Ett litet framsteg.
Jag börjar kunna se mig mer i spegeln nu. Tycker fortfarande att det är obehagligt, jag undviker det så länge jag kan, men måste jag så klarar jag det. Inte länge, men det är ändå ett framsteg.
Försöker utmana mig själv att bara stå där ett tag, inte i en helkroppspegel, det blir en för stor utmaning just nu, bara i en spegel där ansiktet och lite av överkroppen syns.
När jag har gått upp några kilon, när jag börjar känna mig trygg i min kropp så kommer min helkroppsspegel att komma till användning igen.
Nu är det bara otäckt och skrämmande att ha den i min lägenhet.
Kommentarer
Postat av: en i mängden
:-)
Postat av: Catharina
Spegel... ja nog är det svårt för dig men det blir bättre det vet du ju redan... Min dotter hade en sjukgymnast, ja ca 3 ggr (när hon var inlagd på BUP i en månad), det tyckte hon var bra eftersom en Anorektiker inte "ser" sanningen i spegeln, men hon hjälpte henne till det bättre faktiskt. Efter utskrivningen fick hon tyvärr inte ha´kvar henne... tragiskt men sant.
Kraam på dig o spegla dig till sanningen, var så säker den kommer!
Trackback
