7 år sen.



För snart 7 år sen började en liten djävul dyka upp i mitt huvud. Han började prata med mig om vad som var nyttigt för mig att äta och vad som var onyttigt. Han berömde mig när jag åt det ena, föraktade mig när jag åt det andra.

Min vardag förvandlades snabbt till matematik. Om jag rörde på mig si och så mycket kunde jag bara äta si och så mycket. Annars skulle jag bli tjock, annars skulle jag vara värdelös.

I början kunde jag samtala med djävulen, tala honom tillrätta. Men det dröjde inte länge innan han fick hålla sina monologer i fred, utan mitt motstånd. Jag visste för lite om mat och näring, det enda jag visste var att tjocka tjejer var enligt mig värdelösa.

Jag plockade ihop min egen näringslära, inspirerades av magasin och snappade upp lite här, lite där. GI-index, olika bantningsmetoder, jag svalde allt utan att fundera.
Det var så mycket som jag inte hade brytt mig om innan. Jag hade trott att blodpudding var nyttigt, men det gav massor av viktväktarpoäng. Jag hade alltid gillat att äta pasta, ris, pannkakor, ljust bröd och korv.
Men jag läste i magasinen och förstod att allt det var fel. Vill man gå ner i vikt kan man inte äta vitt mjöl, socker eller potatis - och absolut inte mycket.

Jag körde hårdare styrkepass hemma, långa promenader i högt tempo och flera situps varje kväll.
Samtidigt började jag mäta maten jag stoppade i mig. En deciliter flingor i filen, det fick räcka. En skiva bröd, mörkt förstås.

Jag har aldrig varit stor i maten. Jag har alltid varit underviktigt, har som mest vägt 47 kilo. Men det var så här allt började. Jag började äta på ett nytt sätt. Jag åt med ögonen, inte med magen. Bestämde vad jag borde bli mätt på och åt aldrig mer än så.

Om jag visste hur mitt liv skulle se ut idag, 7 år senare, skulle jag ha gjort något annorlunda? Hade jag kunnat göra något för att stoppa allt? Skulle jag ha dragit mig i kragen och sökt hjälp redan då?


Kommentarer
Postat av: en i mängden

Det enda som spelar roll är NU.



Det kan vara ett helvete se livet komma tillbaka, men det är värt att leva för!!



p.s jag håller med dig om Anna, hon träffar tonerna, men hon är INTE hit! d.s



2010-03-14 @ 15:51:50
Postat av: Linalee Lundkvist

Vet hur det är, det är inte kul. Och när man var som värst ville man inte söka hjälp, för att bli rädd för att bli "tjock". Fan va saker i huvve kan bli fel ibland. Jag har inte haft riktigt så mycket anorexi som du haft, men fick söka hjälp för min ortorexi. Och senare bulimi. Kämpa om du fortfarande läser detta, ett tag sen du skrev inlägget.. Men kämpa, för det gör jag med.

2012-07-08 @ 18:39:25
URL: http://loile.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0