så tycker jag inte att serien är så speciellt bra.

Se bara på dom här kläderna, det skriker bara Emma om dom!

Finns det någon där ute som är helt nöjd med sig själv? Som inte vill ändra något på sitt utseende?
Finns det verkligen sånna människor?
Hör av er i sånna fall.

En bild på Gisele Bunchen i början av hennes modellkariär. Här hade hon en snygg kropp.
Men ska jag vara ärlig så hade armarna fått vara lite smalare.

Okej, nu börjar jag bli less på mail som jag får från tjejer som vill gå ner i vikt, när dom frågar mig om tips om hur man står emot hungern, hur man går ner snabbast och hur man når min låga vikt.
Blir så ledsen när jag läser era mail!

Ni vet inte vilket helvete ni ger er in på. Adrenalinkicken man får när man inte har ätit på hela dagen, hur den blir starkare andra dagen, hur mycket man ljuger och sårar dom man älskar, känslan av att aldrig duga, aldrig orka göra något, att ibland inte ens orka lyfta sin egen arm. Och det jobbigaste, all ångest, som aldrig lämnar en, den är så fruktansvärd jobbig så man ibland bara vill ge upp.

Vill ni leva mitt liv efter att ni har läst min blogg?
Jag började blogga främst för att hjälpa mig själv, att få skriva av mig, att istället för att berätta för mina kompisar hur jag mår och allt jag går och har gått igenom, så skriver jag det istället så att dom får läsa. Men började också skriva för att försöka hjälpa andra att förstå hur det är att leva så här, att kanske skrämma er litegrann, att få er att aldrig vilja hamna i den här skiten!

Men när jag får mail från unga tjejer som vill leva som mig, ja, jag vet inte ens vad jag ska skriva, är så fruktansvärt sorgligt, att det finns fina friska tjejer där ute som läser min blogg och har som mål att få mitt liv till slut.
Om jag fortsätter få liknande mail så kommer jag att sluta blogga. Bloggen är till stor hjälp och väldigt viktig för mig, men den är inte ens i närheten så viktig för mig som ni är!
Att jag kanske har fått tjejer där ute att utveckla en ätstörning får mig att gråta, jag får enormt stora skuldkänslor!

Jag öppnar mig helt här i bloggen, håller inte inne med något, allt för att få er att inte hamna här!
Vill inte att ni ska missuppfattar min blogg.
Jag uppmuntrar inte anorexia. Jag skriver allt som pågår i mitt liv och mitt huvud, bara för att hjälpa er att förstå!
För jag vet, anorexia är en sjukdom som är svår att förstå för er som inte lider av det.

Jag kommer att skriva upprörande saker, hur lite jag äter, vad jag tycker om min kropp, hur snyggt jag tycker det är att vara ett benrangel, för det är så mitt sjuka liv fungerar. Jag skriver allt det här för att få er att skrämmas av den här sjukdomen, om hur våran hjärna drabbas av svält. Så missförstå mig inte.

Så snälla tjejer, sätt stop för det här innan det är försent!

Anorexia Nervosa betyder Nervös Aptitlöshet. Vilket är väldigt skrattretande egentligen eftersom att aptit är det sista man saknar. Hungern river sönder en inifrån 24 timmar om dygnet. Orsaken till ätstörningar varierar. Det kan bero på psykiska problem, ideal, dödsfall, pubertet, familjekris, depression.
Vad som gjorde att jag drabbades vet jag faktiskt inte. Har pratat om det många gånger med min psykolog, men inte kommit fram till något. Det jag vet är att jag inte var nöjd med mina 47 kilon och började då sluta äta och nu är jag fast, och undrar om jag nångång kommer att bli frisk.

Viljan att gå ner i vikt hänger ganska ofta samman med andra psykologiska faktorer, som att man ställer orimligt höga krav på sig själv och har ett otroligt stort behov av kontroll.
Rädslan att bli tjock och längtan efter att gå ner i vikt är väldigt stor!

Symptom för oss som har anorexi:
-Är hela tiden rädd för att gå upp i vikt
-Förlorad menstruation
-Tänker jämt på mat
-Störd kroppsupplevelse avseende vikt eller form, självkänslan överdrivet påverkad av kroppsvikt, eller förnekar allvaret i den låga kroppsvikten
-Känner sig tjock trots undervikt
-Magont, huvudvärk och yrsel
-Försämrat immunförsvar
-Koncentrationssvårigheter
-Fixerad vid sin vikt
-Extrema tvångstankar
-Sömnproblem
-Isolerar sig socialt, drar sig undan vänner
-Tänker jämt på mat och kalorier. Bestämmer i förväg matintag och motion
-Lättretlig
-Ett BMI under 17,5 (normalt BMI ligger på 20)
-Stort behov av kontroll

Som ni ser så krävs det en hel del för att uppfylla kriterierna för diagnosen, och har ändå inte nämt alla symptom för det finns väldigt många.
Vi med anorexia blir expert på att ljuga och på att manipulera sin omgivning. Allt för att slippa äta.
Vi älskar när vi ser och känner alla benknotor på vår kropp, vi får en kick av det.

Ni kanske har märkt att jag skriver anorexian när jag skriver om mig själv. Den är så stor del av mig. Den är som mitt skötebarn, den jag bryr mig mest om, den som får all min uppmärksamhet, den som är med mig hela dagarna, den som gör att jag är någon. Den jag inte vågar lämna.

Jag vill köpa ett par Dr Martens.
Har bara ett par billiga kopior från HM, men dom är inte ens i närheten så snygga som dom riktiga, dom förtjänar inte ens att bli kallade kopior.
Ganska roligt hur ens egen smak på mode förändras, för något år sen så skulle jag aldrig sätta på mig sånna skor, men nu ligger dom på första plats på min vill-ha-lista.

Duschen är min värsta fiende. I den står jag naken.

Tittar jag ner på mig själv så ser jag två gigantiska höftben. När jag tvålar in mig så känner jag nyckelbenen, revbenen och bröstbenen.

Har en spegel just bredvid duschen som visar allt. Allt fett, min stora mage och mina tjocka lår, men samtidigt visar den alla mina benknotor, ser ut som ett benrangel.
Hur kan det vara så här? Ena sekunden är jag tjockast i världen, andra sekunden äcklas jag av allt ben.

Ikväll på affären hände något konstigt.
När jag tog en lätt-youghurt från hyllan och la den i korgen, så sa tanten som stog bredvid mig:
Lätt-youghurt!? Skärp dig! Det finns ju inget kvar av dig, du är ju bara ben! Det är sorgligt att se på dig.
Sen tog hon ner en fetare youghurt från hyllan och gav den till mig, sen gick hon sin väg.

Jag är van att få blickar, att folk kollar på min kropp, det kan jag ta men när jag får sånna kommentarer bara så där i affären bland massa folk, så blir jag ledsen. Tror jag blev lite chockad också, var verkligen inte beredd på det där. Hon pratade ju högt så alla som var i närheten hörde och alla började stirra på mig, det var väldigt obehagligt.
Ja, jag vet att det syns att jag är sjuk, men vill ändå inte bli dömd så där av en som inte känner mig.

Känner mig väldigt kränkt.

Jag tränade flera gånger i veckan förut, men efter min operation i maj förra året och på grund av min låga vikt så har jag helt tappat orken. Prövade på ett spinningpass för en månad sen ungefär men var helt död när jag kom hem, min kropp bara skakade. Jag ser verkligen framemot den dagen då jag kan börja träna igen, men den känns långt bort. Älskar när man vaknar nästa dag med träningsvärk, när man känner att träningen ger något.
Har också träningsförbud, så även om jag skulle orka så får jag inte.
Så just nu får jag nöja mig med att göra situps här hemma och powerwalks.

Boosta din promenad med följande övningar för maximerat resultat:

Rör armarna snabbare.
Om du gör det kommer dina ben automatiskt också röra sig snabbare, vilket leder till högre puls och bättre träning.

Luta dig lätt framåt när du går.
Det kommer också få dig att gå snabbare. Tricket är att hitta precis rätt vinkel, pröva dig fram!

Ta korta steg.
Tvärtemot vad kanske många tror så saktar långa steg ner dig, eftersom att hälen då fungerar mer som en broms. Satsa på kortare, mer rullande steg för bästa resultat.

Jessica Alba. Tror inte jag behöver skriva så mycket, dom flesta håller nog med mig. Otroligt snygg.

Blodprovet gick ju inte helt okej.
Började med att jag fick sitta i väntrummet i nästan en timme, och det gjorde det ju bara ännu värre, att sitta och gruva sig, är ju bättre att man får gå in direkt så man slipper tänka en massa. När det äntligen var min tur så hade sköterskan jättesvårt att förstå varför jag var tvungen att vara fastande. Dom använder visst inte den metoden längre. Då jag har så lätt för att svimma när jag tar blodprov så blev det ju inte bättre av att jag inte fick äta eller dricka något på hela morgonen, så dom förstod att det här skulle gå illa. Så jag fick börja med att dricka en festis för att iallafall få i mig lite socker. Sen fick jag lägga mig istället för att sitta i den där stolen. Sköterskan hämtade en kvinna som skulle prata med mig samtidigt så att jag skulle koncentrera mig på annat. När dom sen skulle hitta en ven att sticka i så hittade dom ingen förutom några jättesmå. Dom prövade sticka i den dom ansåg var störst men den gick sönder direkt. Jag hade tydligen så smala och svaga armar så dom hade väldigt svårt att hitta någon. Dom prövade att sticka på andra armen med en barnnål men det gick inte heller, även den venen gick sönder.  Dom stack 2-3 gånger på den armen, dom fick inte ut något blod. Sen sa jag stopp, jag klarade inte mer. När jag skulle sätta mig upp kände jag hur allt började snurra och hur jag började kallsvettas så jag fick lägga mig igen direkt. Jag låg där kanske en halvtimme innan jag klarade att sätta mig upp och drack upp det sista av festisen.

Tycker verkligen att blodprov är bland det obehagligaste jag vet, jag skojar inte. Det lär ju inte bli lättare efter den här gången heller.
Efter att jag blev sjuk så har det bara blivit värre. Känns som att jag måste ta prover hela tiden och jag är så känslig mot allt, speciellt allt som har med nålar att göra.

Så jobbig morgon som inte resulterade i något. Inte en enda droppe blod och dom behövde sju rör.
Det betyder att jag måste dit igen, för dom måste ju få proverna. Men måste vänta tills slutet av nästa vecka för att den enda venen som dom möjligtvis kunde sticka i gick ju sönder.

Så här är det att ta blodprov för mig, en timmes plåga, som ibland inte ens resulterar i något.

Godmorgon.
Var länge sedan jag var uppe så här tidigt och det är tungt måste jag säga.
Ska och väga mig nu på morgonen, ha min sista NKR-träning, sen ska jag även ta blodprov, är därför jag är uppe så här tidigt, jag får inte ha ätit något före. Det kanske är löjligt men jag hatar verkligen att ta blodprov. Jag svimmar nästan varje gång av någon anledning. Antingen så beror det på min låga vikt eller så är jag bara överdrivet känslig.
Hur som helst så tycker jag att det är obehagligt. Dom tar alltid så mycket blod varje gång, känns som att dom tömmer mig. Brukar gå hyffsat bra när dom sticker och så länge som nålen är kvar men det är när dom har dragit ur den och jag ska ställa mig upp som jag brukar bli yr och sen brukar jag inte minnas mer, helt plötsligt så sitter jag i stolen igen. Brukar ha två sköterskor när jag gör det, en som tar provet medans den andra sitter och pratar med mig så jag tänker på något annat. Brukar även ha med en kompis. Ni tycker säkert att det är ganska löjligt, tycker egentligen jag med, är ju bara ett blodprov, men för mig så är de fakiskt väldigt obehagligt när det är förknippat med att jag svimmar varje gång.
Nåja, har inget val, måste göras. Trodde först det var imorgon men var visst idag. Men är lika bra så jag får göra bort det, men just nu känns det inget vidare.

Nu ska jag alldeles snart fara så vi hörs när jag kommer hem!
Kram

Tänk att få ha en hel dag fri från ångest!
Känns som att det aldrig kommer att hända mig, ångesten är ju en stor del av mig.
I snart 7 år har ångesten varit med mig hela dagarna, varje dag.
Jag förstörde min ungdom. Jag kommer aldrig att få igenom dom där åren.
Man har bara ett liv och jag håller på att förstöra mitt.

Dagen då jag kan äta något utan att tänka, känna eller ångra, då kommer jag att vara nöjd. När maten inte längre är ett huvudmoment.

Jag gillar att se film, speciellt tortyr och slasher-filmer, ni vet Michael Myers som springer runt och mördar i Halloween. Låter kanske sjukt men så är det!
Filmer om spöken och sånt övernaturligt tycker jag är lite otäckt och kan bli väldigt rädd efter jag har sett en sån, men filmer som bara hamnar om en sjuk familj som tar två stycken till fånga, oftast ett par, och torterar dom, det blir man inte mörkrädd av, man kan bli lite äcklad och illamående av det dom gör i filmen, men inget mer. Vet inte varför jag just har fastnat för den sorters filmer. Ganska hemskt egentligen att man tycker om att se på när andra blir torterade. Men man vet ju att det man ser bara är på film.
Har fått smeknamnet Slasher-Emma av en kompis av en anledning. Finns inte en slasherfilm på Hemmakväll som jag inte har sett.
Ser såklart andra filmer också. Är bra med lite omväxling.

Storm Warning är mitt senaste inköp. Har sett den en gång tidigare men den är så bra så jag kan se den igen!

Efter mitt muntliga prov så kändes det som att jag skulle klara allt. Jag hade ju självmant utsatt mig för en av mina största fobier, och jag klarade det. Nu skulle allt bli bättre, jag hade lyckats med något, jag var inte helt värdelös som jag trodde. Nu skulle jag få en ny bild av mig själv, jag skulle vara som alla andra. Men det blev inte så.
Dagen kom när vi skulle få veta vilket betyg vi fick på det muntliga provet. Jag satt i klassrummet och var så otroligt nervös. Allt jag hade åstadkommit tidigare i mitt liv hade jag sett som ett misslyckande. Men med det här talet så var det annars. Jag hade äntligen fått känna mig nöjd över något jag presterat. Jag öppnade mig själv som jag aldrig trodde att jag skulle göra! Hela min klass fick veta min hemlighet, min kamp och om den sjuka delen av mig som ingen av dom kände. Inget skulle få ta ifrån mig den här känslan att känna mig duktig och stark. Att få ett IG eller bara ett G på provet skulle kännas som en spark i magen, då var det inte så bra som jag trodde och jag skulle inte klara av att få det bakslaget. Till slut var det min tur att gå in till läraren. Jag kommer inte ihåg vad hon sa förutom att det var första gången hon hörde ett sådant tal under alla år som lärare och att jag berörde, inte bara henne utan hela klassen. Det var bland det finaste någon hade sagt till mig. Sen fick jag veta mitt betyg, MVG. Det var inte det första MVG:et jag hade fått men det var betyget som utan tvekan betydde mest för mig. Men var inte betyget jag blev gladast över, utan det var responsen jag fick av både läraren och min klass, kommer aldrig att glömmas!

Tiden gick och jag åt mindre och mindre, isolerade mig ännu mer, var bara med min syster och Micke. Studenten som snart skulle komma var något jag såg framemot, jag skulle äntligen bli fri, jag kunde lägga all min energi på att ge ner mer i vikt. Men studenten var också något jag kände ett stort obehag för. På studentkvällen ska man festa med hela klassen, umgås en sista kväll och ha roligt, det hör ju som till. Men det ville inte jag. Varför kunde jag inte bara få sitta hemma själv? Att umgås med andra var otroligt svårt för mig. Jag började gruva mig för det redan några månader innan. Men studenten var på väg. Hur skulle dagen bli? Rolig eller bara fylld med obehag?

Allt jag ville var att skita i allt, låsa in mig i lägenheten och bara vara med mig själv.

Jag har tänkt på en sak. Jag talar inte om mat som föda, utan jag benämner mat som kalorier.

Det märks att jag har en sjukdom.

Så himla fin låt.

Ett leende gör så mycket.

Det kanske är svårt att tro men man går upp i vikt på grund av stress.

"Det innebär att vi inte effektivt kan göra oss av med den extra energi och de stresshormonerna som vi samlar på oss, vilket leder till en försämring av de kroppsliga funktioner som är beroende av god cirkulation, som matsmältningen och immunförsvaret"

Vid stress förstärks vissa funktioner i kroppen som behövs just då, medan andra funktioner som till exempel matsmältning, tonas ned.

När man är stressad frigörs fettsyror i kroppen och halterna av skadligt kolesterol ökar i blodet.
Matsmältningen blir mindre effektiv, kroppen töms på energi.

"Stress kan faktiskt göra dig fet. Om man stressar mycket frigörs hormoner som är extra bra på att göra kroppen till en fettsamlare. Allvarlig stress kan faktiskt skapa bukfetma men stress i alla former är skadligt" Mia Troberg-Elong, dietist.

Är det bara jag som tycker att hon är snyggare på bilden där hon är smalare?

Okej, mötet i fredags, har inte berättat något om det än. Min psykolog frågade hur jag hade tänkt den senaste veckan och vad jag hade kommit fram till. Har verkligen funderat noga på det här, vad som skulle bli bäst för mig och min hälsa och har kommit fram till att det skulle vara att lägga in mig själv. Få den start jag behöver mot ett friskare liv. Vet att det kommer att bli sjukt jobbigt, men det kommer jag inte undan, hur jag än gör, så varför skjuta upp det?
Och  om jag fortsätter så här som jag gör nu så kommer jag till slut att bli tvångsinlagd, och då känns det bättre att lägga in mig självmant innan det händer. Så jag berättade det för henne och hon tyckte också att det skulle vara bäst för mig. Men jag har fått så lite information om inläggning så innan jag tar det slutgiltiga beslutet så vill jag få veta lite mer vad som gäller. Det enda kravet jag har är att få fara hem på helgerna, så att jag får vara med mina kompisar och min familj, få en liten paus från sjukhuset. Men jag vet inte om det är möjligt.
Min psykolog kunde inte ge mig så mycket information, så hon skulle boka en tid med min läkare som vet mer vad som gäller vid en inläggning. Berättar såklart för er när jag har fått veta mer.

Jag känner mig ändå väldigt stolt över mig själv som mest troligt tar det här beslutet. Att gå igenom det som kommer att bli det jobbigaste i mitt liv, men jag kommer inte att komma undan det hur jag än gör. Jag skulle vilja klara det här själv, att bli frisk på mig egen hand, men jag vet att det inte kommer att gå, hur mycket jag än försöker. Så länge jag äter så lite som jag gör nu så kommer jag aldrig att bli frisk! Behöver all hjälp och stöd jag kan få och det kommer jag att få dynget runt på sjukhuset. Ångesten kommer att bli jobbigare än nånsin, kroppskontrollerna kommer att bli värre och hur kommer det att kännas att äta tre mål mat plus mellanmål varje dag? Det känns helt omöjligt för mig i dagsläget. Men jag har inget val. För att jag ska bli frisk måste jag kämpa!

Alla hjärtans dag idag, vad gör ni en dag som denna? Är med den ni älskar förstår jag. Har lite delade meningar om den här dagen. Kärleken får vi aldrig glömma bort att vårda och fylla på med näring, vad det än är för dag. Att det finns en sån här dag tycker jag bara är en bonus.
Men mina vänner och min familj, jag älskar er! Ni anar inte hur mycket ni betyder, hur mycket ni hjälper mig varje dag utan att ni vet om det. Tack för att ni finns!
Och till er läsare, ni hjälper mig också så oerhört mycket! Är mycket på grund av er som jag har tagit det här beslutet så tusen tack för era råd! Ha en jättefin dag med dom ni älskar!

True Love

Nathalie Portman. Hur vacker som helst och som dessutom har ett sunt ideal.

 

Förlåt så jättemycket för dålig uppdatering! Har myskväll med mamma och film.
Lovar att skriva imorgon!
Ha en fortsatt trevlig fredagkväll!

Hur lång är du?
1,59.

Blev du tvingad att söka behandling eller valde du det själv?
För några år sedan då jag hade det som värst så blev jag tvingad till det, men är glad för det nu i efterhand.

Vill du ha barn?
Ja, det är min största önskan.

Ditt favoritplagg?
Kjol utan tvekan!

Tror du att du kommer att lyckas bli frisk den här gången?
Ja, det tror jag! Har rätt inställning.

Under vilket BMI anses man vara anorektisk?
Tror det är 17,5.

Vad är värst med anorexin?
Att jag skadar dom i min närhet som älskar mig.

Hur mår du just nu?
Väldigt bra faktiskt.

Var bor du någonstans?
Skellefteå.

Har du syskon?
Ja, fyra stycken. Jag är näst yngst.

Nu sticker jag till sjukhuset för matstöd och träff med min psykolog. Ni får veta när jag kommer hem vad som blev sagt och vad jag kommer att få för vård.
Ha en bra dag!

Det här är ingen modeblogg, men jag måste bara få visa den här tröjan, vill ha!
Är bara det att den kostar 699. Jag köper nästan aldrig dyra kläder, men nångång måste man få göra det.

Ätstörningen har hittills inneburit en viss trygghet - falsk visserligen, men som ändå har skyddat mig från överraskningar. Att våga ta steget till att så småningom bli frisk kräver mycket mod, och det är viktigt att jag ser mig själv som modig! Periodvis kommer jag att må dåligt av min nya situation. Den är ovan, oviss, osäker och oförutsägbar. Det kan till och med bli så att jag mår sämre när jag börjar äta (eller på andra sätt förändrar min situation) än när jag kände mig stark och duktig varje gång jag trotsade kroppen, eller avstod från något.
Men ibland känner jag mig inte så modig. Att ge upp den trygghet jag ändå har för något som man inte vet kommer att fungera känns skrämmande, hopplöst och inte alls modigt. Jag är ibland rädd för att bli frisk av den anledningen att jag tror att jag skulle få mindre uppmärksamhet från familj och vänner än tidigare. Det här resonemanget är en typisk tankefälla, en irrationell tanke som inte är förankrad i verkligheten.
Även fast jag ibland tänker så så har jag ändå svårt att tro att min familj eller mina vänner bryr sig mindre om mig som har haft det besvärligt, när jag väl har påbörjat den långa vandringen mot att bli frisk. Alla känner till att det efter en sjukdom krävs en tid av återhämtning, och därefter en tid av återanpassning, innan jag kommer att kunna säga att jag är frisk. Att återhämta sig efter en ätstörning utgör inget undantag, och återanpassningen till livet utanför kräver både stöd och uppmärksamhet. En friskförklaring ligger med andra ord en bit fram i tiden.
En annan tankefälla som kan stå i vägen för att jag ska bli frisk är att när jag är mager mår jag själsligen bra. Man kan vara smal och må bra, men knappast vara mager och må fysiskt och psykiskt bra. Det vittnar alla tankar på mat om, som kommer så fort jag har ätit för lite.
Det är alltså en hel mängd saker jag behöver acceptera, och det viktigaste är att alla (jag, anhöriga, vänner) inser att det kommer att ta tid att bli frisk. Framför allt ska jag kunna acceptera att jag både kan och får må bra, men att det krävs tålamod. Tålamod krävs det också för att kunna se att vissa sanningar inte är sanningar utan bara tankefällor. När jag väl har påbörjat min väg mot ett friskare liv, måste jag också acceptera att när andra pratar om mat, vikt, träning och nyttigheter, får jag själv slå dövörat till.

På radio lyssnar jag på olika kanaler när det gäller musik, men när det gäller det som sägs eller skrivs om mat, träning och nyttigheter, då lyssnar jag bara på en kanal. Varför?

Vet att det finns många som ser ner på oss anorektiker.
Jag kan förstå er litegrann som ser ner på dom som vill ha anorexi, för det är bara dumt, men ni som ser ner på oss som är ätstörda, förstår verkligen inte er! Att ni ser ner på en med en sjukdom, sånt kan göra mig riktigt arg.
Är ju inte som att jag ser ner på dom som har andra sjukdomar som dom inte kan rå för, tror jag inte heller att ni gör! Det vi har är en sjukdom.
Har sett det många gånger, folk som skriver nedlåtande kommentarer till anorektiker.
Det är skillnad på att vilja hjälpa och på att tycka synd om.
Jag söker inte medlidande och vill inte att någon ska tycka synd om mig, vill bara bli behandlad som en människa, och att ni slutar se ner på mig och på andra med samma sjukdom.

Anorexin gör mig inte dum, finns dom som tror att dom kan behandla oss hur som helst.
ALLA är lika mycket värda.

Har nyss ätit frukost, fil men bytte ut bananerna mot flingor. Har ätit fil och bananer till frukost så länge jag kan minnas och är rädd för förändringar, men nu gjorde jag det. Bland det svåraste jag vet är att bryta mina vanor och att göra förändringar, att äta något man aldrig ätit förut, äta mer än vad jag vanligtvis gör, äta på andra tider och göra något man aldrig gjort tidigare, är hellre kvar i mina gamla vanor. En kompis brukar säga att om alla var som mig så hade inte hjulet varit uppfunnet än, och det är nog sant, jag prövar aldrig något nytt.

Fredagen närmar sig, dagen när jag ska ha bestämt mig om vad jag ska välja av mina fyra alternativ, och kan väl säga att jag nästan har bestämt mig. Har fått råd från er läsare, mina kompisar och min familj har sagt vad dom tycker och det har jag lyssnat på men är jag som har tagit det slutgiltiga beslutet. Har varit en väldigt svår vecka med många funderingar, men har tänkt på vad som kommer att bli bäst för mig och min hälsa, inte på vad som skulle kännas bäst, för då hade mitt beslut varit annorlunda. Ska fråga min psykolog på fredag om mitt förslag är möjligt. Ni får veta då vad som händer.

Finns en låt som jag lyssnar på när allt känns väldigt tungt och jobbigt, låten som jag dansar till här hemma och låten som ger mig hopp! Vet inte vad det är med just den här låten som tilltalar mig så mycket, men för mig är den väldigt speciell!

Vet att det var ett tag sen jag skrev om hur mitt liv var för flera år sedan, förlåt. Ska försöka skriva del 4 imorgon, men är väldigt svårt för mig att skriva om just det, väcker så många hemska minnen, dom åren var så otroligt jobbiga för mig så är svårt att gå igenom det igen och skriva ner det, men när jag väl gör det så brukar det gå bättre. Är inte tänkt att det ska gå så här länge mellan just dom inläggen, men jag lovar er, snart kommer fortsättning del 4!

Tack för att ni är så fina och för att ni läser!

Sitter och äter middag, kyckling, currysås och grönsaker.
Kyckling är det godaste som finns, skulle kunna äta det varje dag!
Och jag har alltid tyckt att det är "ofarlig" mat, som har gått bra att äta.

Jag mår jättedåligt när det i mitt inre ständigt pågår en kamp mellan förnuftet och känslan. Förnuftet inser och accepterar min kropps behov, medans känslan utsätter kroppen för regelrätt tortyr genom att kämpa emot dess behov. Jag slits mellan de båda viljorna - som kan upplevas som två ständigt pågående monologer - med både fysisk och psykisk lidande som följd. Det dåliga samvetet jag får så fort jag har tillgodosett ett minimum av det kroppsliga behovet gör att jag blir rädd: rädd för att förlora kontrollen, rädd för att äta eller dricka på andra tider än de tillåtna, rädd för att sova mer än tillåtet, rädd för att äta mer föregående dag. Jag måste äta mindre än föregående dag, eftersom det visar på att jag fortfarande har kontroll, att jag är kapabel till förändringar.
De flesta med anorexi kämpar för att hålla vikten nere för att visa att det mår dåligt, men det gäller inte för alla, inte för mig. Vi som istället bedyrar för sin omgivning att vi mår bra och att allt är i sin ordning - samtidigt som vi på olika sätt försöker förklara varför vi äter så lite - gör vi förmodligen för att vi vill ha vårat kontrollbeteende kvar, eftersom det representerar den enda trygghet vi känner till.
Varför är jag så rädd att tappa kontrollen? Varför är det så farligt?

Vad ska jag tänka om mig själv om jag börjar äta mer mat eller fett, i synnerhet tillsammans med andra? Vem är jag då? Att jag tänker så visar att hur svårt jag har att göra en förändring, eftersom matvarorna har blivit en etablerad livsstil, en trygghet som även förhindrar dåligt samvete. Jag har helt enkelt vant mig vid vissa trygga livsmedel, vissa trygga mängder, och tror att andra kommer att reagera lika mycket som jag själv om jag lägger till något i matväg. Många gånger tror jag att min omgivning kommer att betrakta mig som frisk enbart för att man äter lite mer, men det fungerar inte så. Jag kan drabbas av panik när någon i min omgivning tycker att jag är duktig som äter mer. Vid sådana tillfällen är det bra att jag kan komma ihåg att en viktuppgång aldrig kan gå fort.
Ibland är jag övertygad om att mina kompisar skulle titta konstigt på mig om jag skulle börja ta pålägg på brödet, mer mat eller mer smör på mackan. Jag brukar vara helt övertygad om att jag är tvungen att bibehålla den bild som jag tror att andra har skapat sig av mig, vilket i sin tur är ett uttryck för att jag inte känner mig som en person med egen identitet. Även fast jag vet att andra inte alls är intresserad vad som finns på min tallrik. Fast jag ibland tittar och konstaterar att de har fett i maten och jag känner mig duktig som inte har det, eller så tänker jag så där mycket fett skulle jag aldrig kunna äta utan att gå upp i vikt. Följden blir att jag hellre håller fast vid det jag har ätit under en lång tid, istället för att - som jag tror - riskera att gå upp i vikt.
Hur mycket jag än vrider och vänder på allting är det ändå alltid vikten det handlar om.

Var går gränsen för smal till för smal?

Ju tidigare man börjar svälta, desto mindre utvecklas kroppen. Dom som börjar svälta redan som ung fortsätter att se ut som ett barn även när dom blir äldre.

Är det därför jag ser ut som ett barn fastän jag är 23?

Kommer ihåg ett av mina första samtal med min psykolog, var flera år sedan. Vi pratade om vad anorexin gör mot mig, min kropp och med min hjärna. Jag frågade om anorexian gör mig dum, för det är jag jätterädd för, att bli korkad, dum och ointelligent.
Det hon sa till mig som jag kommer ihåg är att när man inte får i sig tillräckligt med energi, går kroppen in i sparlåga för att överleva, den energi som du får i dig går till hjärtat för att det ska kunna slå och till allt annat i kroppen som ska fungera, det vill säga att kroppen prioriterar inte hjärnan.
Det betyder att när du inte äter och din kropp inte får energin den behöver, när inte hjärnan får sin del, så kommer din IQ att sjunka, och det som fastnade mest i mitt huvud var att när man väl börjar äta igen så kommer inte IQn att höjas igen.

Jag måste ändå säga att jag inte anser mig själv vara helt blåst. Men har koncentrationssvårigheter, dålig motorik, dålig på att uppfatta saker, problem med att hänga med i konversationer, lätta mattetal kan vara jättesvåra för mig, dålig på att ta in ny information och har ibland svårt att förstå skämt och tex. förstå handlingen i en film. Finns mycket mer jag kan ta upp som jag har svårt med, och det beror på mitt lilla matintag under alla dom här åren.

Inte konstigt att jag hade det så tufft i skolan under min gymnasietid.

Funderar på att beställa en del böcker som handlar om anorexi och ätstörningar.

Inre hungern: en ung kvinnas kamp mot ätstörningar och bulimi.

Jätten i spegeln.

Varje dag har vi en liten tävling.

Har Tina Nordlunds bok, Genom helvetet: om fotboll, kärlek och anorexi, och den är verkligen jättebra!
Men skulle vilja ha nån fler.

Har ni något tips på en bok om anorexi?

Känns som att jag har ätit hela dagen, känns som att jag har gått upp flera kilo.
Nu vet jag hur hela kvällen kommer att bli, kroppskontroller och ångest.
Har hyrt en film så att jag kan kan iallafall försöka tänka på något annat.
Har man så stark ångest så ska man verkligen inte bara sitta inne och se in i väggen. även fast det är det man helst vill göra, men man måste hitta på något, annars blir man galen. Även fast ångesten alltid är med en så är det viktigt att iallafall försöka göra något annat, även fast det är jättesvårt, man vill helst bara ägna all sin tid till ångesten och att känna sig besviken på sig själv för att man nyss åt.

Det jag helst vill göra är att sitta hemma själv.

Jag vill börja träna igen! Jag vill slippa dom här tankarna!
Det bästa är när man tränar så hårt att det verkligen känns i kroppen, att man tar i allt man har!
Träningsvärk är det skönaste som finns.

Men nu orkar jag inte. Ångest säger jag bara.

Min kompis vill gå ner i vikt och frågar mig hur man gör.
Hur gör du för att vara så sjukt smal? Hur gör du för att inte äta nånting? Hur gör du för att stå emot hungern?
Hon har verkligen skitsnygg kropp och behöver inte gå ner i vikt!
Har sagt det till henne men hon lyssnar inte, vad gör man?
Hon har sagt till mig rakt ut att hon inte vill ha min kropp, hon tycker att jag är alldeles för smal, men hon vill gärna tappa några kilo.
Men jag känner att jag inte vill ge några råd hur man går ner i vikt, även fast jag anser mig själv vara ett "proffs" på just det området. Är så rädd att fler ska drabbas av det här, kan räcka med att man går ner något kilo, men blir ändå inte nöjd och sen fortsätter det, så nej, jag tänker inte ge något tips och råd, vill verkligen inte riskera nått! Så det ger absolut ingenting att ni frågar!
Vi som har anorexia lider av en psykisk sjukdom, vårat ideal är inte som det ska vara.
Men ni är helt perfekta som ni är!

Dagens första måltid, frukosten, brukar lämna utrymme för många funderingar. Jag kan känna att en dag utan frukost är en bra dag, för då slipper jag förstöra dagen med mat i magen redan från morgonen. Jag kan också känna att jag längtar till frukosten för att jag tycker att frukost går bra att äta, eftersom att jag förbrukar den energin under dagen. Men det första resonemanget innebär att jag ibland känner efter några timmar att jag borde ha ätit frukost, jag blir så hungrig att jag kan göra vad som helst för att få mat, samtidigt blir jag så arg på mig själv för att jag inte kan tänka på något annat.

Så jag har en väldigt kluven inställning till frukost. Men nu sitter jag iallafall och har fått i mig en tallrik fil.
Tänkte på en sak när jag satt och åt. Varför läser just ni min blogg?
Är så otroligt glad att ni gör det! Men är bara lite nyfiken, vad är det i min blogg ni fastnar för?

Tänkte ta upp ett ämne som jag inte hade tänkt skriva så mycket om, men har fått mail från läsare som har frågat.
Svaret på er fråga är nej, man har verkligen ingen sexlust när man lider av det här!
Man är för upptagen med att tänka på sin egen kropp när man ligger där med en kille, är bara det man koncentrerar sig på. Jag kan känna obehag och rädsla av bara tanken på sex.

Tycker inte om min kropp, och bara tanken på att en kille får njutning av den får mig att må illa.

Kommer att skriva ett längre inlägg senare om mitt stora problem med kroppskontakt.

Ni vet hon som deltog i No-lita kampanjerna mot omänskliga skönhetsideal.
30 år gammal och väger 33 kilo.
Sedan 13 års ålder har hon lidit av anorexi.
Jag tror dom flesta vet vilka bilder jag tänker på, dom var i kvällstidningarna för något år sen, så jag behöver inte lägga upp nån av dom här.

Tycker det var väldigt starkt av henne att ställa upp!

Här har ni en bild av henne iallafall.

Har läst att man kan vara utan mat i 9-10 dagar, hur kan då folk klaga att dom håller på att dö av hunger nån timme efter dom har ätit?
Var bara en tanke som slog mig.

För mig med en ätstörning är hungern ofta den viktigaste kroppssignalen, den jag värnar mest om, eftersom den gör det tillåtet att äta iallafall litegrann. Det visar sig tydligast vid måltider. För mig är det oerhört viktigt att mängden mat på tallriken inte ökas från den ena dagen till den andra, från det som är invant och tryggt, till en okänd mängd som alltid är för mycket. Rädslan för att inte känna hunger när det är dags att äta, gör det nästan omöjligt att införa nya livsmedel, eftersom att jag inte vet om hungern kommer tillbaka till nästa måltid. Precis lika viktigt som att ha kvar hungern är det att inte äta mer än vad jag gjorde under gårdagen, eftersom jag kan uppfatta det som att jag inte har kontroll, om jag idag äter 5 kalorier mer än igår, kommer det att bli 10 mer imorgon och 15 mer i övermorgon...
Hur många nätter lägger jag mig hungrig? Hur ofta händer det att jag inte kan somna eller sover oroligt när jag väl somnar? Hur många gånger har jag vaknat på natten eller tidigt på morgonen för att jag är hungrig? Hur ofta frömmer jag om mat?
Ibland har drömmen varit så påtaglig, att jag tror att natten har inneburit matorgier, vilket leder till att jag inte vågar äta de närmaste timmarna. Jag sover sämre när jag är hungrig och när jag vaknar efter en orolig natt så får jag svårare att tänka klart. Jag får också svårare att koncentrera mig på det som är viktigt, för att inte tala om att humöret blir väldigt lidande.

Hunger är bra för då är magen tom.

*Två mjuka mackor och ett glas mjölk till frukost.

*En köttbit och lite potatissallad till middag. Åt två ballerinakex också.

Hur lite jag än äter på en dag så får jag ändå ångest, tror att min kropp ändras av bara en tugga.
Har verkligen försökt flera gånger att hålla mina händer borta från kroppen efter jag har ätit, men det är helt omöjligt, dom dras dit ändå.
Sjukt jobbigt.

Vill bara säga några ord till pojkvännerna som stannar hos sina tjejer som lider av anorexi. Ni har det väldigt svårt som ser eran kärlek må så dåligt, se när vi hatar oss själva. Ni får stå ut med väldigt mycket, och det är ett väldigt tufft jobb ni har! Tror inte vi tjejer som lider av det här förstår hur svårt våra pojkvänner har det, hur mycket dom offrar, vi tänker bara på oss själva.
Vill bara säga att ni är helt underbara!
Även om vi för det mesta är sura, arga och ledsna så älskar vi er!
Finns inte många killar som stannar hos en med anorexi, men ni som gör det, tack för att ni finns!
Det kallar jag kärlek!

Hatar X-Men, men älskar han och musklerna!





Känner att jag måste få vara lite oseriös i den här bloggen också.

Har legat nästan hela natten och tänkt på dom fyra alternativen, men inte kommit fram till nånting. Även fast jag har till nästa fredag att bestämma mig så kan jag inte släppa tanken. Mina tankar går åt till att tänka på mat, kroppen, tvången, all ångest och nu det här, finns verkligen inte rum med något annat i mitt huvud. Förlåt mina kompisar för att jag har svårt att hänga med i samtalen ibland, har bara så fullt med annat. Hur mycket jag än försöker lägga alla dom här tankarna åt sidan så går det inte, dom är alltid med mig!
Har iallafall fått tre råd hittills här i bloggen om hur jag ska göra. En skrev och frågade om det inte går att få matstöd här hemma, att någon kommer hit då jag ska äta, då får jag stöd i en miljö som känns bättre än sjukhuset. Tyckte det lät ganska så bra, vet bara inte om det går?
Dom andra två tycker att jag ska bli inlagd, det hade iallafall hjälpt dom. Men att bli inlagd är det sista jag vill, det skrämmer mig så mycket! Att måsta sitta där och äta frukost, lunch och middag plus mellanmål varje dag! Då jag tycker att 2 dagar i veckan med matstöd är så fruktansvärt jobbigt! Tror verkligen inte att jag skulle klara det, vill inte leva med den hemska ångesten jag skulle få! Och vad skulle hon i mitt huvud säga när jag åt så mycket?
Men jag vet att det skulle vara en bra start för mig att bli frisk att vara där och få hjälp, men tror det blir för svårt för mig. Och det där att man måste planera med sina stödpersoner när man får fara hem, låter ju som ett fängelse. Hur skulle jag klara mig utan mina kompisar och min familj, tror väl att dom får komma och hälsa på men ändå, blir ju inte samma sak. Vet inte exakt hur det går till, men av den lilla information jag fått så har jag förstått det så.
Nej, jag vet inte. Men måste tänka på vad som är bäst för min hälsa, inte välja det som känns minst jobbigt, för då skulle jag ju hoppa av behandlingen, men vet inte om det skulle vara så bra för mig.
Tack för era råd, tar jättegärna emot fler! Hjälp mig tänka.

Ska fixa en usb-kabel till min kamera idag så jag kan ta fler kort och lägga upp. Har bara mobilen nu, men blir så dåliga kort med den, så ska fixa det!
Fortsättning del fyra på mitt liv kommer snart, vet att det var länge sen jag skrev på den!

Ska försöka få i mig nån macka nu.
Tack än en gång!

Jag började med att väga mig när jag kom dit, vikten var densamma som sist, tyckte det var lite konstigt, känns som att jag har ätit mer dom senaste dagarna än vad jag brukar göra. Sen gick vi till hennes rum och började prata om vad jag skulle få för hjälp för att gå upp i vikt. Hon hade inte hunnit prata med min läkare än, så jag vet fortfarande inte vad hon tycker jag ska få för hjälp, får veta det så fort som möjligt.
Men psykologen kom fram till att det finns fyra alternativ att välja mellan.

Fortsätta att gå i matstöd tre dagar i veckan och även äta hemma. Men eftersom jag vet att dom dagarna jag är där och äter så får jag tillräckligt med mat tre tillfällen i veckan, och det resulterar i att jag inte äter när jag är hemma. Känns som att vi hjälper sjukdomen. Har gått där i sju år snart och ätit men det hjälper inte.

Hoppa av behandlingen helt och hållet. Då jag vet att jag inte kan gå dit och äta så då kanske jag skärper till mig här hemma istället? Vet inte om det skulle vara till nån hjälp för mig eller om det bara skulle göra allt värre. Jag kanske också behöver vara ifrån sjukhuset ett tag, att få göra och tänka på nått annat, för som det är nu så är jag ju där nästan varje dag. Och jag tycker att det är så jobbigt med matstöd, mest för maten och ångesten men också för att det känns som att det är en tävling mot dom andra som är där och äter om vem som äter minst och vem som mår sämst, känns iallafall så för mig. Så det kanske skulle vara bra för mig men vågar jag chansa?

Bli inlagd av min egen vilja. För att få den hjälpen jag behöver för att bli frisk.

Bli tvångsinlagd. Det är vad som kommer att hända om jag fortsätter som jag gör nu.

Vet verkligen inte hur jag ska göra! Tänk om det blir helt fel?
Vad ska jag välja för att bli frisk?
Vet att det är jag som måste ta det slutgiltiga beslutet, men behöver hjälp och råd.
Måste ta tag i mig själv nu, kan verkligen inte fortsätta så här och må som jag gör nu.
Skulle bli otroligt tacksam om ni gav mig lite råd om hur jag ska tänka!
Tack!

Nu är jag hemma. Har fått väldigt mycket att fundera över! Har att välja mellan fyra olika alternativ, kommer att bli sjukt svårt! Känns som att hur jag än väljer så kommer det att bli fel.
Kommer att berätta så fort jag vet hur jag ska formulera det, så att det går förstå.

Kommer att behöva eran hjälp.

Tre timmar tills jag ska vara på sjukhuset. Det sista jag vill är att dom ska säga att jag kommer att bli inlagd. Vill att dom ska ge mig en chans till! Men har läkaren bestämt sig så har jag inget val, är hon som bestämmer, även om min inställning har ändrats sen senaste gången jag var där, har dom läst min blogg så vet dom det.
Och till er som verkar tro att jag inte har den inställningen längre, att bli frisk, det har jag. Den här gången ska jag klara det! Det kommer att komma massor av svackor men inställningen kommer inte att ändras. Vill bara att mina anhöriga ska tro på mig den här gången. Jag har en väldigt lång väg att gå tills jag är frisk, eller tills jag når en sundare vikt. Men jag kämpar verkligen!

Ska äta fruksot nu. Ska försöka få i mig två mackor, en banan och ett glas mjölk. Det kanske inte låter så mycket för er men för mig är det väldigt mycket.
Skriver när jag kommer hem och berättar hur det har gått.
Kram!

Ligger och är väldigt nervös inför imorgon. Ska träffa psykologen för att väga mig och jag ska även få veta vad min läkare har bestämt, vad jag ska få för vård, och med tanke på det jag sa sist jag träffade psykologen och min viktnedgång så har jag känslan av att jag får dåliga besked, för min läkare är väldigt hård, men det är väl bra antar jag. Är bara rädd för vad jag kommer att få höra.
Kommer att bli riktigt skrämmande att ställa sig på vågen också, det är det varje gång, rädd för vad den kommer att visa. Lite konstigt att jag kallar vågen min bästa vän men är samtidigt så fruktansvärt rädd för den!

Ska försöka sova nu. Kommer att bli en orolig natt.

Under dom här sex åren som jag har varit sjuk så har jag oftast bara ätit när jag är hungrig.
Har aldrig varit den där som äter regelbundet, det känns ju som att man äter hela tiden då, fyra mål mat om dagen, och även klämma in två mellanmål, kan inte förstå hur man kan äta så mycket? Man får ju inte göra annat än att sitta med en gaffel i munnen.

Men vad händer dom gångerna då jag verkligen är jättemätt och är tvingad att trycka i mig mat? När jag känner att jag inte ens klarar av att ta en gaffel med mat in i munnen utan att bryta ihop?
Är det som händer dagarna jag är på matstöd. Jag är aldrig hungrig till lunch. Hur tror ni då det känns att ha en tallrik framför sig med jättemycket mat som jag är tvingad att äta upp på en viss tid när jag inte ens är lite hungrig?
När jag tror att en tugga gör att jag går upp fem kilo?
När det känns som att jag skulle göra vad som helst för att slippa ta en tugga till?

Ångesten blir bara dubbelt så jobbig.

Vad har du för storlek på jeans?
Använder aldrig jeans men på dom få paren jag har så har jag storlek 24.

Vad får du för hjälp idag?
Psykologsamtal, matstöd och NKR-träning.

Har du många vänner?
Har sex väldigt nära vänner som jag vet aldrig kommer att lämna mig hur dåligt jag än mår.

Bor du hemma?
Nej, bor själv i en liten etta. Hade gärna bott med någon, är svårt att bo själv när man är i min situation.

Hur lång är du?
1,59.

Vad är du mest/minst nöjd med ditt utseende?
Är mest nöjd med mina armar, det jag inte gillar med mitt utseende är att jag ser ut att vara 15 år, får höra det flera gånger i veckan.

Hur ofta tänker du på mat och vikt?
Hela tiden.

Vill du ha hjälp?
Ja, klart jag vill, men hon jag har i huvudet vill inte att jag ska få hjälp.

Hur lite vill du väga?
Under normalvikt iallafall.

Har eller dricker du näringsdrycker?
Gjorde det förut men klarade det inte i längden, men kanske ska börja om. Är grymt äckligt!

När mår du som bäst?
När jag är med mina vänner och min familj.

Hur länge har du varit sjuk?
I sju år snart. Alldeles för länge.

Vad tycker du är det bästa med din blogg?
Att jag är ärlig till 100 procent.

Jag vill väga mig.
Jag vill ha kontroll. Jag vill veta vad jag väger på morgonen. Jag vill veta vad jag väger innan jag går och lägger mig.
Men jag kan inte, får inte ha någon våg hemma, blev tvingad till att slänga ut den får något år sen. Det var som att slänga ut min bästa vän, den jag spenderade mest tid med. Jag vägde mig jämt, på morgonen, innan jag skulle sova, före och efter jag åt för att se så att inte maten jag åt gjorde någon skillnad, efter och före promenaden, hela tiden.
Men då hade jag kontroll, det har jag inte nu.
Det skrämmer mig.

Träffade en tjej idag som jag har pratat litegrann med tidigare. Vi började prata om våra liv, vikt och BMI. Hon är verkligen den smalaste tjej jag har sett på riktigt! Hon är alltså grymt smal! Tänkte att så där vill jag verkligen se ut!
Men sen fick jag veta vad hon vägde och vad hon hade för BMI.
Jag vägde mindre och hade lägre BMI än henne?! Jag kan verkligen inte förstå det!
Varför kan inte jag se mig som smalare? Varför ser jag mig alltid som den större?

Vad är det för fel? Varför ser jag det inte?

Älskar era kommentarer verkligen och jag tar åt mig allt ni skriver. Fram till nu så har det inte varit någon som har klagat, men idag hade en anonym kommenterat inlägget jag skrev om dom på hockeyn som hade det så jobbigt, där jag nämnde Haiti och dom som svälter. Han/hon hade skrivit att jag skulle sluta tycka synd om mig själv, att jag skulle ta en macka för dom i Haiti och att dom skulle skämmas över mig för att jag självmant vägrar äta. Jag förstår hennes kommentar, det gör jag verkligen men var inte så jag menade med det inlägget! Självklart så vet jag ju att det finns otroligt många som har det så mycket värre än mig! Och är så ledsen över det. Det jag vill säga är att jag verkligen inte sitter och tycker synd om mig själv och söker medlidande av er, det får ni verkligen inte tro! Jag har inte valt att ha det så här, vem skulle göra det?
Jag hoppas verkligen inte att ni missförstår min mening med det där inlägget, handlade ju mest bara om hur folk kan vara upprörda över struntgrejer, det var allt jag menade.

Jag har alltid varit en sån som tar åt mig så mycket av vad folk säger, får jag en liten motgång så vill jag ge upp. Nu fick jag känna hur det känns att inte bara få jättesnälla kommentarer men jag tror att det kan vara bra för mig. Hade såklart förväntat mig att inte bara få snälla och positiva kommentarer när jag startade bloggen. Men det är absolut inte menat något ont till den som skrev kommentaren, förstår henne fullt ut! Och tack för att du läser och skriver din åsikt!

Vill bara inte att ni ska tro att jag är en självisk person som tror att jag har det värst och jobbigast, att det är mest synd om mig, sån är jag verkligen inte!
Hoppas ni förstår mig.

Det kommer att ta lång tid innan jag kan säga att jag är frisk. Det måste dom i min omgivning acceptera, eftersom att det kommer att bli svårt att bryta mina mönster. Men vad innebär det att bli frisk? Jag har haft min ätstörning i flera år, det kommer att ta lång tid innan jag kan avliva myter, införliva realistiska tankar, nya mönster och vanor i min vardag. Dessutom behöver min kropp tid att reparera och bygga upp vävnader, underhålla organ och producera hormoner med mera. Ibland är jag så övertygad att jag har en bakomliggande sjukdom, som säkert många i samma situation också tror, att jag är undantaget, jag kan inte äta som dom andra.
Det kommer också att ta tid för mig att acceptera att jag faktiskt både kan och får lov att må bra. När jag vågar börja fundera över att ta itu med ätstörningen, kommer också tankarna på hur det skulle vara att bli frisk, vilka förväntningar har jag och andra på mig som frisk?
Kommer jag att klara av allt som förväntas av mig när inte ätstörningen finns som skydd? Och hur är det med med kraven som jag kommer att ställa på mig själv för hur jag ska vara och se ut? Finns en rädsla att inte orka med omgivningens verkliga eller inbillade krav. Det känns svårt, nästan omöjligt att bli frisk, och kan därför kännas tryggare att stanna kvar i min sjukdom.
För mig som har haft sjukdomen så länge så har den blivit en del av en livsstil som jag identiferar mig med, och en identitet kan jag inte bara kasta av mig så där. Jag är inte en anorektiker, utan en med anorexi.
Det kommer att bli ett heltidsarbete att bli frisk, och just därför kan jag inte jobba eller studera samtidigt som jag lider av det här, den här sjukdomen tar så mycket tid, kraft och uppmärksamhet. Många i min omgivning har svårt att tro att det ska ta så lång tid att bli fri från den här sjukdomen. Dom kan tycka att nu när du får hjälp borde det väl inte vara så svårt att äta normalt, men är så mycket svårare än så.
Hela situationen kommer att bli mycket skör och jag kommer att behöva mycket stöd för att veta var jag ska kliva och vart jag ska gå.

Anorexi handlar inte om utseendefixering, det går mycket, mycket djupare än så.

Sitter här och försöker få i mig en tallrik fil. Tycker det är svårt att äta på morgonen, inte bara för att ätstörningen säger det, även för att jag bruka få så ont i magen, speciellt när jag äter något med fil eller mjölk, men det är ändå det ända jag kan äta på morgonen. Har försökt äta bröd eller gröt men det blir för mastigt. Och jag brukar alltid vänta någon timme efter jag har stigit upp med att äta frukost så jag känner att jag förtjänar den. Jag ska på matstöd idag halv 12 och det gör det mycket svårare att få i sig filet, tycker att två mål mat bara på förmiddagen blir för mycket.
Det är matstöd tre dagar i veckan, men jag brukar bara vara där två dagar i veckan, måndagar och fredagar, det är mitt eget val för jag tycker att tre luncher i veckan med så mycket mat blir för jobbigt, men efter i fredags när jag träffade min psykolog så blir jag tvungen att gå dit alla tre dagar på grund av min stora viktnedgång, kommer att bli väldigt tufft men har inget val och har ju lovat att försöka.

Har fått en del frågor om mitt BMI, kollade upp det nyss på internet, 15,6 har jag.