Tankeställare.
Man lever livet framlänges, men förstår det baklänges.
När jag ser tillbaka på den här tiden, alla dom här sju åren som fortfarande inte har nått ett slut, kan jag se en början på något. Jag kan se små händelser, som verkade obetydliga när dom inträffade men som tillsammans med min cocktail av egenskaper påverkade mig mer än jag trodde. Jag har mitt behov av bekräftelse, min vilja att räcka till, mina stora svårigheter med mat, min anorexia. När flyttar det in i en miljö där det allt mer handlar om att, till varje pris, bli frisk?
är det i Umeå du ska bli inlagd? på bup avdelningen?
Nej blir i Skellefteå.
Jag blev allvarligt äcklad av den där bilden. Det ser inte ut som en människa... nä, jag vet inte vad det ser ut som. Inte hälsosamt iaf.
Nåja, det var bara en parantes.
Angående inläggningen så förstår jag på det du skriver att det kommer att bli super-mega-tufft och jobbigt för dig. Ångesten kommer intensifieras och du kommer att utsättas för jättejobbiga saker.
MEN.
Det är förmodligen det enda sättet. Du klarar det aldrig SJÄLV. Det betyder inte att du är dålig som människa för att du inte klarar det själv. Det betyder bara att du visar sjukdomen att du menar allvar och tar till alla vapen, all hjälp som finns för att bli fri. Du ska vinna. Anorexian ska förlora.
Du längtar ju/väl efter en partner att mysa med, äta romantiska middagar med, bilda familj, motionera, få vara glad och aktiv och njuta av allt GOTT livet har att erbjuda!
Det är du värd och det är det du ska kämpa för.
Så länge du inte är redo att slåss för ditt liv kommer du aldrig att bli fri.
Jag hoppas verkligen att du får bli fri.
Skickar massor med kramar och lyckönskningar till dig, för JAG TROR PÅ DIG! Ge anorexian vad hon förtjänar! Förinta henne innan hon förintar dig på riktigt.
