12.21
Älskar den här låten. Den beskriver verkligen min värld, på pricken.
10.47
Älskar att hitta nya serier när man har sett O.C, One Tree Hill och Gossip Girl tusen gånger. Gjorde det igår. Hellcats. Har bara sett ett avsnitt än så länge och det verkar vara väldigt Emmigt. Skola, cheerleading och problem. Tror den här serien kan bli något. Ett tips.
Om ni vet om någon bra serie, i O.C-stil, så får ni jättegärna berätta.
22.28
Blair trycker i sig en hel paj och ser sig sen i spegeln. Blev så äcklad.
Hon har ätstörningar, iallafall i första säsongen. Ingen av mina kompisar la märke till det eftersom det bara handlar väldigt flyktigt om det, men jag gjorde det...
18.40
Jag har alltid varit underviktig, men när jag började gymnasiet så blev allt så mycket värre, gick ner mer och mer och var till slut tvingad att få hjälp. Jag vet inte riktigt hur allt började för mig, vad som gick fel, men så är det väl kanske med alla anorektiker, visste vi orsaken hade det kanske varit lättare att bota, vilket det inte är!
Man blir grundlurad hela tiden, det är anorexin som styr och ställer, inte tvärtom. Man är inte perfekt som anorektiker, man är totalt misslyckad, för det enda man tror att man kan kontrollera är till slut sitt ätande och inte ens det kan vi sköta ordentligt. Det är en destruktiv sjukdom som alla andra missbruk där man tar till svält lika mycket som en alkoholist tar till flaskan för att klara sin vardag.
20.24
MEN jag var aldrig ensam. Hur jobbigt det än var, all ångest och all mat, så hade jag alltid människor runt om mig som brydde sig, dygnet runt. Var det något så visste jag att jag hade hjälp bara några meter bort. Det var en sån trygghet. Det fanns en till tjej på avdelningen som också var där för sina ätstörningar som jag kunde prata med, och som jag visste förstod mig fullt ut.
Jag ville verkligen hem, men det var det här som skrämde mig, att komma hem och känna mig ensam. På avdelningen fanns det alltid någon som pushade mig.
Att behöva vara ensam genom det här skrämmer skiten ur mig rent ut sagt.
10.39
Han är den största anledningen till varför jag sitter och har ett Lost-maraton just nu.
14.12
När man känner att man inte vill svälta varje gång man får en motgång? Hur vet man?
Ibland tror jag att man inte kan bli helt frisk. Snarare att man med tiden lär sig anpassa sin sjukdom till sin vardag, att den blir mer kontrollbar. Man börjar prioritera livet.
Anledningen till varför jag tror så här är för att tankarna och minnena alltid kommer finnas kvar och därför kan det finnas en chans att falla tillbaka. Tror inte att ätstörningen lämnar en helt och hållet.
Hoppas jag har fel.
23.55
(Dom här två bilderna har jag haft som bakgrundsbild på min dator. Det här var alltså det första jag såg när jag loggade in.)
Jag är så trött på ett liv med svält, aggressioner, lögner, ilska, irritation.
Vill bli helt fri från det här livet!
18.48
Tänkte först se en av mina One Tree Hill boxar för typ 100:e gången (och det hemska är, jag överdriver inte) men jag lät bli. Jag vet exakt vad som händer i varje avsnitt, är nästan så att jag kan varenda replik också. Är nästan så att jag måste låsa in boxarna för att få något gjort på dagarna, fastnar så lätt framför dom annars, min medicin som sagt.
För att hålla mig borta från One Tree Hill för en gångs skull så gav jag Gossip Girl en chans till, har försökt se det förut, det är inte alls lika bra. Såg två avsnitt sen laddade jag hem säsong 3 av Lost istället (såg första och andra på nytt för inte så länge sen) Jag älskade den serien när den startade, säsong 1 var ju grym! Men tappade intresset lite när det började spåra, när det dök upp luckor och farlig rök eller moln vad det nu var, så jag slutade följa den. Nu har jag tänkt kämpa mig igenom alla sex eller sju säsonger, hur många det nu är, måste bara få veta hur allt slutar. Har hört blandade åsikter om slutet, måste skaffa mig en egen.
17.13
Jag fick lägenheten! Minipalatset som jag kallar den. Inflyttning 3e oktober.
Glad.
18.57
Jag känner igen mina ätbeetenden hos många som jag ser äter på stan. Jag ser folks blickar, smådetaljer som gör dom till Anas. Jag får liksom kontakt med andra anorektiska tjejer. Ger och får blickar som visar att vi är tillsammans liksom.
Pratade med en killkompis för någon månad sen. Han envisades om att det inte är alla tjejer som har komplex. Jag tror däremot att alla tjejer har någon form av komplex.
Han sa att "aldrig att min tjejkompis har ätstörningar".
Jag vet att hon har komplex för sin kropp utan att veta men jag är helt säker på grund av hennes signaler. Har träffat henne en gång.
Någon dag senare msnade min killkompis med henne och hon skrev "Jag måste gå ner i vikt!"
Jag är nästan övertygad om att det sitter i ögonen. Ögonen hos någon med anorexia är djupa. Och mörka.
23.06
17.01
Har mest troligt en lägenhet i Umeå den första oktober. Bara några papper att skicka sen är den min.
Var och såg på den idag och jag blev såld direkt, den skulle bara bli min. En källarlägenhet på 44 kvm, byggd 2008. Var häftig planlösning på den, svårt att förklara men visar bilder sen. Köket var helt nytt, nya luckor, ny kyl och frys och det bästa av allt, en spis med ugn. Det hjälper mig att variera mitt ätande. Dyr hyra men jag kan bara inte släppa den. Den var så jäkla mysig. Men kan inte riktigt slappna av förrän jag har fått kontraktet och skrivit på, för det är mig det handlar om, med den oturen jag har så får jag väl inte hyra den för att jag är sjukskriven och inte har någon fast inkomst, eller så brinner väl lägenheten upp dagen innan jag ska flytta in eller något. Men som jag har trott så många gånger förut så kommer det här att bli vändningen, någon gång måste jag ju bara få ha rätt.
Ska ut och bekanta mig lite med Umeå nu.
Matilda.
Bloggandet är snart igång igen. Den senaste veckan har bloggen varit det sista jag tänkt på.
På en natt förändrades allt. Det här skulle ha varit min sjunde dag i Linköping. Jag skulle ha haft ett nytt liv nu, ny lägenhet, ny stad och nya människor runt omkring mig, men så blev det inte. Nu står jag på noll igen. Samma hemska lägenhet som jag vägrar sova en natt till i och samma "sjuka" stad. Men som tur är har jag underbara vänner som hjälper mig att ha någonstans att bo. Bor två veckor i Umeå sen får jag se var jag hamnar, hos en kompis i Skellefteå eller hos mina föräldrar. Kommer att bli tufft att fara runt överallt med packning fram och tillbaka men hellre det än att gå in genom dörren till min lägenhet, aldrig igen.
Letar för fullt efter en lägenhet i Umeå. Kan inte berätta varför det inte blev någon flytt. Men kan säga att den här veckan har varit full av oro, stress, tårar, funderingar, misstankar, besvikelse och mycket ilska.
Hörde någon säga att man bara drabbas av så många motgångar som man orkar bära och klarar av, inte mer. Hur ska jag kunna tro på det?
Och när ska det vända?
12.05
Blir ingen flytt, så ni vet.
Mina tankar denna morgon
>
>
Sitter och försöker få i mig en macka men är så många frågor som snurrar runt i mitt huvud just nu så mackan hamnar lite åt sidan. När jag hör Linköping så tänker jag stort, Cloetta och hockey. Har aldrig varit där innan, allt blir verkligen helt nytt för mig! Ny stad, ny lägenhet, till och med han jag ska bo med är ny. Kommer jag att trivas i Sveriges fjärde största stad? Hur kommer jag att trivas i lägenheten? En trea som ligger i Vasastan, 7 minuters promenad till centrum. Kommer jag och han jag ska bo ihop med trivas med varandra? Vi gör något som är väldigt ovanligt. Vi har pratat mycket och länge på msn, men vi har bara träffats tre dagar och nu ska vi flytta ihop. Dom tre dagarna gick allt superbra, vi hade jätteroligt, vi är lika knäppa och båda älskar skräckfilm. Men det är helt annars att bo med varann, det är då man ser vem den andra verkligen är. Vad händer om vi inte trivs med varandra? Ska jag hitta en annan lägenhet i Linköping då eller ska jag flytta hem? Kommer jag ens att få ett jobb? Jag har ingen erfarenhet, har inte jobbat sen jag gick ut skolan, bara varit sjukskriven, och nu ska jag förhoppningsvis ut i arbetslivet, är jag redo för det? Kommer jag att få några vänner? Som jag har berättat tidigare så har jag lite socialfobi, håller mig helst bara till mina tre vänner här i Skellefteå. Gillar inte att lära känna nya människor. Vad kommer dom i storstan att tycka om mig? En liten, blyg tjej som pratar med en dialekt dom inte förstår. Hur lätt är det att komma in ny i ett gäng som har känt varandra så länge?
Hur stor kommer min hemlängtan att vara? Kommer jag att sitta och vara ledsen på kvällarna för att jag vill hem?
Hur kommer det att kännas när min familj och mina tre bästa vänner är nästan 100 mil ifrån mig?
Men den viktigaste frågan, hur kommer jag att må där nere? Kommer jag att äta? Kommer flytten göra så att jag blir friskare eller sjukare? Han jag ska bo med vet om att jag är sjuk, han har läst bloggen och jag har även berättat en del, så han vet vad han ger sig in i. Men hur kommer han att hantera mina dåliga dagar när jag har en massa ångest? Vad kommer han att tänka när jag ligger i sängen och gör mina kroppskontroller? Hur kommer ätandet att gå när han jobbar och jag är ensam hemma? Ska jag ha en våg hemma eller inte? Finns tusen frågor till om just det här men dom kan jag inte ta nu, då skulle det här inlägget aldrig ta slut.
Det är allt det här och mycket mer som snurrar runt i mitt huvud just nu.
Ikväll kommer han. Imorgon mitt på dagen åker vi. 11 timmars bilfärd innan vi når Linköping.
Från och med imorgon så kommer alla mina frågor bli besvarade.
Mitt nya liv i Linköping
Ni anar inte hur mycket som snurrar i mitt huvud just nu. Jag har bott 6 mil ifrån min familj. Jag har vetat att dom bor bara 45 minuter ifrån mig. Jag visste att om det hände något eller om jag mådde jättedåligt så var det bara att fara hem, det behövdes ingen planering. Det har varit en sån stor trygghet att ha mamma och pappa så nära när jag har mått så dåligt.
Micke, Simon och Charlotta, mina tre bästa vänner, som har ställt upp hur dåligt jag än har mått. Hur ska jag klara mig utan er? Hur ska jag klara av att inte få vara med er när jag vill? Jag har bara tagit cykeln och så har jag varit hos er på 15 minuter. Alla kvällar vi har umgåtts, ätit middag, spelat sällskapsspel och tvspel eller bara pratat, mestadels bara en massa strunt. Jag kommer att sakna dom kvällarna så sjukt mycket. Om ni bara visste vilket otroligt stöd ni har varit.
Vet att jag inte kommer att förlora det här, vet bara att det inte kommer att bli som förut. Inte alls lika ofta. Nu kommer det att krävas planering för att jag ska få träffa er. Tid, pengar och möjlighet.
Men såklart så känner jag mycket glädje och lättnad också för vad som händer. Att få lämna min mörka lägenhet som är full med hemska minnen. När jag går in i lägenheten känns det som att jag går in i en vägg, en vägg som aldrig kommer att försvinna. Den dagen jag låser min dörr för sista gången kommer att bli en sån stor lättnad!
Jag kommer äntligen få lämna Skellefteå. Staden som bara är sjukdom och en massa ångest för mig.
Jag lämnar Skellefteås sjukhus, mitt andra hem. Jag kommer att fortsätta gå dit och väga mig när jag kommer hem men det blir inte alls samma sak. Från att ha gått på matstöd, samtal med min psykolog och läkare flera dagar i veckan i snart 9 år, och en inläggning, till att väga mig kanske en gång i månaden nu i början blir en stor skillnad. Kommer det att göra så att jag börjar må bättre? Det får jag se.
Men Daniel, min blivande sambo. Jag vet att vi kommer att ha det jättekul tillsammans! Jag kände att det klickade direkt jag träffade dig. Vi är så lika du och jag. Vet att du också har haft det tufft, vi kommer att hjälpa varandra.
Vi har redan haft motgångar och en massa otur men vi fixade det. Jag tror det här är meningen, annars tror jag att vi hade gett upp för länge sen.
Jag ser verkligen framemot att börja mitt nya liv i Linköping med dig.
20.44
Är det bara jag eller känner någon igen sig?
12.38
Ska hem till föräldrarna och låta dom rå om mig någon dag innan jag flyttar.
Sex dagar kvar!
Dåtid
Hon sitter och granskar varje centimeter av min kropp, dömer, äcklas och hatar.
Varför kan man inte bara få må bra?
(Är nog en himla tur att jag inte bloggade när jag var som sjukast. Hade varit en hemsk och chockerande läsning för mina nära)
