Rädslan att äta

Sista året började gå mot sitt slut och skolan gick bara tyngre och tyngre. Hade pressen på mig att höja mina betyg, umgås mer med mina vänner, satt mest bara hemma själv. Dom gångerna jag var med mina vänner efter skoltid var krävande, ansträngde mig för att hänga med i diskussionerna, egentligen satt jag bara och tänkte på det jag hade ätit tidigare på dagen, var på kroppen det hade satt sig och på vad mina vänner tänkte på när dom såg mig, men försökte göra allt för att inte visa att jag var i min egen värld.
Det började bli för mycket för mig med skola varje dag, fara varannan dag till sjukhuset och spendera en väldigt jobbig timme i deras matsal, och sen stressa tillbaka till skolan för att hinna till nästa lektion plus att jag hade träffar med psykologen och vägningar flera dar i veckan, det blev bara värre för mig på grund av all stress och den stora pressen jag hade på mig med både vikten och skolan, tiden rann bara iväg och snart var det för sent att ens försöka höja betygen och bättra på närvaron, så jag bestämde mig för att ta en paus från behandlingen, med lite övertalning så gick det bra på tre villkor, att jag åt, att jag for dit och vägde mig en dag i veckan så dom fick ha en liten koll på mig och att jag pratade med sjuksystern på skolan en dag i veckan.

Skolan blev inte lättare som jag hade trott, koncentrationen blev sämre, hade svårt att uppfatta vad lärarna skrev på tavlan. Hade en helt underbar lärare som såg mina problem, hon tog sig tid att träffa mig enskilt och gå igenom det hon nyss hade lärt min klass, hon skrev ner anteckningar åt mig som jag fick ta med mig hem och läsa, hon hjälpte mig så mycket. När det var dags för prov i något ämne satt jag läste allt jag orkade på kvällarna, och det var även en bra anledning till att hoppa över middagen eftersom att jag inte tyckte att hade tid, ork och lust att äta, skulle klara skolan och samtidigt gå ner nått kilo till. Jag var oftast väldigt nöjd efter allt hårdpluggande och kände att den här gången kommer jag att klara provet galant men då kom dagen när det var dags att visa min kunskaper, fick provet framför mig och som så många gånger förr så fick jag blackout, min bild av min kropp dök upp i mitt huvud, hur tjocka jag tyckte mina lår såg ut när jag satt där på stolen, vilken lögn jag ska hitta på nästa gång för att slippa äta, hela huvudet var fyllt med dom tankarna, kunskaperna jag lärde mig kvällen innan var helt borta, jag försökte hitta det men det gick inte. Jag såg mina klasskompisar en efter en lämna in provet och gick ut ur rummet och det gjorde mig ännu mer frustrerad och ledsen.

Hur skulle jag nångång få ett jobb? Skulle jag ha nån framtid och hur skulle den se ut när matspöket tog 90 procent av min tid?