Kvinnan som inte ville att jag skulle leva.

För mig var hon jätteverklig, lika verklig som jag och du. Första gången jag såg henne tänkte jag, hon är här för att hjälpa mig, för att stoppa mig innan allt skulle bli mycket värre, en sorts ängel som bara ville mitt bästa, och det trodde jag dom första gångerna hon visade sig, då stog hon bara där med sitt mörka långa hår och sin vita klänning, inbillade mig att hon kom för att hålla mig sällskap, att visa att jag inte går igenom det här ensam, att hon skulle finnas där när jag behövde prata med någon, och då hade jag sett henne några gånger men hade inte berättat det för min pojkvän, hon skulle bara vara min vän, inte någon annans.
Men hennes snälla leende som jag inbillade mig att hon hade och hennes ögon som såg på mig på ett sätt som ingen annan hade sett på mig, började förändras, hon log inte längre, hon började prata med mig Jag är inte här för att hjälpa dig, tvärtom. Hon började också röra på sig, tidigare stog hon bara bredvid sängen. Första gången hon rörde på sig gick hon direkt till köket, pekade på lådan som innehöll knivar och sa Gör det. Det var då jag berättade för min pojkvän att vi har någon som bor tillsammans med oss, jag tänkte att nu när jag har berättat det så kommer hon inte att visa sig fler gånger eftersom att hon var bara där för att hälsa på mig, men det blev bara värre, hon blev argare och brydde sig inte alls att han visste. Hon ville få han att lämna mig, att han inte skulle orka med mig längre, göra mitt liv ännu jobbigare, men när hon märkte att han inte skulle göra det riktade hon in sig på mig igen.
Hon kunde säga åt mig att vi skulle ut och gå och sen när vi kom på ett enskilt ställe så skulle hon dra in mig i skogen, och jag lyssnade på henne, hon styrde mig så jag ville följa henne men min pojkvän drog mig tillbaka.
Hon kom när vi hade lagt oss och skulle sova och säga Somna inte, för då kommer det att händra något med dig eller nån av dina närmaste, så vi höll oss vakna natt efter natt och jag såg hon oftare ju tröttare jag blev, åt mindre och träffa mina vänner var helt uteslutet. Pojkvännen spenderade många timmar på nätterna med att prata med läkare som sa att jag omedelbart behövde hjälp men jag vägrade, visste att jag skulle bli inlagd om jag ens visade mig och det var det sista jag ville, skolan skulle gå först.
Hon kom oftast sent på kvällarna när vi just hade lagt oss, min pojkvän kunde se på mig när det var dags för henne att komma, jag blev livrädd, han hade bara mig att se på om hon var där eller inte för var ju bara jag som såg henne. Ingen vill ha dig, lika bra du försvinner var nått hon kunde säga, Tror du verkligen att någon bryr sig om dig när du svälter dig själv och ordet som hon använde som skrämde mig mest var Dö. En natt när min pojkvän hade somnat följde jag med henne till köket, öppnade lådan och tog upp en kniv och gick in till sovrummet, vill inte ens tänka på vad som hade hänt om inte min pojkvän hade vaknat. Han gömde allt som man kunde skära sig på och allt man kunde använda för att skada sig själv.
Det var här han fick nog, jag skulle få hjälp, vare sig jag ville det eller inte. Läkarna ringde till mig och sa att kom hit självmant eller så hämtar en polis dig. Jag hade inget val, jag skulle nu få hjälp.

Jag vet att det här kommer att vara jobbigt för mina nära att läsa och var även väldigt jobbigt för mig att skriva det men i den här bloggen kommer jag att skriva det mesta som har hänt, och allt jag skriver är sanning.
Jag vet också att ni som läser det här inlägget kommer att tycka att det låter för overkligt för att vara sant men för mig var hon som vem som helst, förutom att hon ville att mitt liv skulle ta slut.


Kommentarer
Postat av: Anonym

Hej!

Jag är så gripen av dig blogg! Det är modigt av dig att skriva allt detta!

Jag har en anhörig som just nu kämpar med samma sak som du. Denne är dock väldigt svår att läsa. Jag vet knappt någonting om dennes alla tankar, allt som händer m.m. När jag träffar denne så låssas vi båda som om allting är helt i sin ordning... Du har nu satt ord på så myckt jag inte kunnat förstå!



Jag vet inte vad man ska säga, lycka till?

Du verkar ju ändå ha insikten, som många andra i samma situation saknar! Det tror jag är ett stort + hos dig!

Jag önskar dig ett liv utan ångest!

Ett liv utan tvångstankar!

Och den kropp och hälsa som krävs för att bära ett barn!

2010-01-25 @ 01:04:08
Postat av: Emma

Hej!

Tack så jättemycket att du gillar det jag skriver, betyder väldigt mycket för mig!

Och är jätteglad att jag kan hjälpa dig att förstå.

Det du kan göra för att hjälpa är att visa att du finns där om hon vill prata, är viktigt för oss som lider av det här att veta att det finns nån man kan prata med.

Tack så mycket/ Emma

2010-01-25 @ 20:04:46
URL: http://radslanattata.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0