Min inläggning.



Jag skulle ju berätta för er varför jag absolut inte vill tillbaka till avdelningen. Men jag har tänkt på det där.
Om jag skulle berätta hur jag tycker att den där veckan på avdelningen var så kanske jag skrämmer andra tjejer som också lider av det här, att jag får dom att inte våga ta steget till att lägga in sig. Det vill jag verkligen inte göra. För jag vet att det finns unga tjejer som har en ätstörning som läser min blogg.

Även fast jag tyckte att det var otroligt jobbigt och hemskt att vara där så ångrar jag inte att jag tog steget och var där en vecka. Kan själv erkänna att jag borde ha varit där längre. Men jag fick en bra start, jag lärde mig att äta på bestämda tider, och jag började förstå att kroppen behöver mat för att fungera. Det var en väldigt lärorik vecka.
Det absolut jobbigaste var inte att äta, det var att äta och sova just där. Jag trivdes verkligen inte. Men bara för att det var så för mig så betyder det ju inte att det blir så för er. Ni kan ju hamna på en mycket bättre avdelning.
Personalen och dom andra som var inlagda var trevliga men det var just stället som jag inte klarade av.

Jag tänker inte gå in närmare på varför jag tycker som jag gör, varför jag hellre for hem än att vara där och få den hjälp jag behöver, av just den anledningen att jag är så rädd att skrämma tjejer som har tänkt att lägga in sig för att bli frisk, och sen ändrar sig på grund av det jag har skrivit. Det känns redan som att jag har skrivit för mycket.

Det enda jag kan säga är att jag tycker att det är helt sjukt att vi som lider av det här ska behöva vara på samma avdelning som människor som är jättedeprimerade och inte ser någon livsglädje alls. Vi behöver possitiva människor omkring oss. Varför kan inte vi få ligga på en vanlig avdelning? Eller få vara på en avdelning med bara tjejer med liknande problem. Vi har en psykisk sjukdom men det borde gå att ordna på ett annat sätt.
Det var det här som gjorde att jag hade svårt att sova på nätterna, alla var så ledsna då. Hon jag delade rum med grät varje natt. Hur ska man kunna bli friskare och börja må bättre när alla runt omkring mår så fruktansvärt dåligt? Jag led verkligen med dom. Jag började tänka mer på henne jag delade rum med, hur hon mådde, än vad jag tänkte på mig själv. Vi med ätstörningar behöver få vara i en annan miljö. Vi mår så dåligt och är jätteledsna redan när vi kommer dit, och det blir ju inte bättre när vi kommer dit för att bli friska och hitta livsglädjen igen, när alla i vår närhet är så ledsna.
Tycker att det är förjäkligt att det ska vara så här. Tänker ta upp det med min läkare nästa gång jag träffar henne, vet inte om det ens är möjligt att ändra på det här men jag ska iallafall försöka. Hon ska få veta hur fel jag tycker att det är.

Jag hoppas verkligen inte att jag har fått någon tjej att inte våga ta steget att lägga in sig efter det jag nu har skrivit. Även fast jag tycker att det var så här jobbigt så ångrar jag det inte. Att lägga in mig var det bästa beslutet jag har tagit i mitt liv. Jag har fått en bra start till att förändra mitt liv.
Så snälla ni, ta steget, det är värt det, jag lovar! Och stanna gärna längre än vad jag gjorde.

Vet att jag har läsare som har varit inlagda och är friska nu. Berätta gärna hur inläggningen var för er.



Kommentarer
Postat av: sommarvind!

kanske det var därför ni fick vara med andra psyksjuka, så ni skulle inse hur bra ni har det,, bara lite mat så är ni friska, men för andra kanskke det inte är så enkelt!

2010-04-11 @ 12:31:25
Postat av: Catharina

Håller inte med sommarvind... bara lite mat så är ni friska!!!!

SÅ enkelt är det inte!!!! Tyvärr.

Det är en mycket komplicerad sjukdom!

2010-04-11 @ 19:23:13

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0