Dåtid.

Varje gång jag skulle äta, så var jag tvungen att gå någonstans där jag inte kunde se mig själv och helst där ingen annan kunde se mig heller.
Jag vet inte varför jag gjorde så, jag klarade bara inte av att se mig äta. Eller se mig i speglar överhuvudtaget, som jag fortfarande har stora problem med.
I mitt huvud var jag fulast och tjockast i hela världen, en som inte förtjänade att äta.
Mat var kärlek och det var jag inte värd.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0