Skolan var fortfarande lika jobbig, men var så lite tid kvar nu så det var bara att kämpa på, efter studenten kunde jag bara få koncentrera mig på att gå ner ännu mer i vikt. Men jag hade en stor och viktig sak kvar, nationella provet i svenska och det skulle vara muntligt. Kommer inte ihåg vilket ämne vi fick, men funderade väldigt länge på vad jag skulle prata om och till slut kom jag på det, jag berättar om min kamp med anorexin. Började skriva på mitt tal direkt, det här skulle bli det bästa jag hade gjort i skolan, jag skulle känna mig nöjd när jag gick från klassrummet för en gångs skull, och nu fick jag även chansen att berätta för hela klassen varför jag var borta så mycket, varför jag alltid fick gå lite tidigare och varför en del lärare hjälpte mig mer och behandlade mig på ett annat sätt, var bara mina närmaste kompisar som visste allt. Jag låste in mig på hemma på toan och övade på talet varje kväll, det skulle verkligen sitta. Men kvällen innan jag skulle göra mitt tal kom alla tankar,
jag kommer att få blackout som så många gånger förr,
jag kommer bara att stå och tänka vad min klass tycker om min kropp när jag står där framme,
anorexiaspöket kommer att sitta på min axel och berätta hur värdelös och tjock jag är, tror jag verkligen att nån kommer att bry sig om det jag berättar, är ju bara jag. Jag har alltid varit den blygaste i klassen, den som sitter längst bak i klassrummet och hoppas att läraren inte märker att jag är där så att jag slipper svara på någon fråga, sjukanmälde mig dagarna när vi hade muntlig redovisning, har aldrig varit den som tagit kontakt med andra, har någon velat prata så har dom fått komma fram till mig, har alltid varit lite folkskygg, blir lätt väldigt nervös i folksamlingar, kunde t.o.m bli nervös när jag var med min egna släkt. Jag förstod inte riktigt vad jag skulle göra förrän kvällen innan, jag skulle ställa mig framför en hel klass och berätta min historia. Jag skulle utsätta mig själv för en av mina största fobier, att prata inför folk. Jag kom ihåg den dagen då jag skulle göra det som om det vore igår. Hade inte ätit nått på flera, flera timmar, ville ju inte se tjock ut när jag stog där framme. Jag satt och skakade i klassrummet och gick igenom mitt tal om och om i huvudet och tänkte,
den här gången ska inte anorexiaspöket få förstöra. Klassen kom med ett önskemål att få hålla sitt tal i små grupper istället och det gick läraren med på, men jag vet inte vad som hände, jag bestämde mig för att berätta för hela klassen iallafall, det fick bära eller brista, kände att jag måste gå framåt i livet någon gång, jag var den enda som tog det beslutet, att berätta för allihopa. När alla hade hållit sitt tal i sina grupper så var det min tur, gick fram med tunga steg, tänkte för en sista gång
Emma, du klarar det här och sen började jag berätta och det gick så bra, kan ha varit för att jag valde ämnet själv, när jag pratar om anorexian så känns det som om jag pratar om min bästa vän. Alla verkade så intresserade av det jag berättade, som att dom blev berörda. När min tid var slut så fick jag ett stort leende av min lärare, hon var en av lärarna som visste allt jag gick igenom. När jag gick ur klassrummet så kändes det som att jag svävade på moln, var så stolt över mig själv! Efter alla misslyckanden så klarade jag äntligen något, jag insåg också att jag hade övervunnit min fobi, iallafall för en dag.
