Rädslan att äta

I min blogg får ni följa med på min väg genom ett liv som bara består av vikt, matstöd, sjukhus, tvångstankar, försök till ett normalt liv.

Allt började när jag gick i andra året på gymnasiet, jag började se på min kropp på ett annat sätt, tyckte inte jag dög med mina 47 kilon, jag började hoppa över luncherna, ljög för mina kompisar, sa att jag redan hade ätit eller inte var hungrig fast jag egentligen skakade av hunger.
Jag flyttade till en liten etta och såg framemot att bo själv, bestämma själv vad, när, hur mycket och om jag skulle äta, i början skötte jag det ganska så bra, jag åt frukost och middag för att visa att jag klarade det här, var så glad att jag hade mitt egna lilla hem som jag såg framemot att bo i tills jag iallafall hade gått ut gymnasiet, men det blev inte som jag ville, det var här, i den här lägenheten som det började, helvetet.

Dagarna gick oftast bra, det var på kvällarna jag fick ångest, mörkrädd och saknade mina föräldrar, ringde dom ofta och grät och sa att jag ville flytta hem, men jag gjorde alltid ett nytt försök eftersom mina föräldrar bor en bit bort och orkade inte pendla fram och tillbaka. Jag ville inte bo själv längre, den där lägenheten började kännas hemsk och inte som mitt hem längre, det var då min dåvarande pojkvän flyttade in, vi bodde två stycken på 30 kvm, men det var inget problem, var bara så glad att inte behöva sova själv längre, att inte vara rädd för vad som kommer att hända om jag blundar. Vi gick i samma klass så vi följdes till skolan varje dag och jag började må bättre, men min vikt började gå neråt och neråt, dom gångerna jag var själv i lägenheten när min pojkvän var hemma hos hans föräldrar så hoppade jag över frukost och middag, det var när han var hemma nån vecka i streck som det började på riktigt, och innan jag ens hade hunnit reagera hade jag gått ner 5-6 kilo så jag låg på 42 kilo till mina 1,60 cm, och då var det försent att förhindra allt som jag hade framför mig. Jag kunde stå och inspektera mig i spegeln i en timme på kvällarna för att se så att inte maten jag åt tidigare hade lagt sig på magen eller på låren, jag gick långa promenader, ställde mig framför spegeln igen, gick i säng och kände på mina axlar och på mina höftben och när jag kände att dom stack ut och inte var gömda bakom allt fett så kunde jag somna.